Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Annonser

Hemmalandsju

 

Av någon anledning hade jag helt glömt bort att den sjunde säsongen utav Homeland hade börjat tidigare i år. Det är en serie jag följt och gillat sedan start, och dessutom tyckt om under hela resans gång. Visst, vissa avsnitt har väl varit sämre än andra – vilket givetvis är ofrånkomligt för en sådan långkörare – och det var ett tag sedan Carrie (Claire Danes) lämnade CIA bakom sig. Men ändå. Hon har behållit sin relevans som karaktär på ett eller annat sätt och seriens olika säsonger har fungerat som tidsmarkörer för olika aktuella teman. Irak-kriget, hacker-attacker och ryskt informationskrig är bara några exempel. I denna säsongen har det handlat mycket om Alex Jones-karikatyren Brett O’Keefe som spär på olika konspirationsteorier gentemot presidenten genom sina källar-sända ”nyhetsprogram” över Youtube-liknande plattform. Utan att säga för mycket om handlingen involveras även några lantortsbor med stark vapenstyrka som för att kommentera den senaste tidens NRA-debatter kring amerikanska medborgares rättigheter att inneha vapen. Nästan profetiskt omkring skolskjutningen som startade årets debatt i frågan.

Jag hade tur, det var endast ett par avsnitt kvar när jag påmindes om denna, för mig, bortglömda pärla. Så jag inväntade hela säsongen för att kunna avnjuta den i sin helhet. Inte i något maniskt sträcktittande på bara några dagar, men nästan så. För ska jag försöka titta bara en gång i veckan glömmer jag bort det efter ett tag och sen sitter jag ändå med 3-4 avsnitt att ta igen. Föredrar därför streamingtjänster som släpper hela säsonger på en gång och inte daltar runt med gamla TV-dinosauriers format och sändningsvanor. Det var inte speciellt bra förut heller, men då fanns det inte så mycket alternativ då Netflix fortfarande var en DVD-hyrtjänst där filmer skickades hem genom postorder och sedan skickades tillbaka i utbyte mot nya filmer och ännu inte revolutionerat online-tv. Om de nu någonsin gjorde det. I vilket fall är jag glad att allt mindre behöva tänka på sändningstider och dylikt för att se de filmer/serier jag vill se. I framtiden kanske jag inte ens behöver oroa mig över hur ofta serieavsnitt sänds eller vart i världen de nu må finnas tillgängliga i. Jorden är en planet utan gränser, de har vi själva ritat ut och accepterat godtyckligt. (förutom när det förts krig för att rita om kartan) Det bör även märkas i TV-seriernas globala utbud! Så jag slipper välja mellan att vänta typ två år innan någon plockar upp en ny serie jag vill titta på och införskaffa den genom internets baksidor. Drömma går ju alltid!

Lögnare

 

 

Mäns misogyna och maktbegär har länge gått ostraffad och lämnat kvinnor handfallna åt ett system som i bästa fall ger en fällande dom men oftast bara skuldbelägger dem utifrån klädval, alkoholkonsumtion eller för att de inte sa nej tillräckligt många gånger – eller tillräckligt tydligt. Men nu har det börjat hända någonting. Kvinnor håller sig inte längre gömda av skam och låter saken vara. Mycket har såklart med #Metoo-rörelsen att göra, och alla de efterspel som skapades. Bransch efter bransch såg vi komma med en egen hashtag att samla sina överfallsutsagor i. Men som kulturens uppdrag att verka spegel inför det samhälle vi lever i; om det så må handla om det framtid vi räds eller har utvecklats ifrån, eller i detta fallet lever i just nu, växer Liar fram under sina totalt sex avsnitt som en irriterande hudsjukdom vi inte helt enkelt vare sig kan bli av med eller glömma bort hur mycket den påverkar vår kollektiva kropp som samhälle. Joanne Froggatt (Downton Abbey, Dark Angel) spelar en kvinna vars relation med sin förre pojkvän bryts upp och för att kunna gå vidare går hon på en dejt med den kirurg som jobbar på samma sjukhus som hennes syster jobbar på: Andrew Earlham. De har en trevlig kväll med mat, vin och skratt. Som det sig bör. Sedan går de hem till henne för att ringa efter en taxi åt Andrew. Men då det tar sådan tid hinner de öppna en flaska vin och det ena leder till det andra. Morgonen därpå vaknar Laura (som Joannes karaktär heter) med lätt illamående och febrila minnen av övergrepp och maktlöshet. Efter att ha pratat med sin syster om det hela beger de sig till en kvinnoklinik varpå en polisanmälan upprättas. Vilket, likt i verkligheten, inte leder till mycket mer än en polisintervju och vild ryktesspridning. Men Laura vägrar nöja sig med det, hon vill verkligen se Andrew dömd – vilket såklart är helt förståeligt. Alla, eller i alla fall så många som möjligt, förtjänar upprättelse efter att brott har begåtts och att få se sin våldsverkare få möta konsekvenserna av sina handlingar är att lappa igen det i själen som först gick sönder vid själva övergreppen. Men vägen dit är inte enkel då han som läkare vet hur han ska komma undan med användandet utav droger och så. Men, utan att säga för mycket, så kommer Laura tids nog att tvätta av det där självsäkra leendet från hans ansikte och ge upprättelse åt dem som fallit offer för hans jägarinstinkter. Om nu bara verkligheten nu kunde överglänsa dikten (så att säga) i högre utsträckning vore det en finare värld att leva i.

 

 

En av vår tids skarpaste satiriker, Wisti, lämnade ovanstående kommentar efter att både Sara Danius och Katarina Frostenson bekräftades lämna sina stolar och poster inom Svenska akademien efter gårdagens möte. Vilket känns lika härligt som sjukligt. Hur de kom fram till att det var Danius som det borde riktas misstro gentemot när det är hon som har uppdagat allting som hänt och försökt ta ansvar för någonting hon inte alls har skapat men ändå har runtomkring sig vet jag inte. Heller vet jag inte vad de tror att göra sig av med henne ska lösa någonting. Klubben, de patriarkala utspelen i bakgrunden, all korruption/jäv – ja sådant kommer inte längre kunna hålla på som tidigare. Heller kommer det vara svårt för omvärlden att ta deras motto om snille och smak på allvar. För hur intellektuellt har deras monstruösa beteende varit? Hur smakfullt har deras sätt att föra sig på varit? I fronten kanske god, men det är inte längre en bild vi i allmänheten kommer kunna köpa. Än värre kommer det vara kring Nobelpriset i litteratur – tidigare ansedd som det finaste litteraturpriset någon kan vinna. Men nu? Jag hoppas innerligt att nästkommande vinnare avstår priset, inte bara för att visa stöd mot Sara Danius utan mot hela denne grisiga mansklubben som på så många sätt lämnar bitter eftersmak snarare än ljuvlig saftighet för själ och sinne.

Svenska nejtackademien

 

 

De senaste dagarna har det stormat kring Svenska akademien, den av mig sedan barnsben beundransvärda institution som representerar ”snille och smak” och delar ut världens mest prestigefyllda litteraturpris (som jag tidigare drömt om att motta då skrivandet funnits med mig sedan födseln i stort sett); Nobelpriset i litteratur. Det är visserligen bara en utav priserna de fördelar varje år, utöver uppdraget att ge ut SAOL med uppdaterade nyord etc, men även det mest internationellt respekterade och uppmärksammade. Men allt det där romantiska skimmer som jag växt upp med har som sagt dissekerats med trubbig och rostig matkniv under en lika långsam som smärtsam operation och numera återstår bara en kall och naken sanning om en förlegad institution som nu får se verkligheten komma ifatt dem på det mest brutala sätt. Men Horace Engdahl tycks göra sitt bästa för att förflytta fokus från sina vänner mot Sara Danius (som förövrigt var min lärare en kort period då jag studerade estetik på Södertörn) då hon kritiserar dem sakligt och riktigt – alltså alldeles för ärligt – vilket såklart skaver i den lilla församlingen.

 

 

Att akademien inte funnit tillräckligt starka skäl för en anmälan är nog skitsnack rent ut sagt; men antagligen hoppades de på att slippa anmäla sina egna och överlåta ansvaret till allmänheten som mer eller mindre uppmanades av Sara Danius i ett uttalande där hon proklamerade att vem som helst kan lämna en anmälan. Problemet har bara visat sig att visserligen KAN vem som helst anmäla, men det kommer inte tas på allvar så länge det inte kommer ifrån SA själva.

 

 

Därför bör morgondagens möte som skall handla om församlingens förtroende för Sara Danius egentligen handla om en ny röstning över huruvida de ska skicka in en formell anmälan med så goda belägg som möjligt (för att undvika att den läggs ned direkt) vilket alltså har rekommenderats från början av den juristbyrå som anlitats av SA för att gå till botten med den så kallade kulturprofilen och hans verksamhet Klubben (vilka är kodnamn för Jean-Claude Arnault och Forum) men ändå ignorerats av, förmodligen, ovan nämnda orsak.

 

 

Att akademien inte levt upp till de integritetsstandarder som de själva etablerat har blivit väldigt påtagligt, både inom och utanför organisationen. Eller ska jag kanske säga organismen? Det känns just nu som en levande cancersvulst som levat tyst och väl mellan de glada utropen varje år men nu visat sig ha levt djävul betydligt intensivare än så. Dessutom mer högljutt än tidigare gjorts gällande.

 

 

Vidare kan jag bara säga att jag förstår, och gravt respekterar, de som i fredags valde att lämna Svenska akademien bakom sig. Det hade jag antagligen också gjort i deras sits. Peter Enlund har jag länge sett upp till och min respekt för honom kvarstår härmed. Detsamma kan jag säga om Sara Danius vad som än beslutas imorgon vid sammankallningen. Men om övriga känner jag bara besvikelse över.

 

 

På sin WordPress-sida skriver Peter:

 

När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen.

 

Hela uttalandet går att läsa under ”just nu”.

 

Men annars är det väl bara poeten och intellektuelle Bruno K. Öijer jag har av intresse över vad som sägs om SA – idag som för flera år sedan:

 

 

Farväl Facebook? Hej unga vapenkontrollanter!

 

Det är alltid lika roligt när storföretag gör bort sig men gör allt i sin makt för att mörka det, men sedan är så ångerfulla när media får reda på det och rapporterar om situationen. Det går ofta från  ”det vet vi ingenting om” till ”såhär får det inte gå till, vi ska åtgärda det och se till att det aldrig kan hända igen” väldigt fort. Allt för att inte förlora anseende och användare – för att i slutändan se lägre reklamintäkter. För er som inte vet vad det hela handlar om har Verge mer information:

 

 

Visserligen ligger det i användares ansvar att inte dela mer information på internet än vad de egentligen är villiga att sprida, men å andra sidan bör vi kunna lita på att vår personliga integritet respekteras och inte behandlas som en handelsvara till reklam och politisk propaganda. Men det faktum att vi uppenbarligen inte kan lita på det borde majoriteten utav de över två miljarder användare lämna tjänsten. Mig inkluderad! Fast varken G+ eller Ello har blivit speciellt väletablerade motparter som ses som alternativ att byta till (även om den sistnämnda har blivit en oas för kreatörer). För människor känner uppenbarligen behov av att berätta om sina spännande liv för släktingar, gamla klasskamrater och okända personer de träffat på nån fest nångång. Nått utlopp behöver uppenbarligen folk få. Men även om Ello lovat att aldrig sälja information om dess användare har de inte kunnat bli ett alternativ för den stora massan. Frågan är om någon kan tillhandahålla det om inte ens Google lyckas? Vilket vittnar om att inte tillräckligt många kommer lämna Facebook för att detta kommer ge någon långvarig konsekvens. Tyvärr.

 

 

Idag kom då äntligen den äkta ”första vårdagen” (den som officiellt var det härom dagen var mer en nyvinter så) med sol, tö och smält is. Det firade jag med en tur ned på stan för att vandra runt obrytt och bara njuta av vårsolen – men irritera mig på alla människor som tycks bara ha som mål att vara i min väg – och spela lite Pokémon Go och fånga massvis utav Bulbasaurs (varav tre shiny) då det tydligen är ett event med hen just nu. Men jag hann bara vara nere på stan i knappt en halvtimme innan batterinivån var nere på 20% och röd varningssignal. Så jag åkte hem och såg på The Joel McHale Show with Joel McHale på Netflix. Smårolig minishow som på kort tid hånar människor som medverkar i dokusåpor etc. Nya gäster varje vecka (och vissa återkommande) och producenten Paul Fig gör bort sig lite mellan segmenten. Inte jättehög nivå alltså, men ändå funktionell söndagsunderhållning. Vilket också kan sägas om Postmodern Jukebox som producerar covers av kända låtar i äldre jazz-stil. Väldigt svängigt såklart!

 

 

Förövrigt är jag glad att den nya aktiviströrelsen MarchForOurLives dragit så mycket folk, speciellt i huvudstaden men även på andra håll i landet – och internationellt!

 

 

 

Detta är en ilska, en bestämdhet att inte låta orättvisor pågå ostört, som annars mestadels tycks visas hos fransmän som ofta organiserar sig i upplopp för att få till förändring. Men nog är nog, som många proklamerat både under och inför den historiska uppslutningen för vapenkontroller. Det bör vara barns liv, och inte vapen, som beskyddas för allmänhetens bästa. Att så många skolor behövt begrava några av sina elever/klasskamrater och nära vänner är sjukt i sig. Men att det kan hända så ofta, av så unga, tyder på ett problem. Något som inte längre kan ignoreras och lösas med tankar och böner. Det behövs, uppenbarligen, en förändring. Nu.

 

 

Precis som The New Yorker påpekar har denna protestvåg varit extraordinär i sin inkludering och inte bara varit för vita skolungdomar utan för alla som upplever den. Vilket såklart är väldigt viktigt, speciellt i dessa tider när rasism tycks normaliseras alltmer. Men så ser ju inte dagens ungdomsprotester likadana ut nu som för femtio år sedan, som samma tidning förklarar. Vilket inger hopp om att folket verkligen har en röst, inte bara i val utan i utformningen utav det samhälle vi verkligen vill leva i. Vilket är den sanna smaken utav frihet och verklig demokrati!

Gun uncontrolled

 

Det finns inte längre några ord som räcker till. Under enkom 45 dagar har alltså 18 skolskjutningar redan hunnit äga rum i USA i år. Ändå anses NRA, politikerna och dess vapengalna anhängare helt berättigade i att äga vapen utan att bli kontrollerade för psykisk sjukdom eller andra varningstecken. Inte för att det bör spela någon roll, för när vapen finns så lättillgängligt kan en person som inte skulle ha klarat en sådan bakgrundskontroll ändå lätt kunna få ett skjutvapen via andra kanaler. Eller det räcker för guds skull att han ber sin granne ”köpa ut” åt honom. Vilket är riktigt oroande. Det känns inte så konstigt att anrika The Criterion Collection ryktas ge ut Michael Moores dokumentär ”Bowling for Columbine” nångång under året. Det är en viktig påminnelse inte bara om en enskild händelse utan om ett kulturellt problem som ännu inte vågats ta itu med. Det med vapenlobbyn, betalda politiker och en generation barn som växer upp med traumat att ha varit med om en skolskjutning (eller har en bekant som strykit med i en) och vad det gör med landets befolkning på längre sikt.

 

#EndGunViolence @everytown

A post shared by Anne Hathaway (@annehathaway) on

A post shared by Emmy Rossum (@emmy) on

 

Vanligtvis brukar det ”bara” vara upprörda föräldrar som görs hörda i media efter skolskjutningar (ja, de är så frekventa) men nu har också media/skådespelar-eliten i USA börjat vakna och engagera sig i frågan. Deras stöd tordes betyda mycket för föräldrar, anhöriga och barn i eller vänner till skolor som blir drabbade. Att kändisar visar denna uppbackning gör att deras protesterande röster ges ytterligare eko i samhällsdebatten – men jag hoppas innerligt att det inte stannar där. Att dessa skådespelare inte nöjer sig med att visa stöd och missnöje på sociala medier utan att de faktiskt vågar lägga kraft i att motarbeta NRA och de politiska krafter som upprätthåller status quo efter varje attack. De har också pengar nog att köpa inflytande i frågan. Smutsigt spel javisst, men för en god sak och inte bara för eget intresse. För politiker kommer inte göra någonting åt saken såvida inte deras egna barns skolor får utstå liknande attack. Då lär det bli tillräckligt nära för att de ska förstå den sorg och vånda så många andra föräldrar och barn känner. Men då de är beskyddade privatskolor lär det aldrig hända. Så en annan kraft, mer fredlig och betydligt mer välvillig, behövs för att rucka på invanda tankebanor hos de bestämmande. De har verkligen råd med det. Och samhället har inte råd med att fortsätta ignorera det.

 

 

 

Att, som president Trump, nöja sig med att skicka böner och tankar till de drabbade räcker inte längre. Inte för att de någonsin gjort det, men bägaren håller tillsynes på att rinna över av all ignorans i frågan. Såväl där som internationellt. Med all rätt dessutom. För hur kan de som kallar sig världspolis åka runt och propagera sin egna förträfflighet när de inte ens kan hålla fredligt på hemmaplan?

 

 

 

Mitt hjärta värker av att skriva detta inlägget, av att läsa dessa unga människors tankar och reflektioner av något som ingen borde behöva vara med om. Men det finns också en styrka i de som står på sig och vägrar köpa eller dela narrativet att det inte handlar om vapen utan om ”ytterligare en galning”:

 

 

Förutom strängare vapenlagar och kontroller borde även arbetet med att fånga upp mobbade ungdomar i amerikanska skolor öka. Antagligen beror deras vilja att gå över alla gränser och ta med sig en väska med vapen till en skola för att döda så många de bara kan på mångårig mobbning som inte tog livet av dem – men istället så många oskyldiga och oftast heller inte dem som faktiskt har mobbat den utsatte. Jag försöker inte försvara deras handlingar, det går bara inte, men vi måste någonstans försöka förstå inte bara hur utan också VARFÖR dessa dåd sker titt som tätt. Först när vi adresserar det verkliga problemet bakom (som tidigare beskylldes på hårdrock, satanism och TV-spel) kan vi göra någonting åt det. För att bara begränsa tillgången till vapen kommer inte helt lösa problemet med varför så många behöver beväpna sig så kraftfullt för att återigen känna sig stark nog att kunna slå tillbaka mot dem som i deras ögon svek dem. För efter mångårig mobbning med antagligen misshandel, toalettdykningar och andra allvarliga tilltag känner en sig antagligen väldigt liten och försvarslös – en känsla som helt raderas ut med eldvapen i ens hand som återigen sätter oddsen på deras sida. Men om amerikanska skolor blir bättre på att våga se, agera och utreda mobbning innan den går så långt att den driver tidigare vanliga elever till vansinnesdåd har mycket vunnits. Ännu en vinst vore att även om det hunnit gått för långt så ett dåd är planerat så att de ändå inte hunnit få tag på vapen på grund av svårtillgänglighet innan insatser sätts in är nog största segern vunnen i en kultur som ”inte kan göra någonting åt skolskjutningarna”. De har inte råd att förlora så många gånger till nämligen. Snart är varje skola krigsveteraner.

 

Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

The Square

 

 

Efter att ha vunnit två stycken biljetter till The Square (med manus och regi av Ruben Östlund) via en Instagram-tävling tänkte jag bjuda med en vän när filmen hade premiär i fredags, men så lyckades jag tappa biljetten på väg till bussen så väl på biografen hade jag ingen fribiljett att byta in med. Istället såg vi på Nolans nya storfilm Dunkirk. På vägen hem gick jag och kollade efter biljetten och mirakulöst låg den kvar på marken. Dock väldigt blöt och nästan genomskinlig. Tog in den så den fick torka och idag var det alltså inga som helst problem med att växla in den mot två gratisbiljetter. Vilket jag alltså gjorde. Peppen på att få se den Guldpalm-belönade storfilmen har varit stor men måste erkänna mig besviken såhär i efterhand.

 

När Ruben nobbades från att filma i och omkring slottsgården grät han enligt svensk sätt ut i Aftonbladet och påstod sig vilja avsätta hela monarkin i sin nya storfilm. Först kändes det väldigt barnsligt, men som monarkimotståndare kunde jag ändå inte tacka nej till att få se hela apparaten nedmonterad i svensk storfilm. Men nu blev det inte riktigt så. Slottet är kvar, men har delats upp i museet och den kungliga bostadsdelen. På en privat fest som det moderna konstmuseet som filmen kretsar kring håller smyger de nämligen in i den privata delen. Kungafamiljen är inte där, men de är heller inte avsatta och utslängda i Rubens alternativa snara framtid. Det känns som han pudlat och snarare krupit till korset för att smöra för kungafamiljen. Vilket bara är sorgligt!

 

 

Den moraliska aspekten utav filmen kommer även den av sig något ganska snabbt. Museichefen blir tidigt i filmen bestulen på sin mobil och plånbok, samtidigt som han stångas med utställningen The Square och hur den ska marknadsföras utåt mot samhället – men istället för att koppla ihop de två scenariona sticker Christian (som chefen heter) ut på ett slags ogenomtänkt korståg för att återfå sina ägodelar och lämnar museet och den PR-byrå de anlitat för att ta fram en viral video-kampanj för att uppmärksamma utställningen. För precis som den kvinna i stadsparken som blev både rånad och misshandlat trots flertalet vittnen som vägrade ingripa eller ringa polisen (se länk i tweeten ovan) är Christian omgiven av människor när det visserligen betydligt subtilare rånet tar vid men ber ändå inte om hjälp – annat än om att få låna telefon. Sen är det som att det aldrig har hänt, utöver en förgrening mot en scen som påminner om slutet i Play där en tvist mellan en vuxen person och ett mindre barn uppstår. Vilket mest utmynnar i prat om fördelningspolitik på ett mycket plumpt sätt och inte direkt avslöjar människan eller dess beteende särskilt vidare.

Även om bilder på uteliggare och tiggare förekommer som i kontrast till Christians stilfulla lägenhet säger det väldigt lite om klasskillnader och hur de påverkar vårat beteende, annat än att skillnaderna finns där. Vilket inte lär komma som en chock för någon. Scenerna är heller inte så långdragna och fokuserade som många scener ur hans tidigare filmer varit, som om de filmats av en förbipasserande som stannat upp för att dokumentera med sin mobiltelefon, vilket gör att problematiska bilder mest bara flashar förbi och får väldigt lite utrymme och därmed tid för eftertanke. Det är varken speciellt stilfullt, originellt eller humanistiskt. Heller är inte den middagsscen där en vältränad Terry Notary spelar ett vilt djur, något som mest liknar en apa (vilket känns logiskt med tanke på att han agerat stuntkoordinator i bl.a. Hobbit-trilogin, Avatar men framförallt nu senast Planet of the Apes-trilogin, men föga originellt) som skrämmer upp den anrika skaran  genom att bete sig hotfullt och påträngande även efter att Christian tackat för performancet speciellt avslöjande då den fråntar museichefen allt ansvar för situationen och istället överlåter det till besökarna. Det blir helt sonika ett plumpt tankeexperiment snarare än kikande under mänsklig hud som en kock tillagar och skalar en lök. Det gör också att undersökandet om konst upplevd som utställare kontra utställningsbesökare går förlorad.

 

 

Ovanstående citat ska tydligen vara en del av motiveringen till den guldpalm som Ruben vann med rutan. Vilket känns väldigt ofräscht i dessa tider när nazismen växer sig större och starkare runtom i Europa och jag reagerar när apan i ovan nämnda middagsscen rycker av en muslimsk kvinna sin burka i ren provokation. Kan tänka mig att det var en handling som faller fransmännen i smaken. Jag tänker lite slarvigt att det ändå liknar rasism och fördomsfullhet vid animalistiskt impulsbeteende snarare än vid stort mänskligt tänkande som når längre än att det just jag känner igen och har förankring i är det enda som får finnas till. Men då det är en mycket snabb och otydlig scen känns det oklart om det var tanken eller om det helt enkelt var en ren provokation.

Ruben har ju skrutit med att ”ingen kommer undan” hans skämtande. Att han driver högt och lågt med alla. Och i tidigare filmer ger jag honom rätt. Men här? Njae. Visst uppstår många komiska situationer i denna två och en halv timmes långa försök till civilisationskritik – men de flesta kretsar kring den kvinnliga journalisten som spelas utav Elisabeth Moss (Mad Men, Top of the Lake) och den schimpans hon av någon oklar anledning har med sig under sin pressresa till Stockholm. Men då de kretsar mer kring situationsbaserad humor och könsroller (eller snarare våra uppfattningar av dem) och det sköttes så mycket bättre i hans förra film Turist är det ingenting som lyfter filmen annat än stundtals. Vilket såklart är bättre än att inte underhålla alls.

Då filmen i sig påstår sig vara en satirisk smocka mot konstscenen är den även där en besvikelse. Den undersöker väldigt lite hur konstmarknaden egentligen fungerar och fixerar sig istället på en ganska så allmän företagspolitisk modell där problem resulterar i att den mest synliga syndabocken offras när det hettar till. Vilket säger väldigt lite om musei/konst-världen och mer om hur företagsstyrelser i allmänhet väljer att bemöta problem och motgångar. Kanske borde ett konstmuseum som påstår sig värna yttrandefriheten stå på sig mer? Och någon som påstår sig vilja syna konstvärlden i sömmarna göra just det istället för att slänga ur sig plattityder i inte alltför konstnärligt laddade bilder. Endast middagsscenen närmar sig en slags konstnärlig laddning. Men påminner mer om en Roy Andersson-film i stunden än något typiskt Ruben Östlund. Vilket är talande då den förstnämnde varit lärare åt den senare. Och en dag kanske faktiskt överglänser sin mästare på allvar.

Nära livet

 

Vi lever i ett bräckligt och sjukt samhälle. Nånstans måste vi liksom ställa oss frågan: varför är det så många som mår psykiskt dålig idag?
I september förra året skrev ETC om resursbrist på Södermalm i Stockholm, och vilket kaos det skapar, och bara ett par veckor senare noterar GP ett överväldigande kaos i Norra Bohuslän – och här i Uppsala är det inte mycket bättre (även om artikeln är från 2014 är det fortfarande inte jätteoptimalt vare sig på vuxenpsyk eller psykiatriska akutmottagningen). Jag har själv varit inlagd på sjukhuset några gånger, varav ett par av dem genom akuten. Där får en sitta i flera timmar (vissa sitter ända till 00-01-tiden innan de ger upp och går hem för att försöka sova och försöka få hjälp dagen därpå istället) medan läkare springer runt i korridoren på andra sidan glasväggen. En gång var det en methpåverkad snubbe som höll på att klättra på väggarna, och en annan gång blev en kille så ångestfylld att han inte kunde sitta upp. Han fick lugnande, en filt och en plats på andra sidan glasväggen. VIP-väntrummet som jag kallat det. Väl där är du lite närmare att få träffa en läkare – även om det ändå kan ta uppemot tre-fyra timmar till.

 

Väl inne på sluten avdelning har jag känt mig lugnare. Här ska ingenting kunna hända mig. Här finns stöd, medicinering och omhändertagning. Ändå låg jag en hel kväll med väldigt svår ångest och klickade på larmknappen för att alarmera och få in undersköterska i rummet. Men ingen kom. Knappen fungerade tydligen inte. Och jag mådde för dåligt för att gå ut. Där sprack mycket av den tilliten och känslan av säkerhet – något som ändå är väldigt viktigt i en vård där en överlåter mycket av verklighetsförankringen till läkarna och sköterskorna eftersom en själv lätt är… någon annanstans. Men det var ändå inte vad som var värst den vändan. Bara några dagar senare lyckades en äldre man slå sönder ett bord – och därefter använda träflisorna för att ta sitt liv. Inne på den slutna avdelningen. Där vårdpersonal alltid ska finnas på plats så att något sådant aldrig ska kunna hända. Men under alla mina besök har jag hört sköterskor prata om resursbrist, personalbrist och läkarbrist. Är det ens någon instans inom psykiatrin som kanske inte är perfekt men ändå prioriterad så att människor inte drivs till sin kant och tappar det sista greppet som höll den vid liv?

 

Inte för att jag såhär i efterhand kommer orka driva igenom alla fel jag kan komma på, men nog håller jag med om att det behövs ett bättre system för att få upprättelse efter bristande vård inom psykiatrin, så kanske undersköterskor får bättre förutsättningar att sköta sitt jobb – och i förlängningen ge patienter en hjälpande hand tillbaka till livet. Orken och framtidsplanerna. Som det är nu brister det på så många plan och vi förväntas bara acceptera det och hoppas på att bli bättre bemött nästa gång vi kommer in. Om vi kommer in igen. Många ger upp. Som jag själv. Jag blev ignorerad till den grad att jag struntade i att återvända. Har även sagt upp min kontakt i öppenvården där. Det var ändå bara tider som bokades om, sköts upp (och då pratar vi månader inte dagar) och började om från början varje gång. ”Hur mår du, hur har du haft det sen sist?”. När en svarat på den frågan är tiden slut och vi måste gå vidare. Hon till nästa samtal och jag till min vardag. Men jag har ändå haft tur. Jag har fått hjälp på annan väg. Nu är det bara läkarkontakten jag har kvar för att kunna förnya recept. Men det är inte alla som har sådan tur. De kan det gå mycket mer illa för. Vilket är en förlust för hela vårt sjuka samhälle. Ingen civilisation lämnar sina svagaste åt sina öden. Det hör medeltiden till. Vi måste kunna vara bättre än så, faktiskt.

 

 

 

Till någonting roligare: Lorde har ÄNTLIGEN släppt sitt andra fullängdsalbum Melodrama – och idag släpptes även biljetter till hennes Europa-turné i höst! Den 17:e oktober kommer hon äntligen till Sverige för sin första spelning här någonsin – vilket jag redan skrivit om hur pepp jag är på det! – om en inte räknar hennes framträdande på Skavlan där hon spelade Royals live.

 

Känns bra att ha någonting att se fram emot efter att sommaren tagit slut!

 

 

Bjuder även på några bilder jag tog under Skavlan-inspelningen:

 

Samma blod

 

”Det är så skönt att gå å se en sånhär film, som inte är amerikansk action”.

 

Jag håller genast med min kontaktperson på vägen hem från bion. För hur många gånger har en inte gått på blaskiga Hollywood-spektakel när en bemödat sig ned till kinograferna. Slösat både pengar och tid på rent strunt som inte ger en det minsta tillbaka. Här fick vi en av de bästa svenska filmerna på otroligt länge (i alla fall sedan Äta sova dö och Återträffen) med insikt om svensk rasism riktad mot samer, samt den rasbiologi som Uppsala universitet ägnade sig åt. Vilket såhär i backspegeln är väldigt tragiskt – för att inte säga direkt pinsamt – att respekterad institution sysslade med sådan elitistisk forskning – och i förlängningen åsiktsspridning. Fördomarna och särbehandlingen duggar tätt. Men självklart är det bra att detta kommer upp till ytan som film annars inte vill prata om, en del av vår historia försökt att sopas under mattan. När jag hörde ”Det vita folket” av Lisa Aschan (som gjorde Apflickorna som alla borde se) utannonseras fick jag på något sätt för mig att det var av liknande kaliber den skulle sluta upp i. Istället fick vi en halvspännande thriller på en flyktingförläggning som inte sade oss någonting speciellt. Med Sameblod (som vi skämtar om borde direktöversättas till Same blood i klassiskt lökig 90-talsbetitling av filmer) berättas väldigt mycket redan från första början; om en äldre kvinna som inte vill kännas vid sin familj, sin kultur eller sitt arv. I andra filmer hade det antagligen visats i slutet för att i startgropen bygga upp vad som föranlett detta avståndstagande. Nu föranas det för att sedan detaljförklaras. Vilket blir mycket starkare berättelseform än tvärtom. & nog förstår vi henne alltid, även om ingenting är svart eller vitt; lärarinnan är väldigt trevlig mot samebarnen, speciellt vår huvudperson, men visar sig snabbt dela samma rasistiska tanke/föreställnings-värld som akademikerna i Uppsala, familjen hon rymmer ifrån älskar henne men blir väldigt sårade av hennes retorik och bemöter den otrevligt. Allting är nyanserat och svårförklarat. Vilket såklart är en del av förklaringen till varför denna pärla till mästerverk egentligen är mer än en film: