Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

Annonser

Semester och liv

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Nya marker för mig! Nu: semester!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#kvällsbacke #sälen #vinter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#finmiddag #lammetochgrisen

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Snart ska det grillas korv!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Strajk!!! #bowling🎳🎳 #sälen

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#vinter #sälen #skidbacke

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Igår kom jag hem från min mini-semester i Sälen. Det var tre väldigt trevliga, avkopplande och lugna dagar. I gott sällskap bilade jag mot breddgrader jag aldrig trodde jag skulle äntra i hela mitt liv. Men så måste en ju våga testa nya saker i livet också. Åtminstone lite då och då. Hursom så åkte jag inte skidor väl där utan spelade mest The Legend of Zelda: Breath of the Wild på Nintendo Switch eller såg nån serie/film på tv. Sen blev det förstås promenader, korvgrillning och finmiddag på Lammet & Grisen som hade mycket god mat – men som kostade därefter också. Men det var en unik smakupplevelse som satte sig lika mycket på hjärnan som på tungan och gommen. En investering alltså. Oxfilé, fläskfilé och lammfilé med jättegod potatisgratäng, sås gjort på vitt vin, uppskivade av en kock som helt hypnotiskt hackade tre smala skivor som någon skivar upp en tomat. Mycket fascinerande att se. Allt testades i medium rare-tillagning, förutom oxfilén som även testades som well done – vilket jag faktiskt föredrog. Annars har jag vanligtvis ingenting emot lite röda fläckar i mitten. Blod bidrar allt som oftast till ett mörare kött som bidrar till helhetsupplevelsen. Ända synden var väl att jag drack cola till maten och inte rött vin. Det hade nog varit pricken över i:et! Allt som allt var detta en välbehövlig semester som gav mig samma ro som när jag hälsade på min moster i Båstad sommaren 2010 och mest satt rofyllt vid havet medan tankarna om livet försökte ordnas upp. Stora vattenmassor har alltid haft terapeutisk effekt på mig. Tydligen även snö och syrefattig luft på hög höjd. För nu kommer jag tillbaka som en ny människa utan depression och onödig nedstämdhet. Kanske är jag tack vare detta beredd på ett nytt kapitel i mitt liv nu.

 

 

Idag var jag å såg Life (av svenska regissören Daniel Espinosa som jag en gång satt bredvid under en filmvisning på Stockholm filmfestival, som jag somnade under och sedan fick en armbåge i magen av D.E som sedan kommenterade på att jag hade snarkat. Väldigt pinsamt! Speciellt som jag inte ens noterat tidigare att jag satt bredvid just honom heller.) med två av mina bästa vänner, Henk och Vargen. Jag har varit pepp på den länge, så när jag fick ett sms med förfrågan om att hänga med tidigare idag tvekade jag inte många sekunder innan jag tackade ja. Tyvärr höll den inte måttet riktigt. Vad som börjar som en kombination mellan Alien och The Thing utmynnade mest i klyschor, plot-holes och plattityder. Efter att ha samlat upp tester från jorden på Mars tas en ny mikroorganism sig ombord på en rymdflotta, vars besättning självklart är jättestolta och exalterade över att få studera sitt revolutionerande fynd! Människan tycks äntligen ha funnit bevis för ytterligare livsorganismer i rymden. Men från ingenstans så börjar deras fynd – som en liten skolflicka annonserats ha namngetts efter hennes skola – bete sig våldsamt och irrationellt. Med oanad kraft och intelligens tar den strid mot besättningen som tidigare varit uppspelta efter sin upptäckt. Men där den haltar som visionär sci-fi gör den sig bättre som social kommentar; när ena medlemmen Miranda (spelad av svenska Rebecca Ferguson, som har kommit långt i sin karriär som började med Nya tider way back) yttrar sig om livsformen efter alla stridigheter är det inte lika odelat optimistiskt som till en början, istället morrar hon morskt att hon hatar den besten som nu tycks ha som ända mål att döda hennes besättning. Det är en tydlig kommentar till all rasism som strömmar runtom i Europa (och övriga världen) samt hur muslimer misstänkliggörs på inga andra grunder än på fördomar. Bara för att det är någon du inte känner igen, och därmed känner dig säker i, kan du inte bara beskylla den för alla världens problem och försöka utrota den. Dessutom kan mycket få saker lösas med våld – som istället bara väcker större misstro grupper emellan – så hade livsformen istället för att döda besättningen försökt kommunicera med den hade kanske en bra relation kunnat etableras och världar utbytas. Men även om budskapet är bra formulerat kan jag ändå uppskatta Arrival bättre – där just kommunikationen och språket är i fokus snarare än övervåld och amerikansk militantpropaganda. Det är också häftigt hur filmen väckt sådan uppståndelse hos lingvister runtom i världen. Just därför känns den som otroligt mycket mer unik och innovativ än just Life som inte bara bygger vidare på klassisk film utan också drar med sig förlegade berättelseformer och uttryck. Men den är åtminstone vacker och stundtals riktigt spännande. Även om den kanske inte når upp i den skönhet Interstellar och Gravity erbjuder i sina respektive upplevelser, eller det djup och filosofiska tänkandet kring livet som både Solaris och 2001: A Space Odyssey erbjuder. Men ändå! Värd att se på bio faktiskt! Den gör sig rätta på stor duk. Kanske IMAX 3D hade varit att föredra. För även om den inte är fulländad på något sätt hade den ändå visat sig i all sin tekniska glans. Vilket kan vara värt mycket i slutändan.

London calling

 

 

Med anledning av all snö och plötslig ovilja att ta itu med vare sig mig själv eller omvärlden har jag glömt bort att berätta om London-resan. Vilken började knackigt med fyra virrpannor som inte riktigt visste vilket reskort vi borde köpa (vi hade fått helt fel information från lösryckta google-sökningar) och vart vi skulle gå – men även HUR vi skulle gå – för Belsebub ska veta att den staden har en annorlunda och märklig rytm än t.ex. Stockholm och andra internationella städer jag besökt genom åren. Men det var en speciell upplevelse och inom sinom tid kom vi också in i dess rytm. Efter att nästan ha blivit påkörda några gånger. Allt kändes som rysk roulette. Men vi klickade alla gånger så det gick ju bra ändå. Dock åt vi inte så nyttigt där. Mest KFC och andra småkedjor med friterad kyckling. (Det fanns miljontals kopior i varje hörn; Perfect Fried Chicken, Super Best Fried Chicken, Best Super Best of all Fried Chicken etc – men så är det förföriskt gott också. Samt sjukt billigt! En kan lätt bli mätt för typ trettio kronor där. Samt få en läsk till! Det märks att de vill hålla underklassen onyttig och ohälsosam.)

 

 

 

Bild på vår gata. Vi bodde inte direkt centralt, utan i Hackney en kort promenad från centralstationen, men tog oss lätt till alla ställen vi ville åka till med antingen buss eller tåg. & det reskort vi köpte efter vi anlänt gav oss fri tillgång till stadens kollektivtrafik (inom zon 1+2, vilket vi alltså höll oss inom) för hela veckan så det var perfekt! Kostade typ bara 300 också. & mina tidigare farhågor om att bli rånmördad var kraftigt överdriven. Visst fanns det människor ute ibland när vi kom hem sent om kvällen/natten, men de kollade knappt åt vårt håll. Inga bråk hamnade vi ens i. Allt gick lugnt och sansat, som en semesterresa bör. Skönt när ens fördomar kommer på skam.

 

#londonresan #karlmarx #karlmarxgrave

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Så vad gjorde vi då där hela veckan? Förutom att äta kyckling och umgås med ekorrar i parken? T.ex. åkte vi till en kyrkogård och poserade framför Karl Marx grav. Sjukt najs grej att göra. Fanns massvis utav vackra gravar där förutom röding-kultlegenden. Här ett exempel:

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Sen åkte vi på Camden Market – vilket påstås vara enormt. Men vi hann inte se så mycket utav det. Vi gick in i kanske fem affärer totalt, om ens det, och de hade nästan alla samma utbud. Så det var som att vi bara gick i en enda stor affär. Tråkigt men kul. Fanns massa onödigt krimskrams. Men jag lyckades köpa en snorbillig Banksy-tisha och så åt vi på en jättegod orientalisk buffé (som vi i Sverige kallar kinabuffé) så det var en ok avslutning på kvällen trots allt!

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan #hydepark

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Just det, kvällen slutade inte riktigt där kom jag på. Killarna ville dra vidare till Hyde Park och kolla. Vilket jag inflikade var totalt onödigt då det hunnit bliva väldigt mörkt ute. Så efter att ha talat lite sans med dem bestämde vi oss för att återvända dagen efter istället. Vilket vi gjorde också:

 

Gamla polishuset! #londonresan #hydepark

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#horsesinhydepark #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan #hydepark #peterpanstatue #tourist

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

I Hyde Park såg vi också papegojor och andra konstiga fåglar. Vilket var lite kul! Men det var ingenting emot vad vi såg därefter på deras motsvarighet till Naturhistoriska:

 

 

 

 

#dinosaurs #prefeathers #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#darwin #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Legenden Darwin himself! Nästan iaf!

 

Efter att ha varit på museumet och därefter ätit (för att inte dö och bli ytterligare ett utställningsdjur i deras samling, vilket vi alla kände var rätt nära) så drog vi ut mot BFI IMAX för att se nya Doctor Strange – men efter att ha sprungit åt fel håll, irrat omkring lite och tillsist undrat hur en tar sig in i den runda biobyggnaden i mitten av en rondell (under vägen, var svaret fyi) så visade det sig att fyra lediga platser blivit två. Så jag och Henk gick medan de andra gick på någon pubb och drack öl! Så vi fick båda grupper något vi gillade den kvällen. Speciellt som filmen faktiskt var bra!

 

Dagen därpå åkte jag ut på egen utflykt; ingen av de andra ville nämligen åka med till Tate Modern så det fick jag göra allena. Såhär såg min utflykt ut då:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#modernart

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#modernart #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Spider, 1994! #louisebourgeois

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efter museumbesöket virrade jag runt för att möta upp Vargen – vilket jag misslyckades fatalt med så vi bestämde oss att åka mot gemensamt mål fast på egen hand. Det gick mycket bättre. Men jag kom ändå senare och de påstod sig ha ätit redan så jag letade runt efter en restaurang. Hamnade lite snabbt i Chinatown-delen:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Sen mötte jag upp killarna på en lokal pub. Där blev jag bjuden på Long Island Iced Tea innan vi begav oss till en närliggande arkadhall! Där spelades det Street Fighter IV (som jag suger på), Air hockey (likadant, men vann ändå över Vargen), nån railshooter jag glömt namnet på och Out Run 2! Endast det sistnämnda var jag grym i; en arkadracer som en sjuåring lätt kan bli bra på. Nåväl!

 

@henkandouhan mötte @revolutionmyfriends i #streetfighteriv #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Dagen därpå var det dags för det vi egentligen åkt till London för: konserten med John Carpenter – i eget kött och blod! Samt band, då. För även om han själv spelade synth fanns där också gitarrist, basist och trummis. Samt andresynthen såklart. Så förutom att gå ut och äta lunch gjorde jag ingenting annat på den dagen. Bara vilade upp mig för att vara dräglig ute. Vilket var ett smart drag.

 

Här ska vi se Carpenter ikväll! #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#halloween #johncarpenter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Även om han hunnit släppa ifrån sig två egna fristående album framfördes även stycken han skrivit för sina egna filmer. En sann autuer med andra ord; skriver, regisserar, ljudsätter och allt själv. Att han står bakom klassiker som Halloween, They Live och The Thing gör ingenting sämre. & även om jag inte gillar Big Trouble in Little China så kunde jag ändå uppskatta dess soundtrack. Så bra är han! Att i sig vara på den konserten gjorde hela resan värd! Där och då kände jag mig inte bara närvarande och levande, utan för första gången på riktigt länge helt lycklig! Vilket frihetskänsla det var. Som att jag äntligen hittat något som är en spricka där ljus kan komma in. (VIF Leonard!)

 

Le Grand finalle!!! #johncarpenter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

#londonresan #spicyfood

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efteråt gick vi och åt jättestark mat på någon restaurang med helt ok prissättning. Men nådig var den inte för det! Dagen efter brände det i bakdelen om jag säger så. Men rakt över vägen fanns ett Mcdonalds dit vi gick efteråt och käkade glass för att dämpa elden i munnarna. Det gick rätt bra trots allt!

 

On our way home, over the clouds! #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Sen bar det hem igen. En kort sovstund följt av visst tragglande följdes av uppdelning av gruppen (jag och R fick åka för typ 50kr, Vargen och H för 200 – och ändå kom vi fram snabbare) samt försenat flyg hem. Men vi letade upp en billig affär där vi köpte lunchpaket (macka, chips och läsk för typ 30kr) så det gick undan ändå. Men allt var inte frid och fröjd för det. Uppe i luften snöade det. Och hemma regnade det. Samt var väldigt kallt! Vilket inte blev bättre av att Henriks pappa inte hittade oss så vi inte kunde plockas upp innan vi fått kallbrand typ. Saknade det varma tidiga-höst-klimatet London hade (blev nästan besviken på att det inte regnade en enda sekund av vår vistelse där, de är ju kända för sitt mysiga höstregn typ året om!!!) nästan direkt. Men idag började det vända. Snön har börjat smälta igen. Vilket är bra. För det är alldeles för tidigt för vinter nu. Det kan räcka med snö på jul och nyår, sen kan det försvinna i januari igen. Allt annat är perverst!

Mot regn å dekadens

Imorgon åker jag till London med pojkarna. Vi har hyrt en lägenhet i utkanten av stan, så jag räknar kallt med att vi hamnar mitt i någon gänguppgörelse och blir rånmördade. Men innan dess ska vi försöka hinna med stadens sevärdheter. Som strippklubbar, Tate Modern och kanske Buckingham. & sen avslutar vi vistelsen med en Halloween-konsert med regissörsgeniet som förutom ha skrivit och regisserat klassiker som Halloween, Flykten från New York och They Live även skrivit musiken själv. Så förutom de båda albumen Lost Themes + LTII kommer även filmmusik framföras. Kommer bli så otroligt mäktigt. Om vi nu lever tillräckligt länge för att få uppleva det.

Födelsedagsrevolutionär

Igår firade jag min födelsedag genom att äta en bit prinsesstårta till frukost, skriva ett förjävla bra manus till filmkrönika om Café Society (Woody Allens nya film som hade värlspremiär på Cannes-festivalen i våras) och sen åka till Stockholm för att gå på förhandsvisning av filmen ”Jätten” av Johannes Holm (som tidigare gjort kortfilmen Las Palmas) som var väldigt fin:

 

 

Med en sviktande dokumentär känsla alá Italiensk neorealism (eller kanske snarare Dogma-stil) porträtterades några människor med ”handikapp” i samhällets utkant. Men hur de tar hand om varandra, verkligen bryr sig när ingen annan gör det, gör det till en av årets absolut finaste filmer. Och sorgligaste. Huvudpersonen, med ansikte som Elefantmannen (om ni inte vet: sök upp The Elephant Man av David Lynch och se genast! – även det en väldigt vacker och skör film), är kortväxt och begränsad förmåga att kommunicera med omgivningen. Vilket många ser som en inbjudan att trakassera honom för. Som många idioter i vårt samhälle i stort tyvärr gör. Men det väger han upp med att vandra över natur och stad som en jätte och se ned på världen som annars ser ned på honom. Då kan han stoppa bilar och få dem åka omvägar. Då är han aldrig i underläge. Det är han sällan heller när han spelar boule som är hans största intresse och det som gör livet värt att leva för han. Men hans mor har han tappat kontakten med på grund av sina tillkortakommanden – som hon ser på det i vilket fall – och hon umgås bara med sin keliga kakadua. Men att återfå kontakten med henne definierar inte bara hans liv, speciellt då på hans födelsedagsfirande som slutar i flykt och musicerande, utan även hans död. Där möts de definitivt och mer intimt än de någonsin kunde vid liv. Just därför var detta en mycket fin film som har stor chans att klassikerförklaras. Tack till TriArt och Stockholms filmfestival för arrangemanget just på det datumet!

 

Men det var inte bara jag, Elefantmannen och Dakota Johnson (som jag tydligen är exakt jämnårig med!) som fyllde år igår – det gjorde också naturens och djurens skyddshelgon Franciskus – som är lite utav en inspirationskälla till ett godare liv som inte bara är bättre för en själv utan också min omvärld och plats att leva på. & med! Eller som UNT uttrycker det; sökare, poet, revolutionär. Precis som jag vill vara alltså. Allt annat är trams. För vi kan göra bättre med oss själva, och planeten vi bor på. Det kan inte sägas nog. Varken av vanliga människor eller oss sanningssägare.

Pokémon-safari

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

#nidoking #pokemongo #pokesafari

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Vi är på Pokémon-safari och de dukar upp buffén #pokemongo

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Idag var jag med H och hans familj på Pokémon-safari ute i Ultuna där det fanns gott om Poké-stops inom rimlig radie (dvs inom en-minuts promenad) vilket var väldigt trevligt! Pokémon Go förenar familjer som sällan förut. TV-spel var något jag och brorsan ägnade oss åt, och fosterföräldrarna klagade på för att det gjorde oss lata och passiva (eller så ville vi bara inte vara ute och gräva i trädgården) men här var alla med. Och jag har sett det på stan också: hela familjer som går, eller cyklar, runt med mobilerna i högsta hugg. Inte föräldrarna med något och barnen något helt annat, försökandes få uppmärksamhet från de vuxna. Nu är alla på samma nivå. Och det är väldigt fint imho. Och väldigt roligt att se hur många som sprang efter oss när vi jagade en Kadabra (tror jag den heter) genom området. Likaså Nidoking. Även om vi var något diskretare då.

 

Efter några timmar på samma ställe åkte vi ned på stan. Ställde oss vid Villa Anna och kyrkan. Promenerade nästintill direkt till slottet för att fånga en Onix. Vilket vi alla lyckades med! Sen fanns inte så mycket mer att hämta där så vi gick snabbt tillbaka. Men där fanns mest massa Jynxar och Pidgeys. Måttligt roande att fånga i massor. Speciellt som jag redan utvecklat en Pidgeotto tidigare under kvällen. Samt en Eevee till Flareon – vilket medförde att jag nu har dess samtliga tre utvecklingar utan att ha använt namnfusket utan bara samlat och utvecklat dem till skillnad från de flesta andra, detta också trots att jag sist fick ytterligare en Vapereon – och lite annat som fick mig upp till level 22. Men nu behöver jag 100.000 XP för att komma upp i nästa nivå. Så det lär ta ett tag.

 

Oavsett så är jag nöjd med dagen. Att bara åka iväg sådär var precis det jag behövde. Få tänka på ingenting alls. Avslutade det bra med att beställa på Burger Kings Drive-through innan jag fick skjuts hem till dörren. Såg ett par avsnitt av First Day of Camp och ett avsnitt utav Gilmore Girls. Måste ju se originalavsnitten innan den nya säsongen får premiär senare i år. Annat vore ju bara konstigt!

Bokrea

Gjorde misstaget att bege mig till bokrean en rulltrappefärd upp i Forumgallerian efter att cirka hela stan slutat jobba. Om de någonsin börjat? Hursom är de väldigt dåliga på att se mönster, som sig själva som bitar som måste passa ihop med andra. Deras egna rymd tycks vara de enda de tar hänsyn till. Vilket resulterar i att ständigt få armbågar, ryggsäckar och/eller varukorgar fyllda med böcker i ryggen. Det är som ingen har lagt pussel eller spelat Tetris i hela sina liv, och de går säkerligen mot rött hela tiden utan att kolla om det kommer någon trafik (vilket antagligen resulterar i plötslig inbromsning och panikartad tutning som får majoriteten av gångtrafikanterna i närheten att vända sig om för att se sig för vad som försiggår) de klåparna. Men i vilket fall: jag kom hem med flera fynd. Billiga, som pocketupplagor, och snygga. Älskar känslan av en roman med riktigt omslag istället för tunt bibelpapper som mest påminner om toapapper en använder efter ett dassbesök.

 

I fredags tog jag med mig H ut på födelsedagsgalej på Katalin – men vi inledde kvällen på O’Connors där vi åt och drack kungligt! Det var trevligt. Resten av helgen spenderade jag i rymden. Nu ska jag fortsätta försöka sova, men snarare ligga i sängen och knåpa ihop gymnasiepretentiösa ordslingor nog för en bok. Eller en start i vilket fall. Vad som blir utav det återstår att se dock.