Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

Annonser

The Square

 

 

Efter att ha vunnit två stycken biljetter till The Square (med manus och regi av Ruben Östlund) via en Instagram-tävling tänkte jag bjuda med en vän när filmen hade premiär i fredags, men så lyckades jag tappa biljetten på väg till bussen så väl på biografen hade jag ingen fribiljett att byta in med. Istället såg vi på Nolans nya storfilm Dunkirk. På vägen hem gick jag och kollade efter biljetten och mirakulöst låg den kvar på marken. Dock väldigt blöt och nästan genomskinlig. Tog in den så den fick torka och idag var det alltså inga som helst problem med att växla in den mot två gratisbiljetter. Vilket jag alltså gjorde. Peppen på att få se den Guldpalm-belönade storfilmen har varit stor men måste erkänna mig besviken såhär i efterhand.

 

När Ruben nobbades från att filma i och omkring slottsgården grät han enligt svensk sätt ut i Aftonbladet och påstod sig vilja avsätta hela monarkin i sin nya storfilm. Först kändes det väldigt barnsligt, men som monarkimotståndare kunde jag ändå inte tacka nej till att få se hela apparaten nedmonterad i svensk storfilm. Men nu blev det inte riktigt så. Slottet är kvar, men har delats upp i museet och den kungliga bostadsdelen. På en privat fest som det moderna konstmuseet som filmen kretsar kring håller smyger de nämligen in i den privata delen. Kungafamiljen är inte där, men de är heller inte avsatta och utslängda i Rubens alternativa snara framtid. Det känns som han pudlat och snarare krupit till korset för att smöra för kungafamiljen. Vilket bara är sorgligt!

 

 

Den moraliska aspekten utav filmen kommer även den av sig något ganska snabbt. Museichefen blir tidigt i filmen bestulen på sin mobil och plånbok, samtidigt som han stångas med utställningen The Square och hur den ska marknadsföras utåt mot samhället – men istället för att koppla ihop de två scenariona sticker Christian (som chefen heter) ut på ett slags ogenomtänkt korståg för att återfå sina ägodelar och lämnar museet och den PR-byrå de anlitat för att ta fram en viral video-kampanj för att uppmärksamma utställningen. För precis som den kvinna i stadsparken som blev både rånad och misshandlat trots flertalet vittnen som vägrade ingripa eller ringa polisen (se länk i tweeten ovan) är Christian omgiven av människor när det visserligen betydligt subtilare rånet tar vid men ber ändå inte om hjälp – annat än om att få låna telefon. Sen är det som att det aldrig har hänt, utöver en förgrening mot en scen som påminner om slutet i Play där en tvist mellan en vuxen person och ett mindre barn uppstår. Vilket mest utmynnar i prat om fördelningspolitik på ett mycket plumpt sätt och inte direkt avslöjar människan eller dess beteende särskilt vidare.

Även om bilder på uteliggare och tiggare förekommer som i kontrast till Christians stilfulla lägenhet säger det väldigt lite om klasskillnader och hur de påverkar vårat beteende, annat än att skillnaderna finns där. Vilket inte lär komma som en chock för någon. Scenerna är heller inte så långdragna och fokuserade som många scener ur hans tidigare filmer varit, som om de filmats av en förbipasserande som stannat upp för att dokumentera med sin mobiltelefon, vilket gör att problematiska bilder mest bara flashar förbi och får väldigt lite utrymme och därmed tid för eftertanke. Det är varken speciellt stilfullt, originellt eller humanistiskt. Heller är inte den middagsscen där en vältränad Terry Notary spelar ett vilt djur, något som mest liknar en apa (vilket känns logiskt med tanke på att han agerat stuntkoordinator i bl.a. Hobbit-trilogin, Avatar men framförallt nu senast Planet of the Apes-trilogin, men föga originellt) som skrämmer upp den anrika skaran  genom att bete sig hotfullt och påträngande även efter att Christian tackat för performancet speciellt avslöjande då den fråntar museichefen allt ansvar för situationen och istället överlåter det till besökarna. Det blir helt sonika ett plumpt tankeexperiment snarare än kikande under mänsklig hud som en kock tillagar och skalar en lök. Det gör också att undersökandet om konst upplevd som utställare kontra utställningsbesökare går förlorad.

 

 

Ovanstående citat ska tydligen vara en del av motiveringen till den guldpalm som Ruben vann med rutan. Vilket känns väldigt ofräscht i dessa tider när nazismen växer sig större och starkare runtom i Europa och jag reagerar när apan i ovan nämnda middagsscen rycker av en muslimsk kvinna sin burka i ren provokation. Kan tänka mig att det var en handling som faller fransmännen i smaken. Jag tänker lite slarvigt att det ändå liknar rasism och fördomsfullhet vid animalistiskt impulsbeteende snarare än vid stort mänskligt tänkande som når längre än att det just jag känner igen och har förankring i är det enda som får finnas till. Men då det är en mycket snabb och otydlig scen känns det oklart om det var tanken eller om det helt enkelt var en ren provokation.

Ruben har ju skrutit med att ”ingen kommer undan” hans skämtande. Att han driver högt och lågt med alla. Och i tidigare filmer ger jag honom rätt. Men här? Njae. Visst uppstår många komiska situationer i denna två och en halv timmes långa försök till civilisationskritik – men de flesta kretsar kring den kvinnliga journalisten som spelas utav Elisabeth Moss (Mad Men, Top of the Lake) och den schimpans hon av någon oklar anledning har med sig under sin pressresa till Stockholm. Men då de kretsar mer kring situationsbaserad humor och könsroller (eller snarare våra uppfattningar av dem) och det sköttes så mycket bättre i hans förra film Turist är det ingenting som lyfter filmen annat än stundtals. Vilket såklart är bättre än att inte underhålla alls.

Då filmen i sig påstår sig vara en satirisk smocka mot konstscenen är den även där en besvikelse. Den undersöker väldigt lite hur konstmarknaden egentligen fungerar och fixerar sig istället på en ganska så allmän företagspolitisk modell där problem resulterar i att den mest synliga syndabocken offras när det hettar till. Vilket säger väldigt lite om musei/konst-världen och mer om hur företagsstyrelser i allmänhet väljer att bemöta problem och motgångar. Kanske borde ett konstmuseum som påstår sig värna yttrandefriheten stå på sig mer? Och någon som påstår sig vilja syna konstvärlden i sömmarna göra just det istället för att slänga ur sig plattityder i inte alltför konstnärligt laddade bilder. Endast middagsscenen närmar sig en slags konstnärlig laddning. Men påminner mer om en Roy Andersson-film i stunden än något typiskt Ruben Östlund. Vilket är talande då den förstnämnde varit lärare åt den senare. Och en dag kanske faktiskt överglänser sin mästare på allvar.

Nära livet

 

Vi lever i ett bräckligt och sjukt samhälle. Nånstans måste vi liksom ställa oss frågan: varför är det så många som mår psykiskt dålig idag?
I september förra året skrev ETC om resursbrist på Södermalm i Stockholm, och vilket kaos det skapar, och bara ett par veckor senare noterar GP ett överväldigande kaos i Norra Bohuslän – och här i Uppsala är det inte mycket bättre (även om artikeln är från 2014 är det fortfarande inte jätteoptimalt vare sig på vuxenpsyk eller psykiatriska akutmottagningen). Jag har själv varit inlagd på sjukhuset några gånger, varav ett par av dem genom akuten. Där får en sitta i flera timmar (vissa sitter ända till 00-01-tiden innan de ger upp och går hem för att försöka sova och försöka få hjälp dagen därpå istället) medan läkare springer runt i korridoren på andra sidan glasväggen. En gång var det en methpåverkad snubbe som höll på att klättra på väggarna, och en annan gång blev en kille så ångestfylld att han inte kunde sitta upp. Han fick lugnande, en filt och en plats på andra sidan glasväggen. VIP-väntrummet som jag kallat det. Väl där är du lite närmare att få träffa en läkare – även om det ändå kan ta uppemot tre-fyra timmar till.

 

Väl inne på sluten avdelning har jag känt mig lugnare. Här ska ingenting kunna hända mig. Här finns stöd, medicinering och omhändertagning. Ändå låg jag en hel kväll med väldigt svår ångest och klickade på larmknappen för att alarmera och få in undersköterska i rummet. Men ingen kom. Knappen fungerade tydligen inte. Och jag mådde för dåligt för att gå ut. Där sprack mycket av den tilliten och känslan av säkerhet – något som ändå är väldigt viktigt i en vård där en överlåter mycket av verklighetsförankringen till läkarna och sköterskorna eftersom en själv lätt är… någon annanstans. Men det var ändå inte vad som var värst den vändan. Bara några dagar senare lyckades en äldre man slå sönder ett bord – och därefter använda träflisorna för att ta sitt liv. Inne på den slutna avdelningen. Där vårdpersonal alltid ska finnas på plats så att något sådant aldrig ska kunna hända. Men under alla mina besök har jag hört sköterskor prata om resursbrist, personalbrist och läkarbrist. Är det ens någon instans inom psykiatrin som kanske inte är perfekt men ändå prioriterad så att människor inte drivs till sin kant och tappar det sista greppet som höll den vid liv?

 

Inte för att jag såhär i efterhand kommer orka driva igenom alla fel jag kan komma på, men nog håller jag med om att det behövs ett bättre system för att få upprättelse efter bristande vård inom psykiatrin, så kanske undersköterskor får bättre förutsättningar att sköta sitt jobb – och i förlängningen ge patienter en hjälpande hand tillbaka till livet. Orken och framtidsplanerna. Som det är nu brister det på så många plan och vi förväntas bara acceptera det och hoppas på att bli bättre bemött nästa gång vi kommer in. Om vi kommer in igen. Många ger upp. Som jag själv. Jag blev ignorerad till den grad att jag struntade i att återvända. Har även sagt upp min kontakt i öppenvården där. Det var ändå bara tider som bokades om, sköts upp (och då pratar vi månader inte dagar) och började om från början varje gång. ”Hur mår du, hur har du haft det sen sist?”. När en svarat på den frågan är tiden slut och vi måste gå vidare. Hon till nästa samtal och jag till min vardag. Men jag har ändå haft tur. Jag har fått hjälp på annan väg. Nu är det bara läkarkontakten jag har kvar för att kunna förnya recept. Men det är inte alla som har sådan tur. De kan det gå mycket mer illa för. Vilket är en förlust för hela vårt sjuka samhälle. Ingen civilisation lämnar sina svagaste åt sina öden. Det hör medeltiden till. Vi måste kunna vara bättre än så, faktiskt.

 

 

 

Till någonting roligare: Lorde har ÄNTLIGEN släppt sitt andra fullängdsalbum Melodrama – och idag släpptes även biljetter till hennes Europa-turné i höst! Den 17:e oktober kommer hon äntligen till Sverige för sin första spelning här någonsin – vilket jag redan skrivit om hur pepp jag är på det! – om en inte räknar hennes framträdande på Skavlan där hon spelade Royals live.

 

Känns bra att ha någonting att se fram emot efter att sommaren tagit slut!

 

 

Bjuder även på några bilder jag tog under Skavlan-inspelningen:

 

Samma blod

 

”Det är så skönt att gå å se en sånhär film, som inte är amerikansk action”.

 

Jag håller genast med min kontaktperson på vägen hem från bion. För hur många gånger har en inte gått på blaskiga Hollywood-spektakel när en bemödat sig ned till kinograferna. Slösat både pengar och tid på rent strunt som inte ger en det minsta tillbaka. Här fick vi en av de bästa svenska filmerna på otroligt länge (i alla fall sedan Äta sova dö och Återträffen) med insikt om svensk rasism riktad mot samer, samt den rasbiologi som Uppsala universitet ägnade sig åt. Vilket såhär i backspegeln är väldigt tragiskt – för att inte säga direkt pinsamt – att respekterad institution sysslade med sådan elitistisk forskning – och i förlängningen åsiktsspridning. Fördomarna och särbehandlingen duggar tätt. Men självklart är det bra att detta kommer upp till ytan som film annars inte vill prata om, en del av vår historia försökt att sopas under mattan. När jag hörde ”Det vita folket” av Lisa Aschan (som gjorde Apflickorna som alla borde se) utannonseras fick jag på något sätt för mig att det var av liknande kaliber den skulle sluta upp i. Istället fick vi en halvspännande thriller på en flyktingförläggning som inte sade oss någonting speciellt. Med Sameblod (som vi skämtar om borde direktöversättas till Same blood i klassiskt lökig 90-talsbetitling av filmer) berättas väldigt mycket redan från första början; om en äldre kvinna som inte vill kännas vid sin familj, sin kultur eller sitt arv. I andra filmer hade det antagligen visats i slutet för att i startgropen bygga upp vad som föranlett detta avståndstagande. Nu föranas det för att sedan detaljförklaras. Vilket blir mycket starkare berättelseform än tvärtom. & nog förstår vi henne alltid, även om ingenting är svart eller vitt; lärarinnan är väldigt trevlig mot samebarnen, speciellt vår huvudperson, men visar sig snabbt dela samma rasistiska tanke/föreställnings-värld som akademikerna i Uppsala, familjen hon rymmer ifrån älskar henne men blir väldigt sårade av hennes retorik och bemöter den otrevligt. Allting är nyanserat och svårförklarat. Vilket såklart är en del av förklaringen till varför denna pärla till mästerverk egentligen är mer än en film:

13

 

Så jag har börjat kolla på Tretton själ varför och gillar den skarpt. Tycker rentutav att den är viktig/nödvändig. Inte bara för ungdomar egentligen, som den uppenbarligen riktar sig till i första hand, utan även föräldrar – och andra människor som på ett eller annat sätt har med (gymnasie)skolor att göra. På ett eller annat sätt. Den handlar alltså om en ung tjej, Hannah, som valt att avsluta sitt liv. Efter sig har hon inte lämnat ett brev till sina föräldrar, men några kassetband som delas ut till dem som hon anser ha lett till hennes beslut att begå självmord. Det blir lite av en utdragen Anna Odell-film där den utsatta tar rygg på sina förövare och håller dem ansvarig för sina handlingar – och dess konsekvenser. Ibland kan det te sig väldigt trivialt, som en lista över personer med snygga rumpor, men som sedan sätts in i en kontext som verkligen får en att förstå hur det som tycks så oskyldigt och skämtsamt kan sätta igång händelseförlopp som får människor att tappa hopp om såväl självvärde som livslust. Speciellt yngre människor som redan handskas med mycket känslor i rörelse. Om detta vet jag personligen mycket, samt väldigt många med mig runtom i världens skolor. Speciellt västvärlden vill jag tro. Men så vet jag ju knappast någonting om andra länders skolkulturer.

(Kanske är de lika elaka i skolor runtom i Mellanöstern. Fast där får väl tjejer å andra sidan inte ens gå i skolan.)

Well, back on topic: det är just detta ansvarsställande, där människor får se samband mellan handling och verkan, som gör serien så viktig. Så aktuell, brinnande. För nu får alla ett kvitto på det, i ett popkulturellt väsen dessutom, något som blir en perfekt plattform för en ögonöppnare. Så kanske människor tänker om innan nästa skolskjutare skapas i korridorerna och i efterhand beskylls för att ha lyssnat på Marylin Manson och/eller spelat TV-spel såsom GTA och därför velat döda sina annars så trevliga medmänniskor som bara vill andra väl. För precis som alla lämnar rosor i Hannahs altare i skolan (trots att hon själv inte gillar rosor, vilket hennes moder påpekar, sorry för ytterligare spoiler) så måste vi kunna se under ytan av den skenheliga välviljan och ställa oss frågan vart alla dessa välmenande personer var INNAN hon ville ta livet av sig. Eller under tiden beslutet togs. För även om många såklart är ledsna i efterhand är det ändå uppenbart att det mer är en handling för att lindra sitt egna klandrande snarare än att bevisa sin vänskap. På samma sätt såg jag mängder av människor lägga blommor åt en person i min gymnasieskola som valt att hoppa framför ett tåg. För att hedra hans minne tror jag de sa. Eller nått. Men frågan är om alla dessa personer borde gjort något innan. Förhoppningsvis kan vi ta de samtalen nu när denna serien väcker frågan med sådan explosionskraft att den nästan skapar jordbävningar.

 

Så vi kan hjälpa människor innan snarare än efter. Våga bry oss bara.

Allt brinner

Det som är kvar.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Alltför ofta tänker, och drömmer, jag i stora volymer. Hus, saker i plast, känslor, djur, kläder. Jag brukar vara en lagom svensk person i vaket tillstånd – men drömmarna är alltid större. Alltid mer. Som att det aldrig räcker. Vilket är lite utav en naiv sjukdomsbild; varken det jag gör, känner eller köper kan vara nog. Vilket lämnar mig otillräcklig. Såklart. Som ett rosa 80-tal fyllt av drogtrippar utan slut. Som stor litteratur utan sista sidor. Som fjärilar med ständigt växande vingar. Med isolerade öar som aldrig slutar brinna. För allting brinner. För eller senare. I någon grad. Därför är det också oundvikligt och dumt att streta emot, vilket jag gjort alldeles för länge nu. Men det är dags att komma till kant med det nu. För allas skull. För allt brinner. Även jag. Även drömmar.

 

Duktig konsument

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Försenat nyårslöfte: sluta konsumera i så hög utsträckning. Mina skuldberg har vuxit okontrollerbart senaste åren, och trots att jag fått ekonomiskt bistånd från min käre gammelmoster har jag helt obetänkligt låtit dem öka igen. Mer och mer. På sätt och vis är jag väl kapitalistsamhällets drömperson eftersom jag har kreditkort, stora skulder hos Klarna och massvis av elektronik på avbetalning hos diverse återförsäljare. Att kunna är inte lika med att behöva, vilket jag inte riktigt betänkt i mina shoppingrus. Men jag har ingenting att skylla ifrån mig på, utöver en inneboende känsla av att behöva fylla tomrum med plast i olika former. Dessutom har jag privata skulder hos vänner som fått vänta under flera år på återbetalning. Visserligen är det mesta fixat där, men ändå. Vilket är väldigt jobbigt att se nyktert utifrån, såhär i efterhand. Medan allting har pågått när jag varit sjuk och så har allt känts så logiskt bara. Men nu måste jag utöva självbehärskning, en dygd jag tidigare varit så bra på att uppvisa färdigheter i. Tror det försvann nånstans när jag slutade gymnasiet och jag kände att jag befann mig vid ett vägskäl. Alla i stan hatade mig och hemmavid kände jag mig mest som ett husdjur som ägaren inte kunde vänta på att få sparka ut. Att fly, utåt, var av högsta vikt. Även att definiera min person utifrån kultur. Som film, böcker och skivor (samt TV-spel i viss utsträckning). Men den personen kan jag inte längre vara. Jag måste ta mer vuxna beslut, tänka långsiktigare och mer rationellt. Vilket jag tidigare varit otroligt dålig på.

 

Imorgon återvänder jag för övrigt till jobbet efter en lång julledighet! Ska bli spännande. Har idéer och uppslag till nya program som kan komma att sätta ton för hela kulturåret. För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma undan att det ändå bor en liten snobbig kulturman inom mig.

Godhetsknarkande

I skolan förs ibland diskussioner angående vad framtidens människor kommer tycka å tänka om vår samtid; alltså vad 2075-folket kommer tycka om oss 2010:iter. Eller kanske till och med 2200-människorna. Till exempel minns jag ett samtal vi hade under en historia-lektion när jag gick estet/media på Westerlundska gymnasiet i Enköping för typ tio år sedan nu (wtf? Vart tog tiden vägen? Hänger inte alls med. Har mest jobbat med mig själv sedan dess…) där vi kom in på häxbränningar. De flesta idag skriver under på att det var helt sjukt av dem att elda upp kvinnor av den enkla anledningen att de troddes vara häxor. Eller att de ibland testades för att vara häxor genom att dränkas. Överlevde de var de häxor och skulle brännas. Dog de, ja då var de inte häxor och behövde inte straffas – men då är de redan döda och knappast glada eller minsta tacksamma. Kvinnohatet går starkt genom historien, ända fram tills idag. Exempelvis är en sak jag tror de kommer titta tillbaka på oss med avsky i blicken för är hur vi hanterar våldtagna kvinnor (och ibland män) och istället för att ifrågasätta mannens beteende istället beskyller kvinnan för sin klädsel och/eller alkoholkonsumtion som brottsprovokation. Hur vi spottar dessa kvinnor, och ibland män, i ansiktet och sparkar dem i magen när de redan ligger ned är under all kritik. Det är inte hur det borde fungera i ett modernt samhälle. Vi lever inte på 1800-talet längre. En annan aspekt de lär titta tillbaka och fundera över hur i helvete det faktiskt kunde fungera såhär så sent som 2016-2017 är hur vi hanterar och (försöker) integrera syriska flyktingar. För att minimera antalet flyktingar från hårt krigsdrabbade Syrien har vi alltså betalat Turkiet 700 miljoner SEK för att agera dörrvakt mot framförallt Grekland. Att de sedan använt sina EU-pengar för att köpa olja av terroristorganisationen ISIS är tydligen inte heller ett problem – speciellt som de pengarna vidare finansierar terroristverksamhet och därmed skapar än fler flyktingar från de länder vi försöker skydda oss från att ta emot flyktingar från. Det är en ekvation som inte går ihop på något sätt. Att vi tillåter amerikansk och internationell krigsindustri pågå är för mig helt förbluffande. Att vi i Europa inte går ihop hårdare och kräver att USA minskar på sina internationella insatser samt minskar sin inhemska vapenproduktion avsevärt är även det i mina ögon anmärkningsvärt. Inte för att jag vill se ett krig mellan Europa och Amerika utan för att visa att vi inte längre kan acceptera att de med sin vårdslösa krigsföring skapar terrorism och ännu mer krig. Den nyligen avsatta POTUS Obama må ha fått ett fredspris i Nobels anda – men förde ändå krig in i det sista. Vilket resulterat i att de ombett honom att lämna tillbaka det! & att han själv ifrågasatt varför han ens fick det. Frågan är om det fullvuxna barnet Donald Trump lär göra någon större skillnad?

 

När Europa tidigare har befunnit sig i krig har Syrien funnits där och tagit hand om ”våra” flyktingar. Men hur betalar vi tillbaka? Genom att stänga dem ute, kräva så kallad andrum. Så fånigt! Det som händer dem är hemskt och vi borde alla (inte bara Sverige, utan till större del USA och andra delar utav Europa) dela på ansvaret för att hjälpa de flyktingar som förlorat hem och familj att söka säkerhet och livsuppehållande åtgärder. Att stänga dem ute istället för att hjälpa till är inte bara inhumant och respektlöst av historiska mått – det kommer också ge framtidens människor huvudbry över hur ociviliserade vi var (läs: är) när det kommer till någonting annat än internationell handel. Så fort det inte rör sig om kommersiella intressen glömmer vi bort allt vad medmänsklighet och anständighet heter. Vilket bara är så otroligt sorgligt! För hur ska vi kunna förvänta oss mottagande om vi hamnar i ett tredje världskrig och våra hem och familjer bombas till gråstensminnen och vi inte kan få med oss annat än den där dumma smarttelefonen vi redan hade på oss när allt brakade samman och vi inte längre hade något annat val än att fly från vårt hemland till mer okända marker där vi inte längre talar huvudspråket och inte ens vet hur vi ska kunna klara oss där. Men att det ändå är bättre än att stanna ”hemma” och leta brödsmulor i leran.

 

 

Här i Sverige 2017 (märk hur jag övar in att inte skriva det gamla året) beklagar vi oss över hur jobbigt det är att se tiggare på stan. Att de borde förbjudas. Självklart har hatiska Sverigedemokraterna bidragit till samtalsklimatet – där de beskylls för organiserad kriminalitet och att alla som skänker dem pengar är godhetsknarkande stödjare av kriminell verksamhet. Vilket jag tydligen också är. För de senaste två dagarna har jag skänkt blott tolv kronor – igår fem, idag sju – men har inte gjort det för att känna egot blomma ut för att jag skulle vara moraliskt överlägsen andra människor runtomkring. Utan för att de som svälter borde få det lilla stöd de kan. Men att dessa hatiska nättroll har fått ”godhetsknarkande” och ”PK-eliteism” till negativa klanger istället för positiv uppmuntran för medmänsklighet där den annars tycks saknas är nog också en sak framtidens människor kommer titta tillbaka på och spyendes förundras hur egoistiska monster kunde kalla sig civiliserad västerländsk kultur över huvud taget. Det är redan för mig ett mysterium nämligen.

 

 

 

Svart snö

 

 

Ända sedan nazismens normaliserande under 1930-talet har tanken om en ”übermensch” – ett begrepp taget från författaren och filosofen Friedrich Nietzsche som redan 1883 formulerade sina tankar kring en människa som helt följer sina egna drömmar och känslor – en slags övermänniska med perfekta gener och väldig styrka samt intelligens slagit rot i människans fantasi. Forskande på hemlösa och judar förekom vanligtvis och mätning av skallar var ett instrument för att försöka bevisa rasskillnader människor emellan. I Luke Scott(son till Tony)s långfilmsdebut (han har även regisserat en kortfilm och ett avsnitt av TV-serien The Hunger) Morgan tycks denna filosofi ha återvänt för fullbordan. Visst, filmen inleds med en olycka, men faktumet att det beror på en blott femårig ung tjej (som dock måste kallas ”det” av anställda) fascinerar. Hon kan gå och prata sedan en månad efter födseln och är smartare än de flesta andra människor som levt i 65+ år. Detta tack vare ett mycket lyckat implantat i ryggmärgen som förklaras mer noggrant i början utav filmen. Men på grund av ett vredesutbrott tas en psykolog och utredare in för att undersöka om projektet kan fortgå och om det i sådana fall kan vara lönsamt för företaget (ja, ”The Company”). Självklart går allt åt helvete när It retas upp av psykologen. Redan här, i det tidigare skedet av filmen, blir det uppenbart att en sådan forskning om en övermänniska är mer skadlig än till nytta för mänskligheten. Men där människan hittar ett sår att pilla på, där kommer människan pilla på såret. För även om det kan göra ont, väcker det ändå en tillfredsställande nyfikenhet. Många bra uppfinningar/framsteg har ändå använts i negativa syften genom historien. Så det som händer, det händer. Och det händer hårt, då det visar sig att Morgans ilska är lika svårkontrollerad som svårsläckt. Och frågan är väl om det är speciellt eftersträvansvärda egenskaper i ett civiliserat samhälle. I krig och konflikter visst, men om människan ska fullfölja sin existens på denna planet, borde vi fokusera mer på att odla diplomater och kulturella människor där aggressivitet tas bort istället för att ökas. Att avsluta krig, och utjämna resurser, borde vara i allas intresse eftersom krig är en lika förödande som antiintellektuell industri som visserligen främjar forskning men ändå kastar bak samhällen både ekonomiskt och ideologiskt. Men å andra sidan bygger ju hela USAs ekonomi på krig och tagande av andras resurser och naturtillgångar. Att de då skulle främja en liknande forskning är på så vis mest logisk. Tyvärr. För även om filmen kan kallas en slags sc-fi-thriller ligger den ändå närmare till hands än exempelvis Terminator då både Morgan och miljöerna känns mer relaterbara än framtidsrobotar. De ofantligt stora skogarna och Morgan, den lilla övermänniskan, gör hotet mer påtagligt. Så även om en viss sympati etablerats med Morgan under filmens gång vill jag ändå inte heja på henne i slutfighten – eftersom hon faktiskt inte borde kunna vara vid liv och därmed skapa stor skada och oreda på samhället i stort. Men när filmen rundas av, inser tittaren att det egentligen inte spelar någon roll. Storföretagen har redan vunnit oavsett. Som de ofta gör när de är stora och rika. Vilket gör det lika skrämmande som mindblowing.

 

Annars är jag mest sur över att det varken var snö på julafton eller nyår. Gjorde att jag mådde dåligt. Eller det var väl flera faktorer, men det hjälpte inte. Men så nu idag kom den. Alldeles för sent, när det för min del lika gärna hade kunnat börja bli vår istället. Men det kan en väl glömma för åtminstone 2-3 månader till. Tyvärr.

Ner, upp, tillbaka

14470559_995683660543097_3021786987648744002_n

 

Ibland känns livet uthärdligt, som att jag kan le igen. Men så går det över. Lycka är sällan långvarig för mig. Men ändå har senaste tiden varit en långsamt uppåtgående trend. Sömnen är bättre och måendet stabilt. Även om den tid jag skulle haft på Psykiatrins hus i juni fortfarande inte blivit av, eller ens fått den ombokad, är jag glad att jag får stöd hemmavid istället! & att vi jobbar med mer långsiktiga lösningar kring min depression och ångest, medan på öppenvården så vill de bara att en uthärdar mellan besöken så de kan fortsätta skriva ut antidepressiva mediciner – vilket generar intäkter åt industrin. Men jag vill inte spendera hela mitt liv ätandes sådana saker. Varken för sömn eller mående. Jag vill gräva grundligt i min själ av just den anledningen. Inte bara blotta dess yta i all hast lite då och då. Därför är det också extra kul/nödvändigt att vi på Radio Fyris precis börjat jobba kring en insamling till Psykiatrins hus här i Uppsala så de kan anställa fler undersköterskor och garantera bra vård till dem som kommer in på t.ex. psykakuten. En gång när jag var inlagd var det exempelvis en som lyckades ta sitt liv inne på den slutna avdelningen. Vilket givetvis inte ska kunna hända. Och långt ifrån alla som söker hjälp akut kan få det. Många får sitta i många många timmar, uppemot ett halvt dygn, innan de antingen ger upp och går hem eller blir snabbt intervjuade och får bedömningen att de ska skickas hem. Eftersom ”intervjuerna” görs på ett par minuter och inte speciellt grundligt som skulle behövas. För det är inte alltid lätt att prata när en är sjuk och i akut behov av hjälp heller. Därför måste säkerheten för både anställda och patienter ökas. Vilket kan göras med ekonomiskt bistånd. Så antagligen kommer vi jobba kring en insamling, vi vet bara inte exakt hur, när eller var ännu. Men det är på gång. Tror vi.