Gun uncontrolled

 

Det finns inte längre några ord som räcker till. Under enkom 45 dagar har alltså 18 skolskjutningar redan hunnit äga rum i USA i år. Ändå anses NRA, politikerna och dess vapengalna anhängare helt berättigade i att äga vapen utan att bli kontrollerade för psykisk sjukdom eller andra varningstecken. Inte för att det bör spela någon roll, för när vapen finns så lättillgängligt kan en person som inte skulle ha klarat en sådan bakgrundskontroll ändå lätt kunna få ett skjutvapen via andra kanaler. Eller det räcker för guds skull att han ber sin granne ”köpa ut” åt honom. Vilket är riktigt oroande. Det känns inte så konstigt att anrika The Criterion Collection ryktas ge ut Michael Moores dokumentär ”Bowling for Columbine” nångång under året. Det är en viktig påminnelse inte bara om en enskild händelse utan om ett kulturellt problem som ännu inte vågats ta itu med. Det med vapenlobbyn, betalda politiker och en generation barn som växer upp med traumat att ha varit med om en skolskjutning (eller har en bekant som strykit med i en) och vad det gör med landets befolkning på längre sikt.

 

#EndGunViolence @everytown

A post shared by Anne Hathaway (@annehathaway) on

A post shared by Emmy Rossum (@emmy) on

 

Vanligtvis brukar det ”bara” vara upprörda föräldrar som görs hörda i media efter skolskjutningar (ja, de är så frekventa) men nu har också media/skådespelar-eliten i USA börjat vakna och engagera sig i frågan. Deras stöd tordes betyda mycket för föräldrar, anhöriga och barn i eller vänner till skolor som blir drabbade. Att kändisar visar denna uppbackning gör att deras protesterande röster ges ytterligare eko i samhällsdebatten – men jag hoppas innerligt att det inte stannar där. Att dessa skådespelare inte nöjer sig med att visa stöd och missnöje på sociala medier utan att de faktiskt vågar lägga kraft i att motarbeta NRA och de politiska krafter som upprätthåller status quo efter varje attack. De har också pengar nog att köpa inflytande i frågan. Smutsigt spel javisst, men för en god sak och inte bara för eget intresse. För politiker kommer inte göra någonting åt saken såvida inte deras egna barns skolor får utstå liknande attack. Då lär det bli tillräckligt nära för att de ska förstå den sorg och vånda så många andra föräldrar och barn känner. Men då de är beskyddade privatskolor lär det aldrig hända. Så en annan kraft, mer fredlig och betydligt mer välvillig, behövs för att rucka på invanda tankebanor hos de bestämmande. De har verkligen råd med det. Och samhället har inte råd med att fortsätta ignorera det.

 

 

 

Att, som president Trump, nöja sig med att skicka böner och tankar till de drabbade räcker inte längre. Inte för att de någonsin gjort det, men bägaren håller tillsynes på att rinna över av all ignorans i frågan. Såväl där som internationellt. Med all rätt dessutom. För hur kan de som kallar sig världspolis åka runt och propagera sin egna förträfflighet när de inte ens kan hålla fredligt på hemmaplan?

 

 

 

Mitt hjärta värker av att skriva detta inlägget, av att läsa dessa unga människors tankar och reflektioner av något som ingen borde behöva vara med om. Men det finns också en styrka i de som står på sig och vägrar köpa eller dela narrativet att det inte handlar om vapen utan om ”ytterligare en galning”:

 

 

Förutom strängare vapenlagar och kontroller borde även arbetet med att fånga upp mobbade ungdomar i amerikanska skolor öka. Antagligen beror deras vilja att gå över alla gränser och ta med sig en väska med vapen till en skola för att döda så många de bara kan på mångårig mobbning som inte tog livet av dem – men istället så många oskyldiga och oftast heller inte dem som faktiskt har mobbat den utsatte. Jag försöker inte försvara deras handlingar, det går bara inte, men vi måste någonstans försöka förstå inte bara hur utan också VARFÖR dessa dåd sker titt som tätt. Först när vi adresserar det verkliga problemet bakom (som tidigare beskylldes på hårdrock, satanism och TV-spel) kan vi göra någonting åt det. För att bara begränsa tillgången till vapen kommer inte helt lösa problemet med varför så många behöver beväpna sig så kraftfullt för att återigen känna sig stark nog att kunna slå tillbaka mot dem som i deras ögon svek dem. För efter mångårig mobbning med antagligen misshandel, toalettdykningar och andra allvarliga tilltag känner en sig antagligen väldigt liten och försvarslös – en känsla som helt raderas ut med eldvapen i ens hand som återigen sätter oddsen på deras sida. Men om amerikanska skolor blir bättre på att våga se, agera och utreda mobbning innan den går så långt att den driver tidigare vanliga elever till vansinnesdåd har mycket vunnits. Ännu en vinst vore att även om det hunnit gått för långt så ett dåd är planerat så att de ändå inte hunnit få tag på vapen på grund av svårtillgänglighet innan insatser sätts in är nog största segern vunnen i en kultur som ”inte kan göra någonting åt skolskjutningarna”. De har inte råd att förlora så många gånger till nämligen. Snart är varje skola krigsveteraner.

 

Annonser

Som ett brev på posten

 

Idag kom min vårdpersonal inte bara med medicin utan även med en post-avi som jag åkte och hämtade ut efter jobbet. Visste inte vad det var men att det var från en advokatfirma. Vilket gjorde mig något nojig. Tänk om någon närstående dött utan min vetskap. Eller att någon skulle ha stämt mig typ (vem som nu skulle vilja göra något sådant mot snälla mig?). Men det var tydligen en Tage som hade gått bort. & jag känner inte någon med ett sådant namn. Men så slår det mig att det antagligen är min biologiska pappa som har gått bort. Vilket gör ont i mig, att jag inte ens vet vad han heter. Men han lämnade min moder kort efter att jag hade fötts och aldrig tagit kontakt i efterhand så det är väl hans förlust snarare än min. Hoppas jag ärver stort efter honom i alla fall. Måste rådfråga med en släkting om jag borde närvara vid bouppteckningen. Att resa till Kalix är ändå inte som att ta bussen ned på stan bara.

 

En något positivare överraskning idag var premiären utav The Cloverfield Paradox som avtäcktes på Super Bowl under natten med en trailer, och som sades ha Netflix-premiär direkt efter matchen. Alltså i god tid innan jag vaknat upp igen. Efter att ha läst lite reaktioner på Twitter blev jag än mer sugen på att se den mer direkta uppföljaren till den runt 10-åriga found footage-klassikern.

 

 

 

Just detta att den kringgått vanliga PR-karusellen med pressvisningar, affischering och annan reklam långt i förväg och istället släppt filmen direkt för alla (med tillgång till ett Netflix-konto) att se är ju rätt så stort! Eller som Ava uttrycker det: gamechanger. För nog är det betydligt mer demokratiskt att kunna släppa en film utan att behöva gå genom gammaldags kanaler. Dock försvårar det kritikernas jobb om att rapportera nyanserat om aktuell filmrepertoar när gränserna för ett filmsläpp suddas ut. Är direkt-till-Netflix det nya direkt-till-VHS/reabacken och är det då ens värt att skriva om? I just detta fallet kanske det är så, men om detta senare blir norm kanske för mycket skit slinker igenom för att orka silas igenom. Det är en lika skrämmande som spännande tanke.

MMXVIII

Ny dag, ny vecka, ny månad, nytt år.

 

(Puh! Inte ofta en får skriva det!)

Grattis till oss alla som överlevde 2017 och nu gått in i vad jag hoppas blir ett betydligt mildare och snällare år än de senaste. Jag har ingen som helst lust att falla tillbaka i min depression och dess ovanor. Tvärtom vill jag möta glädjen halvvägs och göra roliga saker. Vad vet jag inte riktigt. Men det kommer nog upp något! Jo, jag ska ju till Cypern i slutet av augusti med GG vilket ska bli väldigt trevligt! & så har jag tänkt söka nån utbildning också. Vilken/a vet jag inte riktigt heller, men jag hittar nog något. Annars kanske jag går tillbaka till att skriva om film och musik i betydligt högre utsträckning än under föregående år. Eller båda. Jag tar detta med framtiden otroligt lugnt måste jag erkänna. Vilket känns skönt. Ingenting är på liv eller död längre. Bara olika möjligheter. Någonting jag saknat hos mig.

I lördags var jag, Robin och H och handlade. Oxfilé, potatisgratäng, snacks. Saker till marängsviss/banana split. Jag hann innan dess in på systembolaget för att inhandla vin till maten, shots till ”förfesten” och roséskumpa till tolvslaget. När jag kom ut igen var det lång köbildning. Fler än jag som väntat in i det sista med att handla inför nyårsfirandet.

 

Kön in till systemet dan före nyår…

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Vi blandade kamikaze-bål och traditionella GT för att börja firandet igår kväll:

 

 

Sen gick det utför. Jag åt för mycket och blev lite illamående. Vid typ tio i tolv var jag tvungen att gå på toaletten när de andra gick ut för att smälla raketer. Var rädd för att vara fast där när klockan slog om. Lyckligtvis blev det inte så. Jag hann ut igen med nån minuts marginal. Det var lika rafflande som när jag nyåret 2010-2011 spenderade de sista minutrarna på Tokyos tunnelbanesystem pratandes med en Parisisk modell som liksom oss var på väg till Tokyo Tower. Vi sprang och hann även då med nån minuts marginal! De hade dock inga fyrverkerier utan mest en ljusshow (om jag minns rätt) men det var också fint! Liksom att gå på marknaden i närheten och de fina templen. Lika spektakulärt var väl kanske inte tunabackars fotbollsplan men ändå. Vi kanske misslyckades med att få iväg rislyktorna då det snöblandade regnet förstörde dem, men några raketer fick vi allt iväg! & framförallt att vi var i varandras sällskap. Vilket är egentligen allt som betyder någonting.

Juligen

 

Jag är personligen ingen stor julfirare, sista gången var året då min fostermor gick bort i cancer och vi firade istället hos min fosterpappas släktingar. Allting var väldigt deprimerande och lidelsefullt. Sedan dess har jag inte funnit något större nöje i julfirandet. Att titta på kalle anka tröttnade jag på långt innan dess. Ibland blir jag dock lite stämningsfull och ser Fanny & Alexander på självaste julaftonen (om inte Die Hard visas) men i år blev det någonting heller annat som inte alls härrör högtidsfirandet; American Assassin – som var något av det sämsta jag sett. Någonsin. Kass huvudrollsinnehavare som inte kunde förmedla känslor i sitt skådespel, klyschig action med lika klyschig hämndhistoria som bakgrund och helt crazy story som inte kändes trovärdig någonstans. Hade nog känts bättre att ha sett om Kalle i alla fall. Men det är ju lätt att vara efterklok också.

 

Firade jul ute i Danmark! Nu: julbord!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Jag var då alltså ute i Danmarksby på Göransgården där vi fick köttbullar och janson till lunch och risgrynsgröt till middag. Sen julbord tidigare idag. Varför de inte har det på julafton har jag aldrig förstått och aldrig fått ett bra svar på varför. Kanske vet inte personalen själva. Oavsett så var det trevligt! Fick även en julklapp av dem enligt traditionen, en eltandborste, och en påse godis. Tyvärr glömde jag den där så återfår den inte fören på onsdag då de kommer med medicin till mig igen. Sen måste den laddas i tolv timmar innan den kan användas också. Men sen så.

Bioovana

 

När jag mådde som sämst gick jag väldigt mycket på bio. Dels för att som sjukskriven fylla dagarna med någonting, men mest av allt för att fylla den enorma tomheten jag kände då med någonting annat. Putta undan negativa tankar med… vad som helst egentligen. Konst, underhållning, musik. Mestadels. Men 90-120 minuter av rörliga bilder, dialog, stämningsfull musik etc var oslagbart. Det om något fyllde ut min tankekvot så det dåliga inte riktigt fick plats. Att jag sedan såg mycket skitfilm ”bara för att” hör kanske inte till saken. Men att se dåliga filmer nu när jag mår bättre är någonting helt annat. Ändå har jag sett två stycken bara den här veckan. Eller ja, förra, då det visst är måndag igen. Men ändå; Star Wars VIII: The Last Jedi var om än inte jättedålig ändå en besvikelse i all sin låga humor och halvdana fightingsekvenser. Stundtals var den ändå okej, men i helhet ändå inte vad betydligt bättre Rogue One var med sina bombastiska krigsscener och personliga dramer. Även om Daisy Ridley väger upp med sin rollprestation (och skönhet) så drar Adam Driver ned helhetsintrycket något så enormt. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden och levererar dialog helt utan inlevelse. Att han anses vara vår tids största skådespelare är för mig en gåta. Han är en av de sämsta någonsin, skulle jag säga. Men damerna gillar väl att titta på honom.

 

 

Att få se Carrie Fisher (RIP!) i en sista rollprestation var fint! Speciellt som hennes dotter Billie Lourd medverkade (igen, hon var med redan i VIIan, dock bara i ett par scener) och Mark Hamill (Luke Skywalker, som tvekande f.d. Jediriddare) hann ge lite visdomsord innan allting är försent. Men det var också den största behållningen med hela filmen. Tyvärr.

I lördags var jag med några vänner från GG och såg Thor: Ragnarok men följde mest med för att jag blev bjuden och för att vara lite social. Första filmen gillade jag inte alls och andra har jag inte ens sett. Denna var så otroligt dålig! Vilket hade varit fine förut när jag mådde sämre, men nu gjorde den mig snarare mer deprimerad; bara tanken på att det slösats $180M på denna soppa av specialeffekter men inte så mycket mer, gör mig bara illamående. Visst, den drar väl in över en miljard igen, men ändå. Det är bara trams och skräp. Säger ingenting om någonting. Inte ens om vår egna religiösa historia som den löst baserar sig på. Det är mer utav en kuliss för att skapa ännu fler superhjältar att mjölka sönder in absurdum. Men varför hjälpa fattiga när vi kan konsumera skit ingen kommer bry sig nämnvärt om, eller ens minnas, om 10-20 år? Hollywood är verkligen en smaklös drömfabrik med rostigt maskineri. Ändå anses den världsledande. Vilket kanske inte är så konstigt i en värld som dömer yta framför innehåll.

Ljus/mörker

Ljus; motsatsen till mörker. Reflekterar så vi ser färger. Och former. Visar oss för vad saker och ting verkligen är. Medan mörkret gömmer undan och lämnar öppet för tolkningar. Låter vår fantasi flöda, oftast till vår nackdel. Saker som inte alls är farliga, eller ens finns där, blir ångestframkallande hudnära. Kryper in under vårt skinn och lämnar ingenting annat än obehag efter sig. På samma sätt har mitt personliga ljus lyft upp mig ur mörkret och lämnat alla negativa tankar i backspegeln; långt borta, så jag knappt kan se dem, eller ens minnas varför jag en gång förut lät det påverka mig så otroligt starkt att det inte lämnade någonting annat än ångest och obehag inom mig. Antagligen eftersom det var tankar/känslor sprungna ur mörker.

Dipp

Det jobbiga med att inte längre vara nihilistiskt deprimerad är att när en känner nederlag och/eller besvikelse blir denna dipp betydligt mer påtaglig. Känslan av att känna mer kommer tyvärr inte bara med det glada positiva, utan även med det tunga och sorgliga. Förut var allting en sådan mörk nollpunkt att ytterligare sorg inte gjorde nämnvärd påverkan (utöver förstärkt ångest, då). Men nu blir varje liten dipp kännbar, hur den river i själen och fuktar ögonen, men oftast handlar det bara om någonting som varar i en minut eller så. Smådippar. Så ingenting tyder på att jag är på väg mot det mörkaste mörkret igen. Förhoppningsvis behöver jag aldrig befinna mig där igen. Var ju nätt och jämt att jag överlevde första gången.

Svarta hål

Det jobbiga med negativa tankespiraler är att de blir som ett svart hål som drar in all positiv energi en kan tänkas ha kvar, men även alla tankar och inspiration. Samt ork och lust. Då blir allt så mörkt att allt som tycks vara kvar är självhatet; kritiken mot ens utseende och mot vad en är kapabel till att göra. Men jag börjar komma ur det där nu. Se ljuset igen. & då menar jag inte något religiöst eller efterlivs-metaforiskt trams utan ett slut på den tunnel jag trodde var ett oändligt svart hål. Något jag förlikat mig med att behöva leva med resten utav mitt liv. Vilket är väldigt skönt att se, att så verkar inte vara fallet trots allt. All terapi och pillerknaprande tycks ge effekt trots allt! Så vi får se. Kanske börjar funderar på att se efter möjligheter till att ta upp vidare studier efter nyår/sommaren. För nu när jag inte behöver en halv liter vin för att ta mig igenom en skoldag kan jag kanske klara mig igenom den farsen trots allt. Ge filmutbildningen en till chans kanske. Möjligheterna är oändliga nu när jag börjat kravla mig ur mitt svarta hål som tidigare höll kvar mig i ett järngrepp.

Kärleken väntar (på någon annan)

Vad jag ofta utelämnar när jag pratar om min teen angst är mitt första – och största – hjärtats svek. Vandrande runt som ett spöke hela grundskoletiden fick mig att vilja återuppfinna mig själv lagom till jag började gymnasiet. En glänsande, skönare, skojigare jag. Fler vänskaper skulle inledas. Och nog törstade mitt tonårsneurotiska hjärta efter matchande slag också. Att hitta någon attraktiv var inte problemet. Tvärtom. Kändes som mitt alldeles för lättantändliga hjärta sattes i brand var å varannan minut. Men det var i skolbiblioteket elden ramades in, stillades i säkerhet. Jag visste inte ens då att vi faktiskt var klasskamrater (det kom först till min insikt någon dag senare) men det spelade ingen roll. Så stor skola är det ändå inte (mycket mindre än så skulle det visa sig). Jag var ju en tjuv med nyvunnet mod! Men som med allting bra lyckades jag förvandla till kaos, lite såhär:

 

 

Det började med min totala oförmåga att låta saker ta tid, min avsaknad av tålamod, så jag laddade geväret skarpt och skickade ett kärleksbrev. Om jag inte hittade en väg in fick jag väl spränga upp en öppning. Men det visade sig att geväret var riktat åt mitt håll; det var visserligen en hård smäll att hon avböjde min invit då hon var upptagen, men så var det och inte mycket att göra åt – knappast något jag kunde hålla emot henne – men så var hon tvungen att håna mig öppet i skolan genom att visa upp det på projektorn för alla att se. Skratta åt. När jag var med också. Som tur var det jullov dagen efter så mina fosterföräldrar fann det inte konstigt att jag var hemma på mitt rum efter det. Jag grät lite över hur patetisk jag var. Men också för att någon ville håna min fina gest. Men vad ingen visste då, inte ens jag själv, var att jag har ”högfungerande autism” (fast då hade det nog kallats asperger) och alla mina känslor är så mycket större – åt alla håll. Först det glada och optimistiska. Sedan sorgen och pessimismen. När jag kom tillbaka på vårterminen började jag planera min flykt; bytet till ett nytt program, inte på grund av det som hände innan utan för att min dåvarande bästa vän M faktiskt talade sanning när han sa att jag borde byta inte för att klasskamraterna vill ha bort mig utan för att mina icke-befintliga kunskaper i matte, kemi och fysik är en extrem bromskloss på teknikprogrammet. Återigen: hade jag vetat då, att jag har så nära till att känna mig sårad och lurad, hade jag lyssnat mycket tidigare och bytt program direkt istället för klass. En annan definierande krigsförklaring var den från S; först trodde jag bara hon hamnade i kläm i min sinnesförvirrade situation, men mycket senare (alldeles försent, som vanligt) insåg jag att det bara var en maktdemonstration. Och sådana har jag inget övers för. Jag blöder gärna för den jag har gjort fel, ber om ursäkt och tvättar deras sår med mina tårar. Men när det inte värderas det minsta lilla, utan bara används för att hänga mig publikt, är jag inte intresserad längre. Men det var ändå en kalla kriget-situation mellan oss från den julen till det jag beskrev i min förra post när min fostermor blev sjuk. Allting gick verkligen sideways då. Allt brakade samman samtidigt, mer eller mindre. Vilket blev outhärdligt att balansera själv. Så jag började isolera mig. Pratade inte med någon i onödan (dvs om jag inte blev tilltalad) och klippte alla band med dem jag ansåg gjort mig fel. För hade de bara skit att säga om/till mig behövde de inte säga något alls. Ändå fortsatte en viss K mobbningen över MSN där han skrev hur ful, äcklig och dum jag är. Att jag borde supa ihjäl mig. Eller ta mitt liv på annat sätt. För jag hade ändå inga vänner. Vilket kändes sant, förutom mina klasskamrater då. De var ju alltid trevliga. Men allt det andra tyngde mig. Något så oerhört. & har alltså tagit ända till nu att komma över. Om jag ens är över det ännu. Tänker ju fortfarande ohälsosamt mycket på det.

 

Men! Ingen hämnd, ingen glömd! I mitt huvud, i mina berättelser, har jag ställt allting till rätta och ställt den vidrigaste inför domstol. Halshuggning efter vägran att erkänna. Inte helt demokratiskt kanske, men det är ju min hämndstory och inte så jag hälsar på honom irl med avsågat hagelgevär direkt. Även om han förtjänar det! Han dödade ju nästan mig så. De andra var bara opportunistiska och surfade på vågorna av hatet mot mig. De har jag inte känt behov av att ställa till rätta på samma sätt. De klarar jag mig ändå utan de sabla kappvändarna.

 

Fast M – honom tycker jag lite synd om. Han tog emot mig med öppna armar när jag var en bortsprungen hundvalp men så sköljde jag över honom med min iver att glamourisera mig själv. Han såg igenom allt såklart, men stannade ändå kvar mycket längre än någon borde. För det var han en hjälte. Ingen hade jag roligare med heller. Den lilla källaren var en stor värld för mig då. En som inte var hemma på landet. Där jag både höll mig gömd som på flykt, i exil, och inlåst. Innan jag tog flykt till Uppsala ganska direkt efter studenten då min fosterpappa inte stod ut att ha mig kvar spelandes hög musik rakt ovanför vardagsrummet för att sortera alla känslor och tankar. Men jag ville inte direkt stanna kvar heller. I huset där hon tog sina sista andetag. Där hon slocknade som ett utblåst ljus. Där jag såg hur hon värderade många över mig, hur liten jag faktiskt var i hennes ögon. Så jag blev tvungen att slå mig fri, bli min egen. Vilket är en saga jag fortfarande skriver på.

 

Hur den slutar vet ingen – allra minst jag själv. Men det visar sig. Eller som pappsen brukade säga: den som lever får se.

Inferno

 

De senaste åren har jag känt mig som en salig ande vars resa genom helvetesringarna aldrig tar slut. Min livslånga orolighet att inte kunna göra någonting av mig själv och hitta en plats att verka i, och tillhörande eskapism i släktingars verk och gärning, har gjort mig lika deprimerad som den gamla klasskamrats ord om hur ful och värdelös jag är och att jag därför borde ta mitt liv. I början intalade jag mig själv att det bara var ord, att det inte var någonting som bet på mig eller ens bekom mig. Men jag hade fel; jag ljög helt sonika för mig själv. Grovt. & efter ett tag fick jag betala det höga priset. Heller hjälpte det inte att efter drevet mot mig, som kom att innefatta förlorade vänner och för mig helt okända människor som kom fram till mig och sa att det vore bäst för alla om jag bara avslutade mitt liv (inte så konstigt att under min tid där om fyra år så hann minst fem ta livet av sig. Halvstång, blommor och kort. Alla som driver mot kanten, men sen låtsas sörja när de tippar över. Vilka skenheliga jävlar), höll på samtidigt som min fostermor låg dödssjuk i cancer hemma på soffan. Så även om det var skönt att komma hem varje dag var det ändå otroligt jobbigt att se henne sjuk. Många dagar kunde jag inte ens vara i vardagsrummet medan hon låg där. Det gjorde för ont. Vilket tyvärr sårade henne något så enormt. Kanske förstod hon det, kanske inte.

 

Men: trots att det har känts som att det inte finns någon ljusning under alla dessa år, börjar jag nu inse att det är precis vad det gör. För även om jag ibland fortfarande kan få lite smådippar ibland är nivån av ångest, oro, ångerfullhet och sorg inte alls lika vanligt förekommande, eller lika djupt själagrävande, som förut. Vilket är en oerhörd lättnad! Tyvärr har det inte helt hjälpt att få iordning på sömnen så det är fortfarande en work in progress. Men även om det säkerligen kan bidra till eventuell överkänslighet ibland är det som sagt inte alls lika djupt rotat som innan. Som att all psykologkontakt och samtal faktiskt lett till någonting bra. Det, tillsammans med medicinering, då. Det är så himla skönt bara, att slippa (nästan) alla tankar på att vilja dö. Eller hur värdelös en är. Utan bara kan vara, i mig själv, för mig själv. Inte behöva bevisa någonting för andra. Andas, ett andetag i taget. In, ut. In, ut. Som en ritual. Som en väg tillbaka – till livet.