Hypnos

I förra veckan började jag prata med vad jag trodde var en ”helt vanlig läkare” men som visade sig vara en psykoterapeut med specialkunskap inom hypnos. Vilket först kändes lite läskigt då jag inte kände för att ligga försvarslös i en soffa och okontrollerat spy ur mig undangrävda minnen som plötsligt bubblar upp ur mitt undermedvetna. Ni vet, som i filmerna. Men som tur var var det ingenting sådant alls. Istället hade vi ett långt ingående samtal där vi pratade om min nya skola och vad jag gör där. Förväntningar om framtiden etc. Sedan ombads jag lägga mig halvsittandes på sängen och blunda. Då började han be mig föreställa mig en punkt i magen som all energi sugs ned till. Och värme som sprider sig genom armarna ned till handlederna. Bland annat. Och jag blev något så avslappnad att jag inte ens kunde skratta annat än inombords – käkmusklerna var så avslappnade att de inte rådde över att le ens lite granna. Men sen bad han mig föreställa mig att jag tog orkeslöshet, huvudvärk och yrsel som små lådor jag viker ihop och gör ännu mindre.

Idag hade vi ett nytt samtal. & efter förra veckans över förväntan lyckade session vågade jag öppna upp mig mer angående min pappa som övergav mig och min moder kort efter att jag föddes. Och hur uppväxten i fosterfamilj och utanförskapet i skolan satte sina spår. Sen satte vi igång med ytterligare en hypnosomgång och inledningen var densamma. Punkten i magen. Värmen i armarna ner i handlederna. Vidare ut i kroppen. Men sen skulle jag helt plötsligt föreställa mig att jag låg i en solstol och pressade. Att jag sedan hade massvis utav små mindre figurer, små djävlar, inom mig och hur de steg ut och samlades runt omkring mig. Det var inte en eller tre – utan snarare femton sexton stycken. De var rösterna inom mig som skrek att jag inte duger till, att jag är ful och inte förtjänar att lyckas med något. Att jag borde dö. Sådant de sa i skolan alltså och under åren blivit ett mantra. Men så tog vi dem på promenad ner till stranden, ställde oss på en brygga där de fick sträcka ut händerna och sedan droppa ned som smälta isskulpturer ned i vattnet tills de var små nog att platsa i min vita kavajs ytterficka. Där satt de sedan medan jag gick tillbaka till min solstol – och deras skrik och klagan hördes inte längre. Så när jag vaknade upp igen var jag mycket lättare både i kroppen och sinnet. Så även om jag kanske inte mirakulöst har blivit botad från min långvariga depression har jag nog ändå tagit ett viktigt stort steg för att kunna acceptera de goda rösterna inom mig också. Så att jag kanske kan känna att det är värt att ta hand om mig, våga inleda relationer och allt annat som skrämt mig från att ha ett bättre liv genom åren.

Annonser

Min första tid

 

Min första tid på Stockholms filmskola är nu förbi. Avklarad, slash överlevd! Nätt å jämnt! Det har varit långa dagar och en hel del stress. Som sig bör. Men jag har varit hemma några dagar under denna första månad faktiskt, har varit alldeles yr och mått allmänt skit! För att inte missa alltför mycket har jag ändå pressat mig att ta mig till skolan ändå – vilket har varit på gott och ont såklart. Men om jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle passa in någonstans så trodde jag väldigt fel. Det märks redan att det inte är många i klassen som gillar mig. I fredags när vi skulle dela in oss i grupper för att arbeta kom inte jag med i någon grupp – fören tredje dragningen. Då fick en grupp om tre (alla andra var om fyra eller fem) offra sig och ha med mig. Vilket till en början ändå fungerade. Vi bollade idéer och de frågade mig faktiskt om mina synpunkter, vilket inte förra gruppen gjorde. Det känns lite som att vara tillbaka på högstadiet och idrottslektionerna där vi elever själva fick dela in oss i lag – vilket alltid resulterade i att sportnördarna plockade åt sig ”sina egna” och vi andra som blev över blev det andra laget helt enkelt. Någonting annat som också påminner om den urusla tiden är hur de sportiga sällan spelar i lag utan mest springer för sig själva för att kunna göra mål. Vilket det känns de flesta ägnar sig åt här också. Det diskuteras, bollas, lyssnas och diskuteras. Och jag kommer också med input, men få lyssnar. Speciellt inte om det är kritik jag kommer med. Då tycker de att jag klagar, när jag egentligen kommer med konstruktiv kritik för att lyfta projektet. Inte för att klaga för klagandets skull! Såklart. Jag spyr inte galla omkring mig när jag tycker någonting är bra och fungerar, liksom. Men som sagt, det spelar inte så stor roll för i slutändan är det ändå ingen som lyssnar på mig. I helgens fotografering t.ex. så fick jag knappt ta de bilder jag ville ta – vilket visserligen inte spelade så stor roll då INGEN av de bilder jag tog hamnade i den kortfilm vi slutredigerade i morse eftersom de som redigerade hellre valde sina egna – utan diskussion eller omfrågan. Så det känns liksom aldrig som jag är en del av gruppen. Känns mer som jag bara sitter med, ska hålla käften och bara göra som de andra säger. Mina tankar, reflektioner, förslag och resultat tycks helt orelevant för de andra och då är jag inte längre en team-player utan bara rekvisita i bakgrunden. Ett faktum som gör mig mycket deprimerad då jag inte riktigt känner att jag ägnar mig åt min stora dröm utan bara flyter med. Tyvärr. Men idag tittade vi på en mycket vacker film; Angel-A av Luc Besson där en man med stora skulder till smågangstrar försöker ta sitt liv men istället möter en ängel. Sedan följer tonvis av kvick och underhållande dialog och vackra svartvita stadsbilder i ett öde Paris. Efter att vi hade sett den pratade vi bildvinklar och filma dialog. Bland annat. Så kul att se film på ett mer analytiskt plan! För att lära oss och utvecklas! Bli bättre, någonting mer än nu.

 

Här ovan kan ni se en film om Guds självmord – Begotten (väl värd att se för sina hemska svartvita bilder från helvetet, mirakulösa trippelexponeringar av originalnegativ) som tyvärr är smått omöjlig att hitta på varken DVD, Blu-ray eller ens streaming. Så denna halvkassa kopia får duga så länge. Så får jag se hur länge jag står ut på filmskolan om jag ändå ska behandlas som skit.

Discoteque Thunder

 

För första gången på över en månad, sen dagen innan midsommar, regnar det här i/utanför Uppsala. Resultatet har varit rekordhöga temperaturer i flera dagar i följd (vilket är rekord för de åtminstone senaste 75 åren) och kris för de bönder som odlar mat och sädesslag men också behöver mat till sina djur – som i högre grad än någonsin tvingas nödslaktas. Köerna har varit så långa och omöjliga att många tvingats svartslakta. Men så i morse vaknade jag lite över sex och kort därefter såg jag hur det blinkade till som på ett diskotek och därefter började det mullra. Och regna!!! Vilket det gjort lite till å från under dagen. Ibland sjukt mycket, så att bilarna på vägen på andra sidan åkern fått krypa fram. Men vi kan nog alla vara överens om att det behövs.

 

 

Någonting som kommit fram under denna torra period av extrem svensk sommar är hur glada alla är över vårat EU-samarbete. Utan det hade vi tydligen inte haft tillgång till de vattenbombplan som skickades till vår undsättning. Och för de 30 miljarder vi betalar i medlemsavgift borde vi få räddningsaktionen helt sanktionerad. Dessutom gillar jag inte tanken på att vi inte alls hade fått den hjälp vi behövt om vi inte var med i EU – det blir mer utav en gisslantagning än någonting annat. Mänskligheten måste börja lära sig att samarbeta, hjälpa varandra, inte utifrån vilken vinst vi kan göra utan utifrån vilken kris vi kan undkomma – tillsammans. Inte de eller vi utan oss. En för alla, alla för en osv. För är det mer av någonting vi bör räkna med så är det klimatkriser. Varmare väder, isar som smälter. Översvämningar och värmeböljor. Klimatflyktingar. Så om vi förväntas mötas av matbrist redan om ett halvår (efter böndernas bristfälliga skördar) ser det inte så ljust ut när en tänker framåt till när fler måste emigrera för att överleva, och vi klarar oss knappt som det är. Men vi börjar nu se resultatet av årtionden av förnekelsen av växthuseffekten, storföretagens utsläpp och miljardtals bilar som drivs på icke förnyelsebar energi. Självklart kommer inte allting lösas av att vi går över till mestadels elbilar, men det är en åtgärd som kan göra stort avtryck. Eller snarare mindre. Dessutom vore det en återgång till elbilar, inte övergång:

 

 

Lyckligtvis händer det väldigt mycket inom de elektriska bilarna:

 

 

Också intressent om ämnet:

 

 

Nåja, nu tappade jag fokuset lite. Men dessa insatser från Försvarsmakten är applådvärd! För även om det kan låta konstigt att bomba eld så tycks det fungera väldigt bra!

 

 

Dagens massiva regnskurar, det är lite som att det samlat på sig hela månaden fram tills nu, hjälper såklart också till! Så även om jag tycker det är obehagligt med all åska och blixtar är det ett litet pris att behöva stå ut med! Så försöker överrösta allt med musik, som denna gamla klassiker (som numera också finns med Thinner, har tidigare bara sett med de två första; Blåjeans och Vi kan väl vänta tills imorgon):

 

Ingmar Bergman 100 år

 

Igår skulle vår nations mest anrika dämonregissör Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Få andra kan mäta sig med hans oeuvre av psykologiska draman som på djupet synar människor på deras blotta själar av rädsla, längtan och kärleksfullhet. I Sommarlek pratas det om om att möta döden som fysisk figur, sedan i Det sjunde inseglet realiserar han den idén och vi möter honom sedan som en schackspelare av rang. Detta hämtat ur en religiös målning. Ur religion, tro och tvivel samt Guds övergivenhet hämtade han mycket inspiration både åt berättelser men även karaktärer och bildliga detaljer. Vilket är aktuellt än idag då vi möter en än mer sekulariserad värld. Gud är död och ger oss mer lidande än någonting annat ändå.

 

 

 

Uppdraget att jobba med Ingmar Bergman fick hon för att ingen annan ville göra det och samarbetet fortsatte i 30 år. Hon berättar hur hon blev fast hos Bergman i samband med inspelningarna av Sommarnattens leende och Sjunde inseglet.

Katinka anser att en av Bergmans bästa filmer är ”Nattvardsgästerna” med Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Vi hör många anekdoter från filmarbete, bl a så provfilmade 130 artister för Trollflöjten 1974.

 

Även om jag håller Såsom i en spegel, Smultronstället och Persona som Bergmans bästa filmer – Vargtimmen och Viskningar och rop andra favoriter – är det intressant att höra någon som jobbade nära Bergman berätta om sina favoriter och arbetet kring dem. Att hon dessutom jobbat med svensk films andra störste, Jan Troell, imponerar också det! Honom träffade jag lite snabbt på Stockholms filmfestival, tror det var 2011, när han förhandsvisade sin då nyaste film Dom över död man – som också den berättar om vår tid även om den vittnar om svensk nazism på 30-talet. Men också den gedigna kampen emot den, vilket påvisar hur vi än idag måste stångas tillbaka mot den. För precis som Ingmar Bergman själv lät sig förfaras av den bombastiska nationalismen Hitler viftade med framför folks ögon för att få dem att rösta på honom så ser vi än idag hur förförisk den kan vara. Men precis som Bergman sen också vaknade upp med ett kraftigt ryck när sovjetiska soldater upptäckte Auschwitz och räddade massvis utav judar därifrån måste vi också minnas vilken mordisk ideologi det handlar om. För även om Bergman kom undan med förklaringen att han ingenting visste kan vi, inte ens 90 år senare, inte låtsas om att det regnar och att vi står aningslösa. Istället måste vi stå upp för devisen att lära av historien.

Även filmhistorien är av vikt att lära sig ifrån. Visuell poesi, vardagsrealism och dogma-pragmatik t.ex. Att de våldsammaste av explosioner sker inombords. & hur orubbligt tvivel kan vara lika stensatt i våra själar som lika delar rädsla för döden som för livet. För hur mycket teori vi än må läsa är att göra, och betrakta, större än att bara förstå. Det lärde Bergman mig.

Fri från sorglöshet

The 400 Blows / De fyra hundra slagen / Les quatre cents coups

 

När jag växte upp trodde jag på sorglöshetens ljuvliga sötma och lockelse. Jag såg vänskap, kärlek och möjligheter vart jag än tittade. Trodde på sommarlovslånga romanser att återberätta vid återkomsten till skolbänkarna i mitten av Augusti varje år. Jag var ett väldigt lugnt, men busigt, barn. Pratade mycket när det i skolböckerna inte intresserade mig så mitt något korta uppmärksamhetsförmåga tröt. Så sa de alltid på utvecklingssamtalen. ”Han är duktig, och flitig, men pratar mycket…” samma visa varje år. & jag lovade att bättre mig. Såklart. Men höll inte mycket. Men ändå: jag höll mig undan från slagsmål och mobbning – även om jag en gång hade skrikit ”Pizzatjejen” till en som bodde med sina föräldrar ovanför den lokala pizzerian de drev. Många andra skämtade om det och jag var inte bättre. Tillslut blev min fostermamma så sur när det kom fram att både jag och min storebror deltog i häxjakten. Så vi fick åka hem till henne och be om ursäkt. Sen köpte vi pizza och avnjöt. Jag fick en klubba av pappan för han verkade gilla mig av någon anledning. Trodde inte att jag kunde göra någon annan illa. Men jag var ingen ängel trots allt. Det kändes väl bra för att för en gångs skull inte vara den utskrattade, den missförstådda, den osynliga – och utvecklade därför en ”större och bättre” version av mig själv för att bli tagen på allvar. Mest av mig själv. Självrespekten var, och är, viktigast. Det andra är bara surr. Så får mina olika upptåg blev jag persona non grata i vårt eget hem och jag spenderade många ensamma dagar – och kvällar – med att skriva noveller. Eller bara spela olika PC-spel. Ibland på konsol. Jag fick köpa en Gamecube. Den gav mig andra världar att förlora mig i. Min egna gjorde mig bara besviken och mindre. Samma med filmerna. De visade magi jag tidigare trott på i verkliga livet. Något jag behövde för att kunna se framåt. Något som också gav mig ett socialt sammanhang i form av LAN-partyn och filmkvällar. Sömn som dukades undan i flera dagar. Tors-sön ingen sömn. Sen: utslocknad i vad som kändes som ett år.

 

Hursom. Livet har haft både toppar och en del dalar. Mest dalar faktiskt, men topparna har hjälpt mig hålla ut. Liksom filmerna och spelen. Men nu hoppas jag kunna få ge någonting tillbaka nu när jag kommit in på filmskola. Så att nästa generations drömmare har någonting att växa upp till när den vardagliga världen stänger dem ute i en läxa om relationers bräcklighet, viktighet och fullkomlighet.

Än är inte sista potatisen satt

 

Det må se mörkt ut med anledning av att jag valde att hantera min depression för några år sedan med att fly landet i form av språkstudier. Enormt CSN-lån såg jag inte som något hinder när jag kunde lära mig Japanska, gå filmutbildning där efteråt och sen starta karriär långt hemifrån. Problemet var bara att mitt mående stoppade mig från att ta mig an studierna vidare effektivt. Vilket alltså har kommit tillbaka och bitit mig i röven nu när jag försökt få studiemedel för min tvååriga filmutbildning på Stockholms filmskola och dess skolavgift. Men det är tydligen inte eftersträvansvärt att låta mig utvecklas varken som människa eller rent professionellt. För att kunna få studiemedel skulle jag visa att jag fått godkända betyg – och även om jag knappast fick några A:n var de heller inte några F. Så över underkänt måste ju räknas som godkänt? I vilket fall känns det fel att de ska bestraffa mig resten av livet för att jag tog dåliga beslut för några år sedan. Förhoppningsvis känner överklagandenämnden likadant när de tar emot min överklagan på måndag – en vecka efter CSN fick den. Vilket är bättre sent än aldrig antar jag.

 

Detta hade också kunnat avstyras om vi haft basinkomst/medborgarlön – vilket är anledningen till att jag antagligen kommer rösta på Basinkomstpartiet i höst! Även om jag tror vänsterpartiet kan göra mer nytta i stort. Men vi behöver verkligen en debatt och en plattform för att kunna börja se över hur vi ska kunna leva när allt mer automatiseras och digitaliseras. Att kunna få lön för att enbart finnas till kan hjälpa folk ur både basala och kniviga livssituationer och ge en grund att leva på vid (o)frivillig arbetslöshet. Men de som inte tycker det räcker ska givetvis kunna jobba och få lön utöver basinkomsten.

Korfu

 

”Vi borde hitta på någonting kul ihop” sa han, Micke min morbror, i slutet av ett telefonsamtal för längesedan. Minns inte exakt när. Men så träffades vi igen under en middag hos min mammas moster (tror jag hon är iaf) för nån månad sedan och då tog jag upp det igen. Vad han sagt. Trodde han skulle föreslå någon utflykt till Furuvik eller nånting. Men så fick jag ett Facebook Messenger-meddelande kort därefter: ”tja, vill du hänga med till Korfu den 2 juni?”. & då jag just behövt tacka nej till en resa till Cypern blev jag så glad och kunde inte tacka nej. Kändes lite märkligt att tacka ja när jag knappt pratat eller ännu mindre umgåtts med honom i övrigt, men å andra sidan skulle inte vår sociala interaktion öka av att jag stannade hemma.

 

View this post on Instagram

Lite bad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

View this post on Instagram

Vår fancy hotellentré 🦄

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

View this post on Instagram

Vild kväll på bar med band + kareoke 😬

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Grekland 2018 är såklart inte samma land som det jag besökte som yngre. Krisen gör sig påmind lite överallt, inte minst på det hotell vi bor på, och runtom i hela landet råder sopstrejk (likt den vi hade nyligen). Vilket var ganska jobbigt med all illaluktande överfulla containrar med sopor i värmen. Inte blev det bättre av de strökatter som gick och strosade kring de soppåsar som ramlat ned på marken för att få en chans till ett mål mat för dagen. De var så magra och tilltuffsade de stackarna att det riktigt gav mig kramp i hjärtat. Så sorgligt att se.

 

View this post on Instagram

#corfu #greece🇬🇷 #airtourssverige

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

View this post on Instagram

Fick besök av poolkatten!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Första kvällarna var såklart för fest! Vi hittade ett trevligt litet hak nära havet vi gick till ett par gånger (första kvällen var berusande av vin, drinkar och kvinnor – andra mer kvävande krävande) där det även var uppträdanden. Och karaoke. Vilket såklart var roligare desto sämre de uppträdande var. Men alla klappade, dansade och inte minst sjöng med så det var väldigt trevlig stämning i alla fall! Men något som inte var lika trevligt var hur min morbror behövde gå ut för att röka var tionde minut. & det är inte lite han rökte heller. Han köpte väl tre paket första dagen och de var slut i ett naffs. Så när de var slut blev han sur och otrevlig. Betedde sig lite som en heroinberoende som var tvungen att få sin fix. Skakade. Och sa jag någonting han inte höll med om blev han också sur (som när vi satt i en taxi hem från klubben första kvällen och jag sa att jag kände igen mig efter ett litet tag. ”Men det gör väl jag också” snäste han till med då. Ungefär som om att jag känner igen mig betyder att han inte gör det, att det skulle göra honom sämre… eller nått. Men orkade inte säga någonting och riskera vidare bråk). Men det var småbråk bara som var över efter bara någon minut eller så och eftersom jag var där helt på honoms planbok såg jag mellan fingrarna för det. Hehe.

 

 

Allt som allt var det mestadels soligt (även om det var skönt med lite regn tredje dagen) och jag hängde mest i hotellpoolen. Det var inte världens bästa hotell direkt men poolen kunde jag inte få nog av. Så skönt! Saknar på sätt och vis att ha pool hemma som vi hade på landet när jag växte upp men någonting speciellt måste ju en få ut av att åka bort under en vecka. Men återkommer om sådana detaljer.

Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Paraknas

 

Om bara ett par dagar åker jag och min morbror Micke till Korfu i Grekland för en veckas semester. Han är snäll och bjuder. Jag var å köpte shorts/badbyxor igår. Var till Stadium Outlet med min kontaktperson Rolf nämligen och fyndade lite. & efter att ha snuvats på min resa till Cypern med Göransgården då den krockar med filmutbildningen som drar igång i slutet av Augusti känns det exakt som vad jag behöver! Ett gediget rymningsförsök från verklighetsförankringen och dess parametrar. Eller ja, varken jobbet eller vardagen har fått någon som helst uppvaktning av mig då jag istället tänkt över hur jag ska lösa den ekonomiska biten med svindyra terminsavgifter (har börjat kolla efter fonder att söka) och med boende etc. Att pendla i två år känns sådär, speciellt som jag ska vara ute i Hägersten kl 9 varje vardagsmorgon – ibland tidigare också, eller på helger – och morgonpendeln är ett haveri av människor som slåss om sittplatser och vägrar hålla för armen när de nyser. Men i alla fall. Att få låta hjärnan gå på autopilot och bara behöva ta ställning till om jag ska äta lunch med vin eller cola till maten, eller vilken glass jag vill ha till efterrätt, känns väldigt lockande. Skjuta upp alla problem en vecka. Men så ska vi ha ett möte med kommunen om detta innan jag åker till min morbror på fredag. Så det ska nog gå bra.

Dröm syster dröm

Det är sällan jag minns mina drömmar nu för tiden. Vanligtvis är de smör på teflonpanna så fort jag vaknar upp, men inatt var det en som slog rot och fanns kvar med mig efter att jag åter vaknat upp igen. Det var jul och givetvis mycket snö. Vi var på en gård med massa djur, lite getter men även större såsom lejon och ett par pantrar. De busade runt med oss men vi var såklart tvungna att ta det försiktigt med lejonen som var inlåsta i egna speciella hagar. Av någon anledning var jag där med hela min grundskoleklass (vilka jag egentligen inte var så integrerad med, utanförskapet var en längtan bort) och två systrar jag inte stötte på fören efteråt när jag hade flyttat till Uppsala (vi kan kalla dem Isis & Bast). Men om dessa personer i verkliga livet inte har så mycket övers för mig personligen var de alla i drömmarna trevliga och medgörliga. Vi var alla berusade och körde bil i jakt på några saker vi skulle hitta i en sorts skattjakt. Jag var med tills slutet men så var alla plötsligt borta. Vilket jag också tror var kontentan med hela drömmen: jag är nog för dryg och okompatibel med min omgivning för att kunna vara med någon annan än mig själv en längre tid. Att jag haft mina nuvarande vänner i ungefär tio års tid nu är ett mirakel! Visserligen umgås vi inte lika ofta nu som förr men ändå. De behöver i alla fall inte medverka i mina drömmar för att kunna komma överens med mig.