Korfu

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

”Vi borde hitta på någonting kul ihop” sa han, Micke min morbror, i slutet av ett telefonsamtal för längesedan. Minns inte exakt när. Men så träffades vi igen under en middag hos min mammas moster (tror jag hon är iaf) för nån månad sedan och då tog jag upp det igen. Vad han sagt. Trodde han skulle föreslå någon utflykt till Furuvik eller nånting. Men så fick jag ett Facebook Messenger-meddelande kort därefter: ”tja, vill du hänga med till Korfu den 2 juni?”. & då jag just behövt tacka nej till en resa till Cypern blev jag så glad och kunde inte tacka nej. Kändes lite märkligt att tacka ja när jag knappt pratat eller ännu mindre umgåtts med honom i övrigt, men å andra sidan skulle inte vår sociala interaktion öka av att jag stannade hemma.

 

Lite bad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Vår fancy hotellentré 🦄

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Vild kväll på bar med band + kareoke 😬

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Grekland 2018 är såklart inte samma land som det jag besökte som yngre. Krisen gör sig påmind lite överallt, inte minst på det hotell vi bor på, och runtom i hela landet råder sopstrejk (likt den vi hade nyligen). Vilket var ganska jobbigt med all illaluktande överfulla containrar med sopor i värmen. Inte blev det bättre av de strökatter som gick och strosade kring de soppåsar som ramlat ned på marken för att få en chans till ett mål mat för dagen. De var så magra och tilltuffsade de stackarna att det riktigt gav mig kramp i hjärtat. Så sorgligt att se.

 

#corfu #greece🇬🇷 #airtourssverige

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Mycket skadade vildkatter runtom i stan och nära hotellet!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Fick besök av poolkatten!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Första kvällarna var såklart för fest! Vi hittade ett trevligt litet hak nära havet vi gick till ett par gånger (första kvällen var berusande av vin, drinkar och kvinnor – andra mer kvävande krävande) där det även var uppträdanden. Och karaoke. Vilket såklart var roligare desto sämre de uppträdande var. Men alla klappade, dansade och inte minst sjöng med så det var väldigt trevlig stämning i alla fall! Men något som inte var lika trevligt var hur min morbror behövde gå ut för att röka var tionde minut. & det är inte lite han rökte heller. Han köpte väl tre paket första dagen och de var slut i ett naffs. Så när de var slut blev han sur och otrevlig. Betedde sig lite som en heroinberoende som var tvungen att få sin fix. Skakade. Och sa jag någonting han inte höll med om blev han också sur (som när vi satt i en taxi hem från klubben första kvällen och jag sa att jag kände igen mig efter ett litet tag. ”Men det gör väl jag också” snäste han till med då. Ungefär som om att jag känner igen mig betyder att han inte gör det, att det skulle göra honom sämre… eller nått. Men orkade inte säga någonting och riskera vidare bråk). Men det var småbråk bara som var över efter bara någon minut eller så och eftersom jag var där helt på honoms planbok såg jag mellan fingrarna för det. Hehe.

 

Bankkrisens Grekland har lämnat många dylika halvdrömmar efter sig.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Allt som allt var det mestadels soligt (även om det var skönt med lite regn tredje dagen) och jag hängde mest i hotellpoolen. Det var inte världens bästa hotell direkt men poolen kunde jag inte få nog av. Så skönt! Saknar på sätt och vis att ha pool hemma som vi hade på landet när jag växte upp men någonting speciellt måste ju en få ut av att åka bort under en vecka. Men återkommer om sådana detaljer.

Annonser

Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Paraknas

Nu har fontänen äntligen öppnat för säsongen!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Om bara ett par dagar åker jag och min morbror Micke till Korfu i Grekland för en veckas semester. Han är snäll och bjuder. Jag var å köpte shorts/badbyxor igår. Var till Stadium Outlet med min kontaktperson Rolf nämligen och fyndade lite. & efter att ha snuvats på min resa till Cypern med Göransgården då den krockar med filmutbildningen som drar igång i slutet av Augusti känns det exakt som vad jag behöver! Ett gediget rymningsförsök från verklighetsförankringen och dess parametrar. Eller ja, varken jobbet eller vardagen har fått någon som helst uppvaktning av mig då jag istället tänkt över hur jag ska lösa den ekonomiska biten med svindyra terminsavgifter (har börjat kolla efter fonder att söka) och med boende etc. Att pendla i två år känns sådär, speciellt som jag ska vara ute i Hägersten kl 9 varje vardagsmorgon – ibland tidigare också, eller på helger – och morgonpendeln är ett haveri av människor som slåss om sittplatser och vägrar hålla för armen när de nyser. Men i alla fall. Att få låta hjärnan gå på autopilot och bara behöva ta ställning till om jag ska äta lunch med vin eller cola till maten, eller vilken glass jag vill ha till efterrätt, känns väldigt lockande. Skjuta upp alla problem en vecka. Men så ska vi ha ett möte med kommunen om detta innan jag åker till min morbror på fredag. Så det ska nog gå bra.

Dröm syster dröm

Det är sällan jag minns mina drömmar nu för tiden. Vanligtvis är de smör på teflonpanna så fort jag vaknar upp, men inatt var det en som slog rot och fanns kvar med mig efter att jag åter vaknat upp igen. Det var jul och givetvis mycket snö. Vi var på en gård med massa djur, lite getter men även större såsom lejon och ett par pantrar. De busade runt med oss men vi var såklart tvungna att ta det försiktigt med lejonen som var inlåsta i egna speciella hagar. Av någon anledning var jag där med hela min grundskoleklass (vilka jag egentligen inte var så integrerad med, utanförskapet var en längtan bort) och två systrar jag inte stötte på fören efteråt när jag hade flyttat till Uppsala (vi kan kalla dem Isis & Bast). Men om dessa personer i verkliga livet inte har så mycket övers för mig personligen var de alla i drömmarna trevliga och medgörliga. Vi var alla berusade och körde bil i jakt på några saker vi skulle hitta i en sorts skattjakt. Jag var med tills slutet men så var alla plötsligt borta. Vilket jag också tror var kontentan med hela drömmen: jag är nog för dryg och okompatibel med min omgivning för att kunna vara med någon annan än mig själv en längre tid. Att jag haft mina nuvarande vänner i ungefär tio års tid nu är ett mirakel! Visserligen umgås vi inte lika ofta nu som förr men ändå. De behöver i alla fall inte medverka i mina drömmar för att kunna komma överens med mig.

Inte utbränd bara nedbränd

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Så kom då dagen då jag tog tåget till Stockholm för att gå på intervju för filmskola. Inte SthD direkt men ändå ”en av Nordens bästa filmskolor” så det var väldigt nervöst! Men mitt besök började inte direkt bra. Jag ankom på Sthlm C varifrån jag tog tunnelbanan till Liljeholmen och därifrån (en smockfull) buss till Karusellplan. So far so good! Men när jag steg av bussen vid rätt hållplats började problemen. Jag var visserligen över en halvtimme tidig så det kändes bra, men jag insåg plötsligt att jag inte hade en susning vart jag skulle gå därifrån. Så jag gick längs denna avenue för jag tänkte att skolan borde ligga längs där med tanke på busshållplatsens placering. Men ack så fel jag hade! Jag gick runt ett helt område upp till någon galleria där jag plötsligt hittade en skylt för Karusellplan. Jag började alltså hitta rätt igen! Så jag satte mig ned på en parkbänk och åt en bulle jag hade tagit med mig. För att varva ned lite bara. Gick sedan uppför gatan men kom bara till Karusellgatan vilket inte är samma sak som plan – insåg jag efter ett tag. Men jag fortsatte rakt upp och sedan nerför en trappa så hamnade jag mirakulöst nog rätt tillslut! Med bara någon minuts marginal också.

 

Var på intervju. Blev totalt nedskjuten. Kommer nog inte in.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efter att ha blivit ledd genom en labyrint av korridorer kom jag i perfekt tid till samtalets början. Som vanligt glömde jag allas namn direkt efter att varje person presenterat sig, men det är jag van vid. Men det verkar inte bli något problem, att jag inte vet vad folk på skolan heter. För jag kommer nog inte ens in. Ärligt talat vet jag inte ens varför de kallade in mig, de gillade inte min film jag hade gjort – eller till synes någonting annat heller för den delen. Inte en positiv kommentar fick jag. Kanske ville de bara bjuda in någon clown alla kunde skratta åt. ”Titta, han trodde han skulle komma in med sitt skitsnack”. Tvärtom var det för den hipster som satt bredvid mig, han som med pottfrilla och tröja med turtleneck prisades för allt han gjort och sade. Det var som om rektorn och en av lärarna var helt förälskade i honom. Han har antagligen redan kommit in, så att säga. De andra två, tjejerna, bemöttes mer… neutralt. En av dem hade visserligen jobbat mycket med tv och drama vilket lyftes fram såklart, men hon bars inte fram på tron för den sakens skull. Eller sköts ned fullkomligt som mig. Så jag togs nog bara in som narr för att lugna de andra. ”Såhär illa ute är ni i alla fall inte”.

På vägen ut passade jag på att beundra alla de historiska (och vissa nutida) filmaffischer de hade på väggarna. Eftersom jag aldrig lär se dem igen. Hårdast föll jag för De 400 slagen (bild 2:2) men det fanns så himla många fina där. Lite som ett museum faktiskt!

Väl ute gick jag sedan bara gatan ned och nedför en trappa så kom jag till busshållplatsen jag hoppade av vid (bild 2:3). Så vad som blev en halvtimmes runtur kunde alltså tagit mig knappt två minuter. Så typiskt mig, ständigt sinnesförvirrad och vilsen. Bättre blev det inte heller av att Google Maps inte ville installera sig på min telefon. Not so smart phone snarare. Men nu hittar jag i alla fall! Vad det nu spelar för roll.

Valborg 2018

#valborg2018 i #uppsala

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Gårdagen kunde inte ha startat sämre. Efter att ha bestämt med en ”vän” om att mötas upp i Stenhagen (där systemet hade öppet) kvällen innan lämnades jag först åt mitt öde. Men jag väntade in honom. Och hans vän Emma, som verkade avsky mig. Väl inne handlade jag lite drickbart (Fishshot och lite cider) till dagens firande men de drog ifrån mig till Willys istället. Så när jag var klar ställde jag mig utanför för att invänta dem. Igen. Men de ”såg mig inte” så de gick direkt till busshållplatsen istället. Som jag inte visste vart den låg. Men jag hade tur, massvis utav människor stod och väntade där så klungan var minst sagt lättfunnen. Men så hade jag pokerset och lite öl kvar åt en kompis jag skulle möta upp på stan, som tillsammans med den nyinhandlade drycken var tung. Men jag fick springa med allt det för att komma ikapp. Vilket jag också gjorde. Så vi åkte in till stan, gick upp till stora torget där jag skulle möta mina vänner och de andra sina. Men när de hälsat på sin vän introducerade de inte henne för mig (eller vice versa) utan ignorerade mig bara och gick iväg. Och mina vänner jag skulle möta upp var sena. Så jag gick in till Max för att äta lite. Vilket var ett dåligt beslut. Det var nämligen fullproppat med folk! Men efter ett tag fick jag ändå min beställning och mina vänner kom efter ett tag. De hade varit på andra sidan stan och ätit istället. Vilket var smart ändå.

När jag hade ätit klart, och en av mina vänner använt toaletten efter en dryg halvtimmes kö, gick vi till Ekonomikum-parken för att låtsas vara fullt fungerande normala medborgare. Där drack vi oss om än inte redlösa (för en gångs skull) så ändå märkbart berusade. Så började vi prata med nån spanjor, tror jag han var, vilket var trevligt. Men det var rekordlite folk och kallt så vi stannade bara någon timme. Sen bestämde vi oss för att åka hem till mig och äta pizza (vi hade tidigare diskuterat grillning men det kändes inte så lockande i kylan).

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Hemma hos mig anslöt senare också Henrik. Den stackarn hade jobbat tidigare på dagen men orkade ändå med lite pokerkväll. Vilket var trevligt förutom att ett smärre slagsmål nästan bröt ut. Jag och Dennis blev irriterade på varandra, men vi bad om ursäkt och skakade tass efteråt. Så vi var all good! Spelandet blev trots allt riktigt lyckande, och efter några tuffa turer tog jag ändå hem segern tillslut! Vilket kändes bra, även om vi inte spelade om pengar. Vilket var vad vi bråkade om. För enligt Dennis kunde vi inte bara spela med marker (”sånt gör bara småbarn”) men jag kände bara att först hade det handlat om en tjuga. Sen tre. Sen två hundra. Sen sitter nån med fet skuld och det blir dravel om ekonomiska oangenämenheter. Vilket aldrig är trevligt. Så jag vägrade spela om kontanter. Sen har jag aldrig fysiska pengar längre ändå så. Men allt som allt var det en trevlig Valborg, även om det kunde varit soligare/varmare. Men en kan inte få allt här i livet.

 

Imorgon ska jag till Stockholm och karusellplan för att gå på intervju för Stockholm filmskola. Vilket jag hoppas går bra och att jag kommer in där. Det skulle ge livet en välbehövlig struktur.

Tandverk

Härom dagen blev jag tvungen att dra ut en tand. Det gjorde mycket ont, så jag fick be om extra bedövning (utöver den massiva dosen jag fick från början). Anledningen? Mångårig depression som fått mig att ignorera basala behov såsom dusch, tandborstning samt tvätt av kläder etc. Vilket har lett till flertalet tandläkarbesök den senaste tiden (som både varit dyrt och smärtfyllt) och nu senast en tand som inte gick att rädda över huvud taget utan istället var tvungen att dras ut. Det var en del hamrande och lirkande innan den gav med sig. Först enorm smärta som sagt, men efter påfyllning av bedövning var det uthärdligt, och väl ute såg den ut lite som ett isberg. Eller snarare ett upp-å-nedvänt sådant; smalt nedtill och växande i omkrets desto längre upp en betraktade den, något jag också kände när tanden satt där i munnen. Hur stor den var upptill. Hade aldrig gissat att den var så smal och vass nedtill om det inte varit för detta visuella bevis.

 

I exempelvis krig upplever många som fått t.ex. sitt ben bortsprängt att de har ont i det, trots att det inte längre sitter kvar på kroppen. Samma sak har jag upplevt de senaste dagarna. För även om tanden är utdragen kan jag fortfarande känna smärta ”i” den. Anledningen är helt klart densamma som för soldaterna; nervtrådar som fortfarande skickar signaler till centrala nervsystemet, som därefter tolkar smärtan trots att den del som upplever den inte längre finns kvar hos oss. Men när jag känner utanför på käken så är det riktigt ömt runtom tanden har suttit. Som att roten inte ville bli uppdragen likt en morot ur marken. Imorgon ska jag i alla fall gå på Avengers: Infinity War som klockar in på sanslösa 2:30h och antagligen är 98% CGI och resten skådespelare som konverserar antingen med varandra eller tomma luften. Tror inte den är så jättebra faktiskt, men så går jag ändå mest för sällskapets skull! Vilket jag heller inte gjorde så mycket som deprimerad. Istället gick jag för att skingra tankarna och fly undan mig själv. Om så bara för ett tag. Vilket var som en medicin i sig.

Tiden

#tidsskifte

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Tiden är ett märkligt fenomen. Så underliggande fundamentalt men också så väldigt universalt. Om matte är språket är tiden alltingets skelett. Men den är inte bara utbredd såsom vi ser den; som en rak linje bakåt mot framåt, för det fick vi lära oss på Teknikprogrammet innan jag bytte linje att några raka linjer inom naturen, det finns inte. Kanske bör vi istället tänka på den som ett gasmoln, evigt expanderande åt alla håll och just därför mycket svårfångad! Den kan vara psykiskt olika upplevd, av vissa väldigt långsam medan av andra otroligt snabb. Detta även om de så befinner sig i samma lokal utförande samma uppgifter (ett populärt exempel vid diskussion om psykisk tid är biografbesökare som ser samma film fast de som gillar den uppfattar tiden gå snabbare än för dem som inte alls gillar filmen. De ser exakt samma sak under exakt samma tidsrymd men ändå uppfattar de situationen helt olika). Allt detta kom jag att tänka på idag då det slog mig att jag bott här i Eriksberg (Uppsala, inte Göteborg) i ganska precis ett år nu. Men det känns som en dag eller så. Mycket märkligt! Men ändå skönt. Att jag både får personlig frihet men också stöd i att klara livet oaktat om det känns tungt eller fjäderlätt för stunden. Det ger mig hopp om mig själv, om än så bara för en tid. Vad det nu än är.

Lögnare

 

 

Mäns misogyna och maktbegär har länge gått ostraffad och lämnat kvinnor handfallna åt ett system som i bästa fall ger en fällande dom men oftast bara skuldbelägger dem utifrån klädval, alkoholkonsumtion eller för att de inte sa nej tillräckligt många gånger – eller tillräckligt tydligt. Men nu har det börjat hända någonting. Kvinnor håller sig inte längre gömda av skam och låter saken vara. Mycket har såklart med #Metoo-rörelsen att göra, och alla de efterspel som skapades. Bransch efter bransch såg vi komma med en egen hashtag att samla sina överfallsutsagor i. Men som kulturens uppdrag att verka spegel inför det samhälle vi lever i; om det så må handla om det framtid vi räds eller har utvecklats ifrån, eller i detta fallet lever i just nu, växer Liar fram under sina totalt sex avsnitt som en irriterande hudsjukdom vi inte helt enkelt vare sig kan bli av med eller glömma bort hur mycket den påverkar vår kollektiva kropp som samhälle. Joanne Froggatt (Downton Abbey, Dark Angel) spelar en kvinna vars relation med sin förre pojkvän bryts upp och för att kunna gå vidare går hon på en dejt med den kirurg som jobbar på samma sjukhus som hennes syster jobbar på: Andrew Earlham. De har en trevlig kväll med mat, vin och skratt. Som det sig bör. Sedan går de hem till henne för att ringa efter en taxi åt Andrew. Men då det tar sådan tid hinner de öppna en flaska vin och det ena leder till det andra. Morgonen därpå vaknar Laura (som Joannes karaktär heter) med lätt illamående och febrila minnen av övergrepp och maktlöshet. Efter att ha pratat med sin syster om det hela beger de sig till en kvinnoklinik varpå en polisanmälan upprättas. Vilket, likt i verkligheten, inte leder till mycket mer än en polisintervju och vild ryktesspridning. Men Laura vägrar nöja sig med det, hon vill verkligen se Andrew dömd – vilket såklart är helt förståeligt. Alla, eller i alla fall så många som möjligt, förtjänar upprättelse efter att brott har begåtts och att få se sin våldsverkare få möta konsekvenserna av sina handlingar är att lappa igen det i själen som först gick sönder vid själva övergreppen. Men vägen dit är inte enkel då han som läkare vet hur han ska komma undan med användandet utav droger och så. Men, utan att säga för mycket, så kommer Laura tids nog att tvätta av det där självsäkra leendet från hans ansikte och ge upprättelse åt dem som fallit offer för hans jägarinstinkter. Om nu bara verkligheten nu kunde överglänsa dikten (så att säga) i högre utsträckning vore det en finare värld att leva i.

 

 

En av vår tids skarpaste satiriker, Wisti, lämnade ovanstående kommentar efter att både Sara Danius och Katarina Frostenson bekräftades lämna sina stolar och poster inom Svenska akademien efter gårdagens möte. Vilket känns lika härligt som sjukligt. Hur de kom fram till att det var Danius som det borde riktas misstro gentemot när det är hon som har uppdagat allting som hänt och försökt ta ansvar för någonting hon inte alls har skapat men ändå har runtomkring sig vet jag inte. Heller vet jag inte vad de tror att göra sig av med henne ska lösa någonting. Klubben, de patriarkala utspelen i bakgrunden, all korruption/jäv – ja sådant kommer inte längre kunna hålla på som tidigare. Heller kommer det vara svårt för omvärlden att ta deras motto om snille och smak på allvar. För hur intellektuellt har deras monstruösa beteende varit? Hur smakfullt har deras sätt att föra sig på varit? I fronten kanske god, men det är inte längre en bild vi i allmänheten kommer kunna köpa. Än värre kommer det vara kring Nobelpriset i litteratur – tidigare ansedd som det finaste litteraturpriset någon kan vinna. Men nu? Jag hoppas innerligt att nästkommande vinnare avstår priset, inte bara för att visa stöd mot Sara Danius utan mot hela denne grisiga mansklubben som på så många sätt lämnar bitter eftersmak snarare än ljuvlig saftighet för själ och sinne.

Svenska nejtackademien

 

 

De senaste dagarna har det stormat kring Svenska akademien, den av mig sedan barnsben beundransvärda institution som representerar ”snille och smak” och delar ut världens mest prestigefyllda litteraturpris (som jag tidigare drömt om att motta då skrivandet funnits med mig sedan födseln i stort sett); Nobelpriset i litteratur. Det är visserligen bara en utav priserna de fördelar varje år, utöver uppdraget att ge ut SAOL med uppdaterade nyord etc, men även det mest internationellt respekterade och uppmärksammade. Men allt det där romantiska skimmer som jag växt upp med har som sagt dissekerats med trubbig och rostig matkniv under en lika långsam som smärtsam operation och numera återstår bara en kall och naken sanning om en förlegad institution som nu får se verkligheten komma ifatt dem på det mest brutala sätt. Men Horace Engdahl tycks göra sitt bästa för att förflytta fokus från sina vänner mot Sara Danius (som förövrigt var min lärare en kort period då jag studerade estetik på Södertörn) då hon kritiserar dem sakligt och riktigt – alltså alldeles för ärligt – vilket såklart skaver i den lilla församlingen.

 

 

Att akademien inte funnit tillräckligt starka skäl för en anmälan är nog skitsnack rent ut sagt; men antagligen hoppades de på att slippa anmäla sina egna och överlåta ansvaret till allmänheten som mer eller mindre uppmanades av Sara Danius i ett uttalande där hon proklamerade att vem som helst kan lämna en anmälan. Problemet har bara visat sig att visserligen KAN vem som helst anmäla, men det kommer inte tas på allvar så länge det inte kommer ifrån SA själva.

 

 

Därför bör morgondagens möte som skall handla om församlingens förtroende för Sara Danius egentligen handla om en ny röstning över huruvida de ska skicka in en formell anmälan med så goda belägg som möjligt (för att undvika att den läggs ned direkt) vilket alltså har rekommenderats från början av den juristbyrå som anlitats av SA för att gå till botten med den så kallade kulturprofilen och hans verksamhet Klubben (vilka är kodnamn för Jean-Claude Arnault och Forum) men ändå ignorerats av, förmodligen, ovan nämnda orsak.

 

 

Att akademien inte levt upp till de integritetsstandarder som de själva etablerat har blivit väldigt påtagligt, både inom och utanför organisationen. Eller ska jag kanske säga organismen? Det känns just nu som en levande cancersvulst som levat tyst och väl mellan de glada utropen varje år men nu visat sig ha levt djävul betydligt intensivare än så. Dessutom mer högljutt än tidigare gjorts gällande.

 

 

Vidare kan jag bara säga att jag förstår, och gravt respekterar, de som i fredags valde att lämna Svenska akademien bakom sig. Det hade jag antagligen också gjort i deras sits. Peter Enlund har jag länge sett upp till och min respekt för honom kvarstår härmed. Detsamma kan jag säga om Sara Danius vad som än beslutas imorgon vid sammankallningen. Men om övriga känner jag bara besvikelse över.

 

 

På sin WordPress-sida skriver Peter:

 

När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen.

 

Hela uttalandet går att läsa under ”just nu”.

 

Men annars är det väl bara poeten och intellektuelle Bruno K. Öijer jag har av intresse över vad som sägs om SA – idag som för flera år sedan: