Svarta hål

Det jobbiga med negativa tankespiraler är att de blir som ett svart hål som drar in all positiv energi en kan tänkas ha kvar, men även alla tankar och inspiration. Samt ork och lust. Då blir allt så mörkt att allt som tycks vara kvar är självhatet; kritiken mot ens utseende och mot vad en är kapabel till att göra. Men jag börjar komma ur det där nu. Se ljuset igen. & då menar jag inte något religiöst eller efterlivs-metaforiskt trams utan ett slut på den tunnel jag trodde var ett oändligt svart hål. Något jag förlikat mig med att behöva leva med resten utav mitt liv. Vilket är väldigt skönt att se, att så verkar inte vara fallet trots allt. All terapi och pillerknaprande tycks ge effekt trots allt! Så vi får se. Kanske börjar funderar på att se efter möjligheter till att ta upp vidare studier efter nyår/sommaren. För nu när jag inte behöver en halv liter vin för att ta mig igenom en skoldag kan jag kanske klara mig igenom den farsen trots allt. Ge filmutbildningen en till chans kanske. Möjligheterna är oändliga nu när jag börjat kravla mig ur mitt svarta hål som tidigare höll kvar mig i ett järngrepp.

Annonser

Kärleken väntar (på någon annan)

Vad jag ofta utelämnar när jag pratar om min teen angst är mitt första – och största – hjärtats svek. Vandrande runt som ett spöke hela grundskoletiden fick mig att vilja återuppfinna mig själv lagom till jag började gymnasiet. En glänsande, skönare, skojigare jag. Fler vänskaper skulle inledas. Och nog törstade mitt tonårsneurotiska hjärta efter matchande slag också. Att hitta någon attraktiv var inte problemet. Tvärtom. Kändes som mitt alldeles för lättantändliga hjärta sattes i brand var å varannan minut. Men det var i skolbiblioteket elden ramades in, stillades i säkerhet. Jag visste inte ens då att vi faktiskt var klasskamrater (det kom först till min insikt någon dag senare) men det spelade ingen roll. Så stor skola är det ändå inte (mycket mindre än så skulle det visa sig). Jag var ju en tjuv med nyvunnet mod! Men som med allting bra lyckades jag förvandla till kaos, lite såhär:

 

 

Det började med min totala oförmåga att låta saker ta tid, min avsaknad av tålamod, så jag laddade geväret skarpt och skickade ett kärleksbrev. Om jag inte hittade en väg in fick jag väl spränga upp en öppning. Men det visade sig att geväret var riktat åt mitt håll; det var visserligen en hård smäll att hon avböjde min invit då hon var upptagen, men så var det och inte mycket att göra åt – knappast något jag kunde hålla emot henne – men så var hon tvungen att håna mig öppet i skolan genom att visa upp det på projektorn för alla att se. Skratta åt. När jag var med också. Som tur var det jullov dagen efter så mina fosterföräldrar fann det inte konstigt att jag var hemma på mitt rum efter det. Jag grät lite över hur patetisk jag var. Men också för att någon ville håna min fina gest. Men vad ingen visste då, inte ens jag själv, var att jag har ”högfungerande autism” (fast då hade det nog kallats asperger) och alla mina känslor är så mycket större – åt alla håll. Först det glada och optimistiska. Sedan sorgen och pessimismen. När jag kom tillbaka på vårterminen började jag planera min flykt; bytet till ett nytt program, inte på grund av det som hände innan utan för att min dåvarande bästa vän M faktiskt talade sanning när han sa att jag borde byta inte för att klasskamraterna vill ha bort mig utan för att mina icke-befintliga kunskaper i matte, kemi och fysik är en extrem bromskloss på teknikprogrammet. Återigen: hade jag vetat då, att jag har så nära till att känna mig sårad och lurad, hade jag lyssnat mycket tidigare och bytt program direkt istället för klass. En annan definierande krigsförklaring var den från S; först trodde jag bara hon hamnade i kläm i min sinnesförvirrade situation, men mycket senare (alldeles försent, som vanligt) insåg jag att det bara var en maktdemonstration. Och sådana har jag inget övers för. Jag blöder gärna för den jag har gjort fel, ber om ursäkt och tvättar deras sår med mina tårar. Men när det inte värderas det minsta lilla, utan bara används för att hänga mig publikt, är jag inte intresserad längre. Men det var ändå en kalla kriget-situation mellan oss från den julen till det jag beskrev i min förra post när min fostermor blev sjuk. Allting gick verkligen sideways då. Allt brakade samman samtidigt, mer eller mindre. Vilket blev outhärdligt att balansera själv. Så jag började isolera mig. Pratade inte med någon i onödan (dvs om jag inte blev tilltalad) och klippte alla band med dem jag ansåg gjort mig fel. För hade de bara skit att säga om/till mig behövde de inte säga något alls. Ändå fortsatte en viss K mobbningen över MSN där han skrev hur ful, äcklig och dum jag är. Att jag borde supa ihjäl mig. Eller ta mitt liv på annat sätt. För jag hade ändå inga vänner. Vilket kändes sant, förutom mina klasskamrater då. De var ju alltid trevliga. Men allt det andra tyngde mig. Något så oerhört. & har alltså tagit ända till nu att komma över. Om jag ens är över det ännu. Tänker ju fortfarande ohälsosamt mycket på det.

 

Men! Ingen hämnd, ingen glömd! I mitt huvud, i mina berättelser, har jag ställt allting till rätta och ställt den vidrigaste inför domstol. Halshuggning efter vägran att erkänna. Inte helt demokratiskt kanske, men det är ju min hämndstory och inte så jag hälsar på honom irl med avsågat hagelgevär direkt. Även om han förtjänar det! Han dödade ju nästan mig så. De andra var bara opportunistiska och surfade på vågorna av hatet mot mig. De har jag inte känt behov av att ställa till rätta på samma sätt. De klarar jag mig ändå utan de sabla kappvändarna.

 

Fast M – honom tycker jag lite synd om. Han tog emot mig med öppna armar när jag var en bortsprungen hundvalp men så sköljde jag över honom med min iver att glamourisera mig själv. Han såg igenom allt såklart, men stannade ändå kvar mycket längre än någon borde. För det var han en hjälte. Ingen hade jag roligare med heller. Den lilla källaren var en stor värld för mig då. En som inte var hemma på landet. Där jag både höll mig gömd som på flykt, i exil, och inlåst. Innan jag tog flykt till Uppsala ganska direkt efter studenten då min fosterpappa inte stod ut att ha mig kvar spelandes hög musik rakt ovanför vardagsrummet för att sortera alla känslor och tankar. Men jag ville inte direkt stanna kvar heller. I huset där hon tog sina sista andetag. Där hon slocknade som ett utblåst ljus. Där jag såg hur hon värderade många över mig, hur liten jag faktiskt var i hennes ögon. Så jag blev tvungen att slå mig fri, bli min egen. Vilket är en saga jag fortfarande skriver på.

 

Hur den slutar vet ingen – allra minst jag själv. Men det visar sig. Eller som pappsen brukade säga: den som lever får se.

Inferno

 

De senaste åren har jag känt mig som en salig ande vars resa genom helvetesringarna aldrig tar slut. Min livslånga orolighet att inte kunna göra någonting av mig själv och hitta en plats att verka i, och tillhörande eskapism i släktingars verk och gärning, har gjort mig lika deprimerad som den gamla klasskamrats ord om hur ful och värdelös jag är och att jag därför borde ta mitt liv. I början intalade jag mig själv att det bara var ord, att det inte var någonting som bet på mig eller ens bekom mig. Men jag hade fel; jag ljög helt sonika för mig själv. Grovt. & efter ett tag fick jag betala det höga priset. Heller hjälpte det inte att efter drevet mot mig, som kom att innefatta förlorade vänner och för mig helt okända människor som kom fram till mig och sa att det vore bäst för alla om jag bara avslutade mitt liv (inte så konstigt att under min tid där om fyra år så hann minst fem ta livet av sig. Halvstång, blommor och kort. Alla som driver mot kanten, men sen låtsas sörja när de tippar över. Vilka skenheliga jävlar), höll på samtidigt som min fostermor låg dödssjuk i cancer hemma på soffan. Så även om det var skönt att komma hem varje dag var det ändå otroligt jobbigt att se henne sjuk. Många dagar kunde jag inte ens vara i vardagsrummet medan hon låg där. Det gjorde för ont. Vilket tyvärr sårade henne något så enormt. Kanske förstod hon det, kanske inte.

 

Men: trots att det har känts som att det inte finns någon ljusning under alla dessa år, börjar jag nu inse att det är precis vad det gör. För även om jag ibland fortfarande kan få lite smådippar ibland är nivån av ångest, oro, ångerfullhet och sorg inte alls lika vanligt förekommande, eller lika djupt själagrävande, som förut. Vilket är en oerhörd lättnad! Tyvärr har det inte helt hjälpt att få iordning på sömnen så det är fortfarande en work in progress. Men även om det säkerligen kan bidra till eventuell överkänslighet ibland är det som sagt inte alls lika djupt rotat som innan. Som att all psykologkontakt och samtal faktiskt lett till någonting bra. Det, tillsammans med medicinering, då. Det är så himla skönt bara, att slippa (nästan) alla tankar på att vilja dö. Eller hur värdelös en är. Utan bara kan vara, i mig själv, för mig själv. Inte behöva bevisa någonting för andra. Andas, ett andetag i taget. In, ut. In, ut. Som en ritual. Som en väg tillbaka – till livet.

Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

Muren

 

 

Av de tidigare Joakim Thåström-konstellationerna är egentligen Imperiet min favorit, men Die Mauer av/med Ebba Grön är tidlös klassiker. Så allvarlig, så vacker, så hoppfull. Men däremellan så förkrossande. Perfekt recept för kampsång med andra ord! & nu när Kent inte längre är med oss på svensk musikscen känns det ändå tröstande att Pimme himself tar vid efter deras soundkrasch i och med Körkarlen (s0m liksom hela senaste albumet Centralmassivet är inspelat i Hansastudion där Kent spelade in albumet Röd) som också hämtat titeln från Selma Lagerlöfvs klassiker med samma namn – som filmatiserades utav Victor Sjöström (som i sin tur inspirerande självaste Ingmar Bergman till att börja göra film, men även Stanley Kubrick till att fullända sin The Shining)

 

 

Nåväl. För dem som inte vill förkovra sig i filmkultur kan ändå ta del utav ett av årets bästa album här:

 

 

 

 

”Du har så långa fingrar ikväll…”

 

På tal om årets bästa album; såväl Lana Del Rey som Lorde har lämnat ifrån sig smärre mästerverk nu. & då jag sörjer att jag missade den förstnämndes konsert på Way Out West i somras tröstas jag av att det är ungefär två veckor till jag får se min favoritaustraliensare på Annexet i Stockholm. Då blir det grönt ljus till att festa till ett melodram av episka mått. Eller i alla fall tonårsbrunstiga mått.

 

 

 

 

 

Såhär några avstickare senare har jag helt glömt bort varför jag ens började skriva på det här inlägget. Kanske är det muren mot andra människor jag känner (rent metaforiskt alltså). Antagligen. Den är svår att ta sig över men ibland möjlig att gå runt. Då ser allt ljust ut för ett tag. Sen faller skuggan igen som en påminnelse. Om att livet inte får vara för bra.

28

Om lite mer än en vecka fyller jag tjugoåtta år. 28. Vilket är ett smått mirakel! Jag som höll på att ge upp redan när jag var tolv. Och femton. Sen arton. Nu, ytterligare tio år senare, står jag mest still och ser hur dagarna svischar förbi som i en karusell som snurrar runt runt. Så jag är snart tjugoåtta men gårdagens höjdpunkt var ändå att åka ned på stan för att fånga Pokémon och köpa en plocksallad. Det är de små detaljerna i livet som hjälper en hålla ut i denna ständigt spinnande karusellen utan slut. Antar jag.

 

Me at every party

 

Jag är uppvuxen på grusade förhoppningar och brustet hjärta. Jag är nog just därför mest som Pandora i tv-serien Skins som hjälplöst söker bekräftelse och affektion. Vår enda tröst är att ett brustet hjärta är även det ett hjärta. Och att känslor inte nödvändigtvis behöver mätas i längd utan även i djup. Eller kanske framförallt i djup. För hellre ett intensivt år än trettio ljumma.

Saker jag ångrar

Ligger återigen sömnlös och funderar istället på sådant jag ångra att jag (inte) gjorde back in the days. Hittills har jag kommit fram till:

 

  • Lät dem få mig att tro att jag inte förtjänar att leva.
  • Lät dem få mig att tro att jag inte förtjänar att vara lycklig.
  • Lät dem få mig att tro att jag inte är älskvärd.
  • Bad fler människor att dra åt helvete.

 

Jag har varit för snäll, och trevlig, mot andra. Även de som inte varit snälla/trevliga mot mig. Det har varit ett djupt hål jag fallit ned i på grund utav det. Ett som nästan tog livet av mig. Men jag är en fighter, en som inte ger upp bara sådär. Mothugg och bakslag hör till vardagen men betyder inte att det är över för den sakens skull. Så här är jag, lite över halv två på natten, lovandes mig själv att jag inte ska vara rädd för att lyckas, att bli lycklig och pröva på att flyta med strömmen när tillfället ges istället för att ta det säkra före det osäkra och vända det ryggen varje gång. Det kan göra både mig och andra betydligt mer lycklig. Vilket betyder mer än det mörker jag ändå lyckats kravla mig ur senaste åren. Speciellt som det blir ett kvitto för att jag lyckades övervinna det snarare än tvärtom.

Brukadkonst

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

I förra veckan var jag på besök på Konstbruket i Ekeby Bruk där vi rivstartade med en fotopromenad! Några av resultatet kan ni se här:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

#svandammen #uppsala #naturfotografie

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Andra bilder, som inte återfinns på min Instagram, kommer ställas ut på Uppsala stadsbibliotek nu på måndag:

 

 

Där kommer jag även medverka med en dikt. Kommer därför inte publicera den fören efter utställningstiden (läs: först efter månadsskiftet). Så vill ni läsa den innan dess får ni allt pallra er till bibblan. Vilket jag hoppas ni gör oavsett. Mycket fint där faktiskt, utöver mitt material då. Hehe.

 

Igår började jag min mer regelrätta arbetsträning på konstbruket. Imorgon är sista provdagen. Kommer med största sannolikhet tacka ja till platsen. Känns bra att ha någonting att göra igen efter mitt skollånga sommaruppehåll om tio veckor. Typ. Kan ju inte spendera resten av livet till att bara slacka heller. Även om det kändes bra att ha sett igenom The Fall tillslut!