Nattbio och melodrama

 

Kände mig lite spontan såhär kort efter löning så bestämde mig för att gå på sen bio; vilket kändes passande såhär i Halloween-tider och med den sena (22:30) visningen av skräckisen  Happy Death Day som hamnar nånstans emellan actionfilmen Edge of Tomorrow och tonårsdramat Before I Fall som båda laborerar med TV-spelsfunktionen där flera liv används av vår huvudperson – här för att kunna lösa sin egna mordgåta så att hon förhoppningsvis kan bryta det dygn som av någon anledning återupprepar sig för henne. Att dö och ta lärdom av det som sker är någonting typiskt för spel, och att känna samma dygn återspelas om å om igen är ingenting ovanligt för uttråkade ungdomar. De ramar därför in målgruppen rätt väl! Dessutom väljer de ganska typiska scenarion som ska återspelas för vår huvudperson, vilket i alla fall lurade mig till att tro att detta var en förutsägbar tråkig skräckfilm en redan sett tusentals gånger. Lyckligtvis visar det sig att jag har fel, och att manusförfattaren/regissören helt sonika lurat mig genom att använda sådant vi alla filmintresserade känner till så väl. & så fortsätter det genom hela filmen: då och då tror vi att vi vet exakt vad som händer – för att kort därefter bevisas fel och sedan tar karusellen ytterligare ett snurr och låter publiken följa med helt oförberett. Den är helt klart bättre än trailern påvisar:

 

 

När jag letade upp trailern ramlade jag också över en liten BTS-video för intresserade. (Varning för ojämn ljudnivå bara)

 

 

 

I förra veckan blev jag också positivt överraskad av en skräckfilm, även om den var med betydligt mer inslag av komedi än denna, vid namn The Babysitter – som inte alls låter så galet, men likväl urartar å det grövsta. Det blir många rysningar längs ryggraden, men också minst lika många skratt. Det är en fin balansgång och den vidhålls perfekt. De leker också med förväntningar, klyschor och helt andra utvecklingar än vad en först tror.

 

 

 

I tisdags var det för övrigt äntligen dags för Lorde att inta Sverige och Annexet (hon har ju visserligen varit här förut, för Skavlan, vilket hon pratade lite om också), vilket hon gjorde något försenat men likväl storartat och fabulöst! Som förväntat! Det var kul att äntligen få se henne på hemmaplan (för mig alltså, nästa projekt kanske blir att se henne i Australien) även om hon var otroligt bra i New York också. Tror faktiskt inte platsen spelar någon roll – även om Annexet kanske inte är lika bra spelplats som United Palace (där, komiskt nog, ett avsnitt utav tv-serien The Blacklist utspelar sig. Var lite roligt när jag kände igen mig i foajén, huvudsalen och på utsidan). Att hon hunnit släppa nytt album och därmed hade flertalet nya låtar med sig (inklusive samarbetet med Disclosure – Magnets var redan det andra låten att framföras) samt några äldre i ny skrud!

 

 

Just @lordemusic drinking Tea on stage! #melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Förutom Lorde själv hade hon också med sig två trummisar (varav den ena också hoppade in på annat) synth och elgitarr. De syntes inte så mycket men lät desto mer. Precis som det ska vara med andra ord! Men det var dock inte bara hon själv som dansade runt på scenen. Under flertalet låtar fanns där också två andra tjejer som var klädda i vackra klänningar och dansade minst lika märkligt som Ella själv. Men det hör väl till. Det är så fint att hon har sin egen stil, inte bara i sången och uttrycket utan även i dansen och scenrörelser. Filmade också två låtar:

 

 

Jag skrek ett par gånger om att hon borde spela Love Club (låten, inte hela EP:n) vilket tyvärr aldrig besannades. Men känner mig ändå mer än nöjd med låtvalen så får hoppas på att hon kör den nångång framöver istället. Tills dess har jag hennes nuvarande material, och tillhörande drömmar, att leva på.

Annonser

Muren

 

 

Av de tidigare Joakim Thåström-konstellationerna är egentligen Imperiet min favorit, men Die Mauer av/med Ebba Grön är tidlös klassiker. Så allvarlig, så vacker, så hoppfull. Men däremellan så förkrossande. Perfekt recept för kampsång med andra ord! & nu när Kent inte längre är med oss på svensk musikscen känns det ändå tröstande att Pimme himself tar vid efter deras soundkrasch i och med Körkarlen (s0m liksom hela senaste albumet Centralmassivet är inspelat i Hansastudion där Kent spelade in albumet Röd) som också hämtat titeln från Selma Lagerlöfvs klassiker med samma namn – som filmatiserades utav Victor Sjöström (som i sin tur inspirerande självaste Ingmar Bergman till att börja göra film, men även Stanley Kubrick till att fullända sin The Shining)

 

 

Nåväl. För dem som inte vill förkovra sig i filmkultur kan ändå ta del utav ett av årets bästa album här:

 

 

 

 

”Du har så långa fingrar ikväll…”

 

På tal om årets bästa album; såväl Lana Del Rey som Lorde har lämnat ifrån sig smärre mästerverk nu. & då jag sörjer att jag missade den förstnämndes konsert på Way Out West i somras tröstas jag av att det är ungefär två veckor till jag får se min favoritaustraliensare på Annexet i Stockholm. Då blir det grönt ljus till att festa till ett melodram av episka mått. Eller i alla fall tonårsbrunstiga mått.

 

 

 

 

 

Såhär några avstickare senare har jag helt glömt bort varför jag ens började skriva på det här inlägget. Kanske är det muren mot andra människor jag känner (rent metaforiskt alltså). Antagligen. Den är svår att ta sig över men ibland möjlig att gå runt. Då ser allt ljust ut för ett tag. Sen faller skuggan igen som en påminnelse. Om att livet inte får vara för bra.

Nära livet

 

Vi lever i ett bräckligt och sjukt samhälle. Nånstans måste vi liksom ställa oss frågan: varför är det så många som mår psykiskt dålig idag?
I september förra året skrev ETC om resursbrist på Södermalm i Stockholm, och vilket kaos det skapar, och bara ett par veckor senare noterar GP ett överväldigande kaos i Norra Bohuslän – och här i Uppsala är det inte mycket bättre (även om artikeln är från 2014 är det fortfarande inte jätteoptimalt vare sig på vuxenpsyk eller psykiatriska akutmottagningen). Jag har själv varit inlagd på sjukhuset några gånger, varav ett par av dem genom akuten. Där får en sitta i flera timmar (vissa sitter ända till 00-01-tiden innan de ger upp och går hem för att försöka sova och försöka få hjälp dagen därpå istället) medan läkare springer runt i korridoren på andra sidan glasväggen. En gång var det en methpåverkad snubbe som höll på att klättra på väggarna, och en annan gång blev en kille så ångestfylld att han inte kunde sitta upp. Han fick lugnande, en filt och en plats på andra sidan glasväggen. VIP-väntrummet som jag kallat det. Väl där är du lite närmare att få träffa en läkare – även om det ändå kan ta uppemot tre-fyra timmar till.

 

Väl inne på sluten avdelning har jag känt mig lugnare. Här ska ingenting kunna hända mig. Här finns stöd, medicinering och omhändertagning. Ändå låg jag en hel kväll med väldigt svår ångest och klickade på larmknappen för att alarmera och få in undersköterska i rummet. Men ingen kom. Knappen fungerade tydligen inte. Och jag mådde för dåligt för att gå ut. Där sprack mycket av den tilliten och känslan av säkerhet – något som ändå är väldigt viktigt i en vård där en överlåter mycket av verklighetsförankringen till läkarna och sköterskorna eftersom en själv lätt är… någon annanstans. Men det var ändå inte vad som var värst den vändan. Bara några dagar senare lyckades en äldre man slå sönder ett bord – och därefter använda träflisorna för att ta sitt liv. Inne på den slutna avdelningen. Där vårdpersonal alltid ska finnas på plats så att något sådant aldrig ska kunna hända. Men under alla mina besök har jag hört sköterskor prata om resursbrist, personalbrist och läkarbrist. Är det ens någon instans inom psykiatrin som kanske inte är perfekt men ändå prioriterad så att människor inte drivs till sin kant och tappar det sista greppet som höll den vid liv?

 

Inte för att jag såhär i efterhand kommer orka driva igenom alla fel jag kan komma på, men nog håller jag med om att det behövs ett bättre system för att få upprättelse efter bristande vård inom psykiatrin, så kanske undersköterskor får bättre förutsättningar att sköta sitt jobb – och i förlängningen ge patienter en hjälpande hand tillbaka till livet. Orken och framtidsplanerna. Som det är nu brister det på så många plan och vi förväntas bara acceptera det och hoppas på att bli bättre bemött nästa gång vi kommer in. Om vi kommer in igen. Många ger upp. Som jag själv. Jag blev ignorerad till den grad att jag struntade i att återvända. Har även sagt upp min kontakt i öppenvården där. Det var ändå bara tider som bokades om, sköts upp (och då pratar vi månader inte dagar) och började om från början varje gång. ”Hur mår du, hur har du haft det sen sist?”. När en svarat på den frågan är tiden slut och vi måste gå vidare. Hon till nästa samtal och jag till min vardag. Men jag har ändå haft tur. Jag har fått hjälp på annan väg. Nu är det bara läkarkontakten jag har kvar för att kunna förnya recept. Men det är inte alla som har sådan tur. De kan det gå mycket mer illa för. Vilket är en förlust för hela vårt sjuka samhälle. Ingen civilisation lämnar sina svagaste åt sina öden. Det hör medeltiden till. Vi måste kunna vara bättre än så, faktiskt.

 

 

 

Till någonting roligare: Lorde har ÄNTLIGEN släppt sitt andra fullängdsalbum Melodrama – och idag släpptes även biljetter till hennes Europa-turné i höst! Den 17:e oktober kommer hon äntligen till Sverige för sin första spelning här någonsin – vilket jag redan skrivit om hur pepp jag är på det! – om en inte räknar hennes framträdande på Skavlan där hon spelade Royals live.

 

Känns bra att ha någonting att se fram emot efter att sommaren tagit slut!

 

 

Bjuder även på några bilder jag tog under Skavlan-inspelningen:

 

Buktvaktare

 

Ibland är det skönt att bara gå på bio, se någon derp-komedi (läs: hjärndöd action/komedi) och lämna resten av livet och dess bekymmer bakom sig för ett par timmar. Eller åtminstone i 90 svalkande minuter. Då jag sovit dåligt senaste tiden och haft en del bekymmer (som dock håller på att lösa sig nu) var det extra skönt att kunna göra det just idag, speciellt som jag hade tillräckligt med SF Bio-poäng för att få biobiljetten ”gratis” (det är som pant; se filmer, köp snask i kiosken, få återbäring, typ) och därmed slippa betala för denna förmodade halvsunkiga vrak till eskapism. Dock var den lite bättre och roligare än jag hade förväntat mig – vilket dock inte säger så jättemycket då förväntningarna var långt under havsytan. Den hade lite mer anknytning till originalserien också, vilket var ett plus. Det skämtades lite om det också vilket också höjde anseendet något. Men all in all så var det väl ändå en 5/10-film. Ok, men inte mer än så. Sevärd, en gång, eller en söndag då du har grov bakisångest. Annars är det ingen filmupplevelse att spara till filmkvällarna.

 

 

Någonting annat som glädjer mig något så enormt är att Lorde bekräftat att hon ger sig ut på världsturné – och att hon kommer hit till Europa i höst! Inte nog med att hon spelar på Roskildefestivalen i sommar så kommer hon även till Stockholm i höst, närmare bestämt den 17:e oktober då hon spelar på Globens Annex! Där har jag sett band som Kent, Placebo och Glasvegas. De sistnämnda har jag till och med filmbevis på (ni kan skymta mig vid 1:58 ungefär, längst till vänster):

 

 

I alla fall! Efter att jag upptäckte henne långt innan någon ens reagerade på om jag nämnde artistnamnet Lorde genom Tumblr och hennes dåvarande enda alster ”The Love Club EP” (där sedermera hitsingeln ”Royals” fanns med i sin originalform) försökte jag sprida hennes geni så gott det gick. Fick dock väldigt lite gehör. Ingen brydde sig. Men jag såg storheten redan från början. Fortsatte skriva och pusha hennes material så gott jag kunde. Kulturbloggen var ju faktiskt en perfekt plattform för att göra så, men folk tycks inte så öppna för det nya och okända fören alla andra också är det (och något skivbolag sagt åt dem att gilla det). Fast tillslut hann tiden ikapp mig och mitt förtroende för Lorde och hon fick det världserkännande jag så länge väntat på (ungefär ett och ett halvt år senare – men ändå. Bättre sent än aldrig!) – dock fick jag åka till NYC för att få se henne live då hon inte bokades här över huvud taget. Hoppades på festivaler om inte egna konserter. Men inget hände. Jag önskade henne till Roskilde, Bråvalla och Way Out West. Men nä. Istället fick jag som sagt åka ”over the pond” för att under fyra dagar besöka MoMA, Guggenheim och en av de vackraste kyrklokaler jag har sett! Därifrån skrev jag denna konsertrecension – som jag gav 4/5 för att jag ville se mer utav henne, se henne utvecklas. Här är några bilder från den resan:

 

 

Här spelade @lordemusic idag! Det var fint!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Väldigt fin lokal! Som en blandning av Uppsala domkyrka och Dramaten.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Under "Royals" släpptes det ut ballonger!!!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Spelade också in framförandet utav ”400 Lux”:

 

 

Även om det var fantastiskt att gå längs 5th Ave som en världsvan aristokrat ska det bli ännu mer spännande att få uppleva hennes speciella stil (som hon inspirerats av sin moder, som är poet) på hemmaplan. Med ännu fler låtar i ryggväskan. För hur bra debutalbumet än må visade sig vara så är det alltid kul med ”det svåra andra albumet” och med Green Light bådar det väldigt gott! Albumsläpp om en vecka bara! Då kommer Melodrama synas i sömmarna. Eller i alla fall bli soundtracket till väntan av 17:e oktober i år. Då besannas drömmar på riktigt!