X&Y

 

När jag gick på gymnasiet (estetiskt, med inriktning på media – dock mer journalistisk än filmisk, även om det också ingick i t.ex. manusövningar och kortare filmövningar) läste jag ett ämne som kallades ”modern konst” som jag riskerade att få IG (tror det är ett F idag?) i eftersom jag trots mitt milda konstintresse inte orkade lägga arkitekter och annat löst folk på minnet då jag var mer intresserad av typ Andy Warhol, Jackson Pollock och Banksy snarare än tråkiga hantverkare. Räddningen kom i form av en överenskommelse med min lärare om att jag skulle göra ett specialarbete inom ämnet med redovisning några veckor senare – eller snarare i form av nyhetsartiklar om en galen konstnär som gått på en bro och ”lekt psyksjuk”. Från början var det oklart vad utspelet handlade om, så kritiken riktades mot skolan (Konstfack) för att de uppmuntrat sådan kontroversiell och på gränsen till olaglig och publik förtroendekrossande projekt (vilket inte förbättrades av att NUG nyligen utexaminerats med sin kontroversiella grafitti-film Territorial Pissing), men när det senare framkom att hon återspelat en tidigare psykos började de personliga dimensionerna synas i Anna Odells verk. Så jag tog tåget till Stockholm och gick på Konstfacks vårutställning för att skaffa mig en uppfattning av projektet för att sedan skriva mitt arbete om det. Modernare konst kunde det ju knappast bli! Och tack vare sin heltäckande och analyserande natur fick jag MVG på arbetet och VG i slutbetyg i ämnet!

Men det var inte enda sättet Anna Odell räddade mig på den våren. Där och då, nära min student och framtiden stirrandes mot mig i form av ett tomt oändligt mörker, hade jag ingen aning om vad jag ville göra med mig själv därefter. Jag hade visserligen tänkt tanken på att syssla med film tidigare, en lust som bara ökat iom de få övningar vi fick göra under gymnasietiden, men hur jag ens skulle närma mig en filmskola gav mig svindel. Att välja en mer avantgardist inriktning i en konstskola kändes däremot rätt! Så jag började googla konstskolor och hittade tillslut Konstskolan i Stockholm som turligen nog hade öppet för sen anmälan. Så jag sökte och kom in! Började bara några veckor senare. Ett par dagar innan dess såg jag Coldplay på Stadion.

 

 

Jag minns de där gula ballongerna, hur vi kastade runt dem som om vi spelade volleyball runtom i publikhavet! Efteråt försökte några dårar ta med sig dem hem på tunnelbanan. Några i närheten av där jag satt. Men de sprack allihopa.

 

 

Att göra vågen med mobilen (speciellt som jag precis fått min första iPhone 3G) och få höra dem framföra MJ’s Billie Jean var speciellt! Även om jag knappt såg dem där ute på mini-scenen då jag stod längre ut mot mitten. Ibland fladdrade de dock till på skärmarna så jag iaf fick nån överblick över momentet! Vilket tyvärr ofta går förlorad på dylika större arenaspelningar.

Hursom. När jag i slutet av mitt år på Konstskolan i Sthlm skulle utföra mitt slutarbete som senare skulle visas på våran något mindre vårutställning bestämde jag mig för att gå utanför ramarna och inte bara välja inriktningarna måleri, foto, skulptur utan valde en mer hemlighetsfull väg: en slags personlig blogg där jag utgav mig den 18-åriga flickan Flora Swahn (som gestaltades på foto av först min dåvarande förälskelse J och senare dåvarande vän Siri) och blandade foto, video och kreativt skrivande för att närma mig de ämnen Anna Odell berörde mycket professionellare i sitt slutprojekt: hur samhället ser, bemöter och hanterar människor med psykiskt illamående. Projektet polisanmäldes (varvid min första modell inte längre ville vara delaktig i projektet eller ha någon som helst anknytning till det heller, men hon var rar nog att låta mig ha det kvar till vårutställningen i alla fall) men friades senare. Kritiserades för att vara en billig kopia av Black Ascot och Anna Odell. (Visst hade jag läst den och inspirerats till viss del rent estetiskt, men idén om blogg kom från att vilja ha både foto, video och kreativt skrivande blandat. Större inspiration var då Francesca Woodman som min fotolärare Sara Arnald introducerade mig för – samt filmen The Innocents)
Media började skriva ned projektet också. UR intervjuade mig senare. Lars Vilks bloggade. Konstfack avböjde min ansökan – dock vet jag inte om det handlade om bristande kvalitet på projektet eller om det helt enkelt var ett projekt upphackat i flera delar, när de ville se typ fem olika arbeten som visade prov på ens sätt att arbeta. Oavsett kom jag inte in utan jag fokuserade istället på min mentala hälsa under kommande åren. Jag besökte Stockholm filmfestival frekvent under några år och 2013 såg jag Anna Odells Återträffen där. Vilket kändes stort då. Så att hon nu snart är tillbaka på samma filmfestival – dessutom med en världspremiär – är väldigt passande då jag nu går på en mer traditionell filmskola som jag aldrig tänkt mig riktigt så jag behöver påminnelse varthän jag egentligen vill jobba mot!

 

 

Om Återträffen var en slags pseudo-dokumentär inspirerad av den danske Dogma-filmen Festen så tycks hennes nya X&Y bli en konstnärlig dissekering utav könsroller (därav titeln), sig själva (Anna och Mikael Persbrandt) och hur det är att vara människa. Vilket inte är någon liten målsättning direkt!

 

 

 

Biopremiär den 23:e november – men redan den 7:e visas den på Stockholms filmfestival! Ska verkligen försöka få biljett! Har införskaffat medlemskort redan. Hoppas även få chansen att tacka henne för all spirituell vägledning hon gett mig de senaste åren när jag inte bara har brottats med mina inre konflikter och känslor utan även vad jag i stort ska göra med mig själv.

Annonser

Orange är fortfarande det nya svarta

 

Det blir likadant varje gång. Varje säsong. Jag lovar mig själv att börja titta lite försiktigt, bara ett avsnitt första kvällen. Men så blir det två. Eller tre. Och ett par dagar senare är allt slut. Lyckligtvis har jag inte låtit det gå så långt riktigt, men nästan, för imorgon ser jag sista avsnittet. Av OITNB alltså, som nu är inne på sin sjätte säsong. Precis som min f.d. chefredaktör Rosemari Södergren skriver på sin sida Kulturbloggen så är det en direkt uppföljare på förra säsongens fängelseuppror och dess konsekvenser – för såväl internerna som för vakterna. För där internerna tvingas slåss mot ett riggat system som egentligen inte vill höra sanningen, utan snarare en snabbversion av den som snabbast lägger locket på hela situationen, måste vakterna handskas med den PTSD upproret ändå åsamkades dem. Vilket lägger till en dimension som Rosemari inte tog upp: att fängelsestyrelsen som i all panik försöker hantera skandalen (som de ser allting som) inte ens brytt sig om att ta in psykologer för att kolla hur deras vakter mår efter allting. Antagligen för att det kostar pengar, speciellt om de måste genomgå långtgående behandlingar och under tiden betala lön till ersättare. För även om det pratas mellan vakterna om händelsernas åsamkan på dem, men inte så mycket mer, så ställs dessa frågor i det tysta. I bakgrunden av allting; de gängkrig , vadslagningar och någorlunda habila vänskapsband som bildas eller återupptas; det som antingen blåser förbi likt en sval bris eller en enorm tornado, mellan dessa rader viskas det om ett fängelsesystem som mer liknar ett finansiellt institut än någonting annat. & då har jag inte ens kommit till den strukturella rasismen speciellt de mörkhyade lever under både i och utanför anstalterna – och så även i rättssalen. Men det låter jag serien tala för sig själv för. Eftersom den trots allt är en riktigt bra sådan, fortfarande, även om den dalat något efter den förra riktigt starka (och radikala) säsongen. Men precis som Rosemari skriver så vill en ändå veta vad som händer med karaktärerna sedan sist. Vilket vi också får. I vilken omfattning vet jag inte exakt, eftersom jag ändå har lyckats spara ett avsnitt, men hittills har det ändå varit tillfredsställande. Speciellt i den psykotiska öppningen.

Discoteque Thunder

 

För första gången på över en månad, sen dagen innan midsommar, regnar det här i/utanför Uppsala. Resultatet har varit rekordhöga temperaturer i flera dagar i följd (vilket är rekord för de åtminstone senaste 75 åren) och kris för de bönder som odlar mat och sädesslag men också behöver mat till sina djur – som i högre grad än någonsin tvingas nödslaktas. Köerna har varit så långa och omöjliga att många tvingats svartslakta. Men så i morse vaknade jag lite över sex och kort därefter såg jag hur det blinkade till som på ett diskotek och därefter började det mullra. Och regna!!! Vilket det gjort lite till å från under dagen. Ibland sjukt mycket, så att bilarna på vägen på andra sidan åkern fått krypa fram. Men vi kan nog alla vara överens om att det behövs.

 

 

Någonting som kommit fram under denna torra period av extrem svensk sommar är hur glada alla är över vårat EU-samarbete. Utan det hade vi tydligen inte haft tillgång till de vattenbombplan som skickades till vår undsättning. Och för de 30 miljarder vi betalar i medlemsavgift borde vi få räddningsaktionen helt sanktionerad. Dessutom gillar jag inte tanken på att vi inte alls hade fått den hjälp vi behövt om vi inte var med i EU – det blir mer utav en gisslantagning än någonting annat. Mänskligheten måste börja lära sig att samarbeta, hjälpa varandra, inte utifrån vilken vinst vi kan göra utan utifrån vilken kris vi kan undkomma – tillsammans. Inte de eller vi utan oss. En för alla, alla för en osv. För är det mer av någonting vi bör räkna med så är det klimatkriser. Varmare väder, isar som smälter. Översvämningar och värmeböljor. Klimatflyktingar. Så om vi förväntas mötas av matbrist redan om ett halvår (efter böndernas bristfälliga skördar) ser det inte så ljust ut när en tänker framåt till när fler måste emigrera för att överleva, och vi klarar oss knappt som det är. Men vi börjar nu se resultatet av årtionden av förnekelsen av växthuseffekten, storföretagens utsläpp och miljardtals bilar som drivs på icke förnyelsebar energi. Självklart kommer inte allting lösas av att vi går över till mestadels elbilar, men det är en åtgärd som kan göra stort avtryck. Eller snarare mindre. Dessutom vore det en återgång till elbilar, inte övergång:

 

 

Lyckligtvis händer det väldigt mycket inom de elektriska bilarna:

 

 

Också intressent om ämnet:

 

 

Nåja, nu tappade jag fokuset lite. Men dessa insatser från Försvarsmakten är applådvärd! För även om det kan låta konstigt att bomba eld så tycks det fungera väldigt bra!

 

 

Dagens massiva regnskurar, det är lite som att det samlat på sig hela månaden fram tills nu, hjälper såklart också till! Så även om jag tycker det är obehagligt med all åska och blixtar är det ett litet pris att behöva stå ut med! Så försöker överrösta allt med musik, som denna gamla klassiker (som numera också finns med Thinner, har tidigare bara sett med de två första; Blåjeans och Vi kan väl vänta tills imorgon):

 

Än är inte sista potatisen satt

 

Det må se mörkt ut med anledning av att jag valde att hantera min depression för några år sedan med att fly landet i form av språkstudier. Enormt CSN-lån såg jag inte som något hinder när jag kunde lära mig Japanska, gå filmutbildning där efteråt och sen starta karriär långt hemifrån. Problemet var bara att mitt mående stoppade mig från att ta mig an studierna vidare effektivt. Vilket alltså har kommit tillbaka och bitit mig i röven nu när jag försökt få studiemedel för min tvååriga filmutbildning på Stockholms filmskola och dess skolavgift. Men det är tydligen inte eftersträvansvärt att låta mig utvecklas varken som människa eller rent professionellt. För att kunna få studiemedel skulle jag visa att jag fått godkända betyg – och även om jag knappast fick några A:n var de heller inte några F. Så över underkänt måste ju räknas som godkänt? I vilket fall känns det fel att de ska bestraffa mig resten av livet för att jag tog dåliga beslut för några år sedan. Förhoppningsvis känner överklagandenämnden likadant när de tar emot min överklagan på måndag – en vecka efter CSN fick den. Vilket är bättre sent än aldrig antar jag.

 

Detta hade också kunnat avstyras om vi haft basinkomst/medborgarlön – vilket är anledningen till att jag antagligen kommer rösta på Basinkomstpartiet i höst! Även om jag tror vänsterpartiet kan göra mer nytta i stort. Men vi behöver verkligen en debatt och en plattform för att kunna börja se över hur vi ska kunna leva när allt mer automatiseras och digitaliseras. Att kunna få lön för att enbart finnas till kan hjälpa folk ur både basala och kniviga livssituationer och ge en grund att leva på vid (o)frivillig arbetslöshet. Men de som inte tycker det räcker ska givetvis kunna jobba och få lön utöver basinkomsten.

Den blomstertid nu kommer

 

Så kom då dagen för ”Den blomstertid nu kommer” av det Norrköpingsbördiga filmkollektivet Crazy Pictures som jag följt sedan deras tidigaste kortfilmer under samlingsnamnet Poesi för fiskar på Youtube. Precis som tidigare filmtrailers vittnat om handlar det om en Hollywood-doftande actionthriller – men den som väntar sig en alien-invasion eller en revolterande moder jord får allt tygla sina förhoppningar. Däremot kommer de som är rädda för att ryssarna ska invadera oss  få sina farhågor besannade. Tyvärr. För det Stockholm som är under attack är det inte av någon modeterrorist som Al Quaida eller ISIS (även om de kort figurerar som misstänkta) utan snarare av den ständigt misstänkte ryssen. För precis som mina föräldrar berättade om hur de växte upp med hotet om att ”ryssen kommer om ni barn inte sköter er” så stannar nästan hela landet när någon tror sig ha sett en ubåt i den Stockholmska skärgården. Ryssland är vårt ständiga hot och Crazy Pictures tvekar inte att anspela på det. Men även om det skär sig lite är det ändå en välfungerande plot och de extraordinära actionsekvenserna som används är inte bara där för att se snygga ut utan håller alltid ihop med huvudhandlingen. Vilket inte alltid är självklart bland filmskapare. Allt för ofta tycker jag en ser actionsekvenser där det skjuts eller slåss ”bara för att” utan att det har någonting med handlingens helhet att göra. Men inte här. Det är tvärtom rätt sparsmakat med fighter, men den stora scenen är charmigt orealistisk i sin överdrivenhet. I amerikansk film är det övermättat med sådana filmer, här är de så sällsynta att de faktiskt blir spännande och underhållande. Liksom de explosioner och fallande helikoptrar som publiken matas med. Förhoppningsvis inspirerar detta även andra filmskapare att våga ”bryta sig ut” från den svenska filmmallen och göra mer amerikaniserad film. Eller asiatisk för den delen. För vi har nog med Beck-filmer och andra morddramer att vältra oss i redan. Vi behöver någonting nytt och annorlunda. Vi behöver den blomstertid nu kommer. Så tack Crazy Pictures. Ni behövs.

Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Hemmalandsju

 

Av någon anledning hade jag helt glömt bort att den sjunde säsongen utav Homeland hade börjat tidigare i år. Det är en serie jag följt och gillat sedan start, och dessutom tyckt om under hela resans gång. Visst, vissa avsnitt har väl varit sämre än andra – vilket givetvis är ofrånkomligt för en sådan långkörare – och det var ett tag sedan Carrie (Claire Danes) lämnade CIA bakom sig. Men ändå. Hon har behållit sin relevans som karaktär på ett eller annat sätt och seriens olika säsonger har fungerat som tidsmarkörer för olika aktuella teman. Irak-kriget, hacker-attacker och ryskt informationskrig är bara några exempel. I denna säsongen har det handlat mycket om Alex Jones-karikatyren Brett O’Keefe som spär på olika konspirationsteorier gentemot presidenten genom sina källar-sända ”nyhetsprogram” över Youtube-liknande plattform. Utan att säga för mycket om handlingen involveras även några lantortsbor med stark vapenstyrka som för att kommentera den senaste tidens NRA-debatter kring amerikanska medborgares rättigheter att inneha vapen. Nästan profetiskt omkring skolskjutningen som startade årets debatt i frågan.

Jag hade tur, det var endast ett par avsnitt kvar när jag påmindes om denna, för mig, bortglömda pärla. Så jag inväntade hela säsongen för att kunna avnjuta den i sin helhet. Inte i något maniskt sträcktittande på bara några dagar, men nästan så. För ska jag försöka titta bara en gång i veckan glömmer jag bort det efter ett tag och sen sitter jag ändå med 3-4 avsnitt att ta igen. Föredrar därför streamingtjänster som släpper hela säsonger på en gång och inte daltar runt med gamla TV-dinosauriers format och sändningsvanor. Det var inte speciellt bra förut heller, men då fanns det inte så mycket alternativ då Netflix fortfarande var en DVD-hyrtjänst där filmer skickades hem genom postorder och sedan skickades tillbaka i utbyte mot nya filmer och ännu inte revolutionerat online-tv. Om de nu någonsin gjorde det. I vilket fall är jag glad att allt mindre behöva tänka på sändningstider och dylikt för att se de filmer/serier jag vill se. I framtiden kanske jag inte ens behöver oroa mig över hur ofta serieavsnitt sänds eller vart i världen de nu må finnas tillgängliga i. Jorden är en planet utan gränser, de har vi själva ritat ut och accepterat godtyckligt. (förutom när det förts krig för att rita om kartan) Det bör även märkas i TV-seriernas globala utbud! Så jag slipper välja mellan att vänta typ två år innan någon plockar upp en ny serie jag vill titta på och införskaffa den genom internets baksidor. Drömma går ju alltid!

Lögnare

 

 

Mäns misogyna och maktbegär har länge gått ostraffad och lämnat kvinnor handfallna åt ett system som i bästa fall ger en fällande dom men oftast bara skuldbelägger dem utifrån klädval, alkoholkonsumtion eller för att de inte sa nej tillräckligt många gånger – eller tillräckligt tydligt. Men nu har det börjat hända någonting. Kvinnor håller sig inte längre gömda av skam och låter saken vara. Mycket har såklart med #Metoo-rörelsen att göra, och alla de efterspel som skapades. Bransch efter bransch såg vi komma med en egen hashtag att samla sina överfallsutsagor i. Men som kulturens uppdrag att verka spegel inför det samhälle vi lever i; om det så må handla om det framtid vi räds eller har utvecklats ifrån, eller i detta fallet lever i just nu, växer Liar fram under sina totalt sex avsnitt som en irriterande hudsjukdom vi inte helt enkelt vare sig kan bli av med eller glömma bort hur mycket den påverkar vår kollektiva kropp som samhälle. Joanne Froggatt (Downton Abbey, Dark Angel) spelar en kvinna vars relation med sin förre pojkvän bryts upp och för att kunna gå vidare går hon på en dejt med den kirurg som jobbar på samma sjukhus som hennes syster jobbar på: Andrew Earlham. De har en trevlig kväll med mat, vin och skratt. Som det sig bör. Sedan går de hem till henne för att ringa efter en taxi åt Andrew. Men då det tar sådan tid hinner de öppna en flaska vin och det ena leder till det andra. Morgonen därpå vaknar Laura (som Joannes karaktär heter) med lätt illamående och febrila minnen av övergrepp och maktlöshet. Efter att ha pratat med sin syster om det hela beger de sig till en kvinnoklinik varpå en polisanmälan upprättas. Vilket, likt i verkligheten, inte leder till mycket mer än en polisintervju och vild ryktesspridning. Men Laura vägrar nöja sig med det, hon vill verkligen se Andrew dömd – vilket såklart är helt förståeligt. Alla, eller i alla fall så många som möjligt, förtjänar upprättelse efter att brott har begåtts och att få se sin våldsverkare få möta konsekvenserna av sina handlingar är att lappa igen det i själen som först gick sönder vid själva övergreppen. Men vägen dit är inte enkel då han som läkare vet hur han ska komma undan med användandet utav droger och så. Men, utan att säga för mycket, så kommer Laura tids nog att tvätta av det där självsäkra leendet från hans ansikte och ge upprättelse åt dem som fallit offer för hans jägarinstinkter. Om nu bara verkligheten nu kunde överglänsa dikten (så att säga) i högre utsträckning vore det en finare värld att leva i.

 

 

En av vår tids skarpaste satiriker, Wisti, lämnade ovanstående kommentar efter att både Sara Danius och Katarina Frostenson bekräftades lämna sina stolar och poster inom Svenska akademien efter gårdagens möte. Vilket känns lika härligt som sjukligt. Hur de kom fram till att det var Danius som det borde riktas misstro gentemot när det är hon som har uppdagat allting som hänt och försökt ta ansvar för någonting hon inte alls har skapat men ändå har runtomkring sig vet jag inte. Heller vet jag inte vad de tror att göra sig av med henne ska lösa någonting. Klubben, de patriarkala utspelen i bakgrunden, all korruption/jäv – ja sådant kommer inte längre kunna hålla på som tidigare. Heller kommer det vara svårt för omvärlden att ta deras motto om snille och smak på allvar. För hur intellektuellt har deras monstruösa beteende varit? Hur smakfullt har deras sätt att föra sig på varit? I fronten kanske god, men det är inte längre en bild vi i allmänheten kommer kunna köpa. Än värre kommer det vara kring Nobelpriset i litteratur – tidigare ansedd som det finaste litteraturpriset någon kan vinna. Men nu? Jag hoppas innerligt att nästkommande vinnare avstår priset, inte bara för att visa stöd mot Sara Danius utan mot hela denne grisiga mansklubben som på så många sätt lämnar bitter eftersmak snarare än ljuvlig saftighet för själ och sinne.

Svenska nejtackademien

 

 

De senaste dagarna har det stormat kring Svenska akademien, den av mig sedan barnsben beundransvärda institution som representerar ”snille och smak” och delar ut världens mest prestigefyllda litteraturpris (som jag tidigare drömt om att motta då skrivandet funnits med mig sedan födseln i stort sett); Nobelpriset i litteratur. Det är visserligen bara en utav priserna de fördelar varje år, utöver uppdraget att ge ut SAOL med uppdaterade nyord etc, men även det mest internationellt respekterade och uppmärksammade. Men allt det där romantiska skimmer som jag växt upp med har som sagt dissekerats med trubbig och rostig matkniv under en lika långsam som smärtsam operation och numera återstår bara en kall och naken sanning om en förlegad institution som nu får se verkligheten komma ifatt dem på det mest brutala sätt. Men Horace Engdahl tycks göra sitt bästa för att förflytta fokus från sina vänner mot Sara Danius (som förövrigt var min lärare en kort period då jag studerade estetik på Södertörn) då hon kritiserar dem sakligt och riktigt – alltså alldeles för ärligt – vilket såklart skaver i den lilla församlingen.

 

 

Att akademien inte funnit tillräckligt starka skäl för en anmälan är nog skitsnack rent ut sagt; men antagligen hoppades de på att slippa anmäla sina egna och överlåta ansvaret till allmänheten som mer eller mindre uppmanades av Sara Danius i ett uttalande där hon proklamerade att vem som helst kan lämna en anmälan. Problemet har bara visat sig att visserligen KAN vem som helst anmäla, men det kommer inte tas på allvar så länge det inte kommer ifrån SA själva.

 

 

Därför bör morgondagens möte som skall handla om församlingens förtroende för Sara Danius egentligen handla om en ny röstning över huruvida de ska skicka in en formell anmälan med så goda belägg som möjligt (för att undvika att den läggs ned direkt) vilket alltså har rekommenderats från början av den juristbyrå som anlitats av SA för att gå till botten med den så kallade kulturprofilen och hans verksamhet Klubben (vilka är kodnamn för Jean-Claude Arnault och Forum) men ändå ignorerats av, förmodligen, ovan nämnda orsak.

 

 

Att akademien inte levt upp till de integritetsstandarder som de själva etablerat har blivit väldigt påtagligt, både inom och utanför organisationen. Eller ska jag kanske säga organismen? Det känns just nu som en levande cancersvulst som levat tyst och väl mellan de glada utropen varje år men nu visat sig ha levt djävul betydligt intensivare än så. Dessutom mer högljutt än tidigare gjorts gällande.

 

 

Vidare kan jag bara säga att jag förstår, och gravt respekterar, de som i fredags valde att lämna Svenska akademien bakom sig. Det hade jag antagligen också gjort i deras sits. Peter Enlund har jag länge sett upp till och min respekt för honom kvarstår härmed. Detsamma kan jag säga om Sara Danius vad som än beslutas imorgon vid sammankallningen. Men om övriga känner jag bara besvikelse över.

 

 

På sin WordPress-sida skriver Peter:

 

När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen.

 

Hela uttalandet går att läsa under ”just nu”.

 

Men annars är det väl bara poeten och intellektuelle Bruno K. Öijer jag har av intresse över vad som sägs om SA – idag som för flera år sedan:

 

 

Farväl Facebook? Hej unga vapenkontrollanter!

 

Det är alltid lika roligt när storföretag gör bort sig men gör allt i sin makt för att mörka det, men sedan är så ångerfulla när media får reda på det och rapporterar om situationen. Det går ofta från  ”det vet vi ingenting om” till ”såhär får det inte gå till, vi ska åtgärda det och se till att det aldrig kan hända igen” väldigt fort. Allt för att inte förlora anseende och användare – för att i slutändan se lägre reklamintäkter. För er som inte vet vad det hela handlar om har Verge mer information:

 

 

Visserligen ligger det i användares ansvar att inte dela mer information på internet än vad de egentligen är villiga att sprida, men å andra sidan bör vi kunna lita på att vår personliga integritet respekteras och inte behandlas som en handelsvara till reklam och politisk propaganda. Men det faktum att vi uppenbarligen inte kan lita på det borde majoriteten utav de över två miljarder användare lämna tjänsten. Mig inkluderad! Fast varken G+ eller Ello har blivit speciellt väletablerade motparter som ses som alternativ att byta till (även om den sistnämnda har blivit en oas för kreatörer). För människor känner uppenbarligen behov av att berätta om sina spännande liv för släktingar, gamla klasskamrater och okända personer de träffat på nån fest nångång. Nått utlopp behöver uppenbarligen folk få. Men även om Ello lovat att aldrig sälja information om dess användare har de inte kunnat bli ett alternativ för den stora massan. Frågan är om någon kan tillhandahålla det om inte ens Google lyckas? Vilket vittnar om att inte tillräckligt många kommer lämna Facebook för att detta kommer ge någon långvarig konsekvens. Tyvärr.

 

 

Idag kom då äntligen den äkta ”första vårdagen” (den som officiellt var det härom dagen var mer en nyvinter så) med sol, tö och smält is. Det firade jag med en tur ned på stan för att vandra runt obrytt och bara njuta av vårsolen – men irritera mig på alla människor som tycks bara ha som mål att vara i min väg – och spela lite Pokémon Go och fånga massvis utav Bulbasaurs (varav tre shiny) då det tydligen är ett event med hen just nu. Men jag hann bara vara nere på stan i knappt en halvtimme innan batterinivån var nere på 20% och röd varningssignal. Så jag åkte hem och såg på The Joel McHale Show with Joel McHale på Netflix. Smårolig minishow som på kort tid hånar människor som medverkar i dokusåpor etc. Nya gäster varje vecka (och vissa återkommande) och producenten Paul Fig gör bort sig lite mellan segmenten. Inte jättehög nivå alltså, men ändå funktionell söndagsunderhållning. Vilket också kan sägas om Postmodern Jukebox som producerar covers av kända låtar i äldre jazz-stil. Väldigt svängigt såklart!

 

 

Förövrigt är jag glad att den nya aktiviströrelsen MarchForOurLives dragit så mycket folk, speciellt i huvudstaden men även på andra håll i landet – och internationellt!

 

 

 

Detta är en ilska, en bestämdhet att inte låta orättvisor pågå ostört, som annars mestadels tycks visas hos fransmän som ofta organiserar sig i upplopp för att få till förändring. Men nog är nog, som många proklamerat både under och inför den historiska uppslutningen för vapenkontroller. Det bör vara barns liv, och inte vapen, som beskyddas för allmänhetens bästa. Att så många skolor behövt begrava några av sina elever/klasskamrater och nära vänner är sjukt i sig. Men att det kan hända så ofta, av så unga, tyder på ett problem. Något som inte längre kan ignoreras och lösas med tankar och böner. Det behövs, uppenbarligen, en förändring. Nu.

 

 

Precis som The New Yorker påpekar har denna protestvåg varit extraordinär i sin inkludering och inte bara varit för vita skolungdomar utan för alla som upplever den. Vilket såklart är väldigt viktigt, speciellt i dessa tider när rasism tycks normaliseras alltmer. Men så ser ju inte dagens ungdomsprotester likadana ut nu som för femtio år sedan, som samma tidning förklarar. Vilket inger hopp om att folket verkligen har en röst, inte bara i val utan i utformningen utav det samhälle vi verkligen vill leva i. Vilket är den sanna smaken utav frihet och verklig demokrati!