Nattbio och melodrama

 

Kände mig lite spontan såhär kort efter löning så bestämde mig för att gå på sen bio; vilket kändes passande såhär i Halloween-tider och med den sena (22:30) visningen av skräckisen  Happy Death Day som hamnar nånstans emellan actionfilmen Edge of Tomorrow och tonårsdramat Before I Fall som båda laborerar med TV-spelsfunktionen där flera liv används av vår huvudperson – här för att kunna lösa sin egna mordgåta så att hon förhoppningsvis kan bryta det dygn som av någon anledning återupprepar sig för henne. Att dö och ta lärdom av det som sker är någonting typiskt för spel, och att känna samma dygn återspelas om å om igen är ingenting ovanligt för uttråkade ungdomar. De ramar därför in målgruppen rätt väl! Dessutom väljer de ganska typiska scenarion som ska återspelas för vår huvudperson, vilket i alla fall lurade mig till att tro att detta var en förutsägbar tråkig skräckfilm en redan sett tusentals gånger. Lyckligtvis visar det sig att jag har fel, och att manusförfattaren/regissören helt sonika lurat mig genom att använda sådant vi alla filmintresserade känner till så väl. & så fortsätter det genom hela filmen: då och då tror vi att vi vet exakt vad som händer – för att kort därefter bevisas fel och sedan tar karusellen ytterligare ett snurr och låter publiken följa med helt oförberett. Den är helt klart bättre än trailern påvisar:

 

 

När jag letade upp trailern ramlade jag också över en liten BTS-video för intresserade. (Varning för ojämn ljudnivå bara)

 

 

 

I förra veckan blev jag också positivt överraskad av en skräckfilm, även om den var med betydligt mer inslag av komedi än denna, vid namn The Babysitter – som inte alls låter så galet, men likväl urartar å det grövsta. Det blir många rysningar längs ryggraden, men också minst lika många skratt. Det är en fin balansgång och den vidhålls perfekt. De leker också med förväntningar, klyschor och helt andra utvecklingar än vad en först tror.

 

 

 

I tisdags var det för övrigt äntligen dags för Lorde att inta Sverige och Annexet (hon har ju visserligen varit här förut, för Skavlan, vilket hon pratade lite om också), vilket hon gjorde något försenat men likväl storartat och fabulöst! Som förväntat! Det var kul att äntligen få se henne på hemmaplan (för mig alltså, nästa projekt kanske blir att se henne i Australien) även om hon var otroligt bra i New York också. Tror faktiskt inte platsen spelar någon roll – även om Annexet kanske inte är lika bra spelplats som United Palace (där, komiskt nog, ett avsnitt utav tv-serien The Blacklist utspelar sig. Var lite roligt när jag kände igen mig i foajén, huvudsalen och på utsidan). Att hon hunnit släppa nytt album och därmed hade flertalet nya låtar med sig (inklusive samarbetet med Disclosure – Magnets var redan det andra låten att framföras) samt några äldre i ny skrud!

 

 

Just @lordemusic drinking Tea on stage! #melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Förutom Lorde själv hade hon också med sig två trummisar (varav den ena också hoppade in på annat) synth och elgitarr. De syntes inte så mycket men lät desto mer. Precis som det ska vara med andra ord! Men det var dock inte bara hon själv som dansade runt på scenen. Under flertalet låtar fanns där också två andra tjejer som var klädda i vackra klänningar och dansade minst lika märkligt som Ella själv. Men det hör väl till. Det är så fint att hon har sin egen stil, inte bara i sången och uttrycket utan även i dansen och scenrörelser. Filmade också två låtar:

 

 

Jag skrek ett par gånger om att hon borde spela Love Club (låten, inte hela EP:n) vilket tyvärr aldrig besannades. Men känner mig ändå mer än nöjd med låtvalen så får hoppas på att hon kör den nångång framöver istället. Tills dess har jag hennes nuvarande material, och tillhörande drömmar, att leva på.

Annonser

Muren

 

 

Av de tidigare Joakim Thåström-konstellationerna är egentligen Imperiet min favorit, men Die Mauer av/med Ebba Grön är tidlös klassiker. Så allvarlig, så vacker, så hoppfull. Men däremellan så förkrossande. Perfekt recept för kampsång med andra ord! & nu när Kent inte längre är med oss på svensk musikscen känns det ändå tröstande att Pimme himself tar vid efter deras soundkrasch i och med Körkarlen (s0m liksom hela senaste albumet Centralmassivet är inspelat i Hansastudion där Kent spelade in albumet Röd) som också hämtat titeln från Selma Lagerlöfvs klassiker med samma namn – som filmatiserades utav Victor Sjöström (som i sin tur inspirerande självaste Ingmar Bergman till att börja göra film, men även Stanley Kubrick till att fullända sin The Shining)

 

 

Nåväl. För dem som inte vill förkovra sig i filmkultur kan ändå ta del utav ett av årets bästa album här:

 

 

 

 

”Du har så långa fingrar ikväll…”

 

På tal om årets bästa album; såväl Lana Del Rey som Lorde har lämnat ifrån sig smärre mästerverk nu. & då jag sörjer att jag missade den förstnämndes konsert på Way Out West i somras tröstas jag av att det är ungefär två veckor till jag får se min favoritaustraliensare på Annexet i Stockholm. Då blir det grönt ljus till att festa till ett melodram av episka mått. Eller i alla fall tonårsbrunstiga mått.

 

 

 

 

 

Såhär några avstickare senare har jag helt glömt bort varför jag ens började skriva på det här inlägget. Kanske är det muren mot andra människor jag känner (rent metaforiskt alltså). Antagligen. Den är svår att ta sig över men ibland möjlig att gå runt. Då ser allt ljust ut för ett tag. Sen faller skuggan igen som en påminnelse. Om att livet inte får vara för bra.

Nära livet

 

Vi lever i ett bräckligt och sjukt samhälle. Nånstans måste vi liksom ställa oss frågan: varför är det så många som mår psykiskt dålig idag?
I september förra året skrev ETC om resursbrist på Södermalm i Stockholm, och vilket kaos det skapar, och bara ett par veckor senare noterar GP ett överväldigande kaos i Norra Bohuslän – och här i Uppsala är det inte mycket bättre (även om artikeln är från 2014 är det fortfarande inte jätteoptimalt vare sig på vuxenpsyk eller psykiatriska akutmottagningen). Jag har själv varit inlagd på sjukhuset några gånger, varav ett par av dem genom akuten. Där får en sitta i flera timmar (vissa sitter ända till 00-01-tiden innan de ger upp och går hem för att försöka sova och försöka få hjälp dagen därpå istället) medan läkare springer runt i korridoren på andra sidan glasväggen. En gång var det en methpåverkad snubbe som höll på att klättra på väggarna, och en annan gång blev en kille så ångestfylld att han inte kunde sitta upp. Han fick lugnande, en filt och en plats på andra sidan glasväggen. VIP-väntrummet som jag kallat det. Väl där är du lite närmare att få träffa en läkare – även om det ändå kan ta uppemot tre-fyra timmar till.

 

Väl inne på sluten avdelning har jag känt mig lugnare. Här ska ingenting kunna hända mig. Här finns stöd, medicinering och omhändertagning. Ändå låg jag en hel kväll med väldigt svår ångest och klickade på larmknappen för att alarmera och få in undersköterska i rummet. Men ingen kom. Knappen fungerade tydligen inte. Och jag mådde för dåligt för att gå ut. Där sprack mycket av den tilliten och känslan av säkerhet – något som ändå är väldigt viktigt i en vård där en överlåter mycket av verklighetsförankringen till läkarna och sköterskorna eftersom en själv lätt är… någon annanstans. Men det var ändå inte vad som var värst den vändan. Bara några dagar senare lyckades en äldre man slå sönder ett bord – och därefter använda träflisorna för att ta sitt liv. Inne på den slutna avdelningen. Där vårdpersonal alltid ska finnas på plats så att något sådant aldrig ska kunna hända. Men under alla mina besök har jag hört sköterskor prata om resursbrist, personalbrist och läkarbrist. Är det ens någon instans inom psykiatrin som kanske inte är perfekt men ändå prioriterad så att människor inte drivs till sin kant och tappar det sista greppet som höll den vid liv?

 

Inte för att jag såhär i efterhand kommer orka driva igenom alla fel jag kan komma på, men nog håller jag med om att det behövs ett bättre system för att få upprättelse efter bristande vård inom psykiatrin, så kanske undersköterskor får bättre förutsättningar att sköta sitt jobb – och i förlängningen ge patienter en hjälpande hand tillbaka till livet. Orken och framtidsplanerna. Som det är nu brister det på så många plan och vi förväntas bara acceptera det och hoppas på att bli bättre bemött nästa gång vi kommer in. Om vi kommer in igen. Många ger upp. Som jag själv. Jag blev ignorerad till den grad att jag struntade i att återvända. Har även sagt upp min kontakt i öppenvården där. Det var ändå bara tider som bokades om, sköts upp (och då pratar vi månader inte dagar) och började om från början varje gång. ”Hur mår du, hur har du haft det sen sist?”. När en svarat på den frågan är tiden slut och vi måste gå vidare. Hon till nästa samtal och jag till min vardag. Men jag har ändå haft tur. Jag har fått hjälp på annan väg. Nu är det bara läkarkontakten jag har kvar för att kunna förnya recept. Men det är inte alla som har sådan tur. De kan det gå mycket mer illa för. Vilket är en förlust för hela vårt sjuka samhälle. Ingen civilisation lämnar sina svagaste åt sina öden. Det hör medeltiden till. Vi måste kunna vara bättre än så, faktiskt.

 

 

 

Till någonting roligare: Lorde har ÄNTLIGEN släppt sitt andra fullängdsalbum Melodrama – och idag släpptes även biljetter till hennes Europa-turné i höst! Den 17:e oktober kommer hon äntligen till Sverige för sin första spelning här någonsin – vilket jag redan skrivit om hur pepp jag är på det! – om en inte räknar hennes framträdande på Skavlan där hon spelade Royals live.

 

Känns bra att ha någonting att se fram emot efter att sommaren tagit slut!

 

 

Bjuder även på några bilder jag tog under Skavlan-inspelningen:

 

Buktvaktare

 

Ibland är det skönt att bara gå på bio, se någon derp-komedi (läs: hjärndöd action/komedi) och lämna resten av livet och dess bekymmer bakom sig för ett par timmar. Eller åtminstone i 90 svalkande minuter. Då jag sovit dåligt senaste tiden och haft en del bekymmer (som dock håller på att lösa sig nu) var det extra skönt att kunna göra det just idag, speciellt som jag hade tillräckligt med SF Bio-poäng för att få biobiljetten ”gratis” (det är som pant; se filmer, köp snask i kiosken, få återbäring, typ) och därmed slippa betala för denna förmodade halvsunkiga vrak till eskapism. Dock var den lite bättre och roligare än jag hade förväntat mig – vilket dock inte säger så jättemycket då förväntningarna var långt under havsytan. Den hade lite mer anknytning till originalserien också, vilket var ett plus. Det skämtades lite om det också vilket också höjde anseendet något. Men all in all så var det väl ändå en 5/10-film. Ok, men inte mer än så. Sevärd, en gång, eller en söndag då du har grov bakisångest. Annars är det ingen filmupplevelse att spara till filmkvällarna.

 

 

Någonting annat som glädjer mig något så enormt är att Lorde bekräftat att hon ger sig ut på världsturné – och att hon kommer hit till Europa i höst! Inte nog med att hon spelar på Roskildefestivalen i sommar så kommer hon även till Stockholm i höst, närmare bestämt den 17:e oktober då hon spelar på Globens Annex! Där har jag sett band som Kent, Placebo och Glasvegas. De sistnämnda har jag till och med filmbevis på (ni kan skymta mig vid 1:58 ungefär, längst till vänster):

 

 

I alla fall! Efter att jag upptäckte henne långt innan någon ens reagerade på om jag nämnde artistnamnet Lorde genom Tumblr och hennes dåvarande enda alster ”The Love Club EP” (där sedermera hitsingeln ”Royals” fanns med i sin originalform) försökte jag sprida hennes geni så gott det gick. Fick dock väldigt lite gehör. Ingen brydde sig. Men jag såg storheten redan från början. Fortsatte skriva och pusha hennes material så gott jag kunde. Kulturbloggen var ju faktiskt en perfekt plattform för att göra så, men folk tycks inte så öppna för det nya och okända fören alla andra också är det (och något skivbolag sagt åt dem att gilla det). Fast tillslut hann tiden ikapp mig och mitt förtroende för Lorde och hon fick det världserkännande jag så länge väntat på (ungefär ett och ett halvt år senare – men ändå. Bättre sent än aldrig!) – dock fick jag åka till NYC för att få se henne live då hon inte bokades här över huvud taget. Hoppades på festivaler om inte egna konserter. Men inget hände. Jag önskade henne till Roskilde, Bråvalla och Way Out West. Men nä. Istället fick jag som sagt åka ”over the pond” för att under fyra dagar besöka MoMA, Guggenheim och en av de vackraste kyrklokaler jag har sett! Därifrån skrev jag denna konsertrecension – som jag gav 4/5 för att jag ville se mer utav henne, se henne utvecklas. Här är några bilder från den resan:

 

 

Här spelade @lordemusic idag! Det var fint!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Väldigt fin lokal! Som en blandning av Uppsala domkyrka och Dramaten.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Under "Royals" släpptes det ut ballonger!!!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Spelade också in framförandet utav ”400 Lux”:

 

 

Även om det var fantastiskt att gå längs 5th Ave som en världsvan aristokrat ska det bli ännu mer spännande att få uppleva hennes speciella stil (som hon inspirerats av sin moder, som är poet) på hemmaplan. Med ännu fler låtar i ryggväskan. För hur bra debutalbumet än må visade sig vara så är det alltid kul med ”det svåra andra albumet” och med Green Light bådar det väldigt gott! Albumsläpp om en vecka bara! Då kommer Melodrama synas i sömmarna. Eller i alla fall bli soundtracket till väntan av 17:e oktober i år. Då besannas drömmar på riktigt!

 

Färdigflytt

 

Igår flyttade jag då över det sista från GG till min nya lägenhet i Eriksberg; dator+skrivbord, sängen samt alla kläder. Har inte velat flytta över de sistnämnda utifall att jag behövt dem under tiden. Men ändå skönt att ha flyttat över en hel del sedan tidigare så det inte blev allt på en gång. Det belönade sig verkligen. Även om det fortfarande är lådor som behöver skruvas ihop, lådor som behöver packas ur. Tänkte ha inflyttningsfest nu på lördag men det får bli nästa istället. Så jag hinner få iordning allt på ett bra och snyggt sätt innan jag visar upp mitt lilla gryte för omvärlden.

Förövrigt släpper Lighthouse Sweden ny musikvideo idag. Det är en välstämd liten låt i amerikansk sångtradition, mellan folk och bluesen, om att få frågan om en är okej men ändå känner sig tvingad att svara ”ja” även om allt kanske inte är tipptopp. Men varför gör vi så? Frågar om vi inte vill ha ärligt svar, som för att låtsas att vi bryr oss men inte vill ha några problem, och svarar pliktskyldigt istället för ärligt. Jag vet inte. Men känslan fångas väldigt fint i denna sång. Så mycket vet jag i alla fall!

Fula flickor

 

 

Det var i början utav högstadiet som jag fann det svenska ska/reggae-bandet Kalle Baah och blev helt såld! Speciellt tack vare låten ovan. De inledande trummorna, refrängen och instickande trumpeterna fick mig dansa på mitt lilla pojkrum på landet. Texten var något jag kände kunde känna igen mig i också. Vilket ofta hjälper för att verkligen fastna för ny musik. Utöver att vara ett stort Kent-fan blev alltså reggaen komplementet när jag inte lyssnade på pop (och i viss mån gammal 60-talsrock) och att de både producerade musik med svenska och engelsk text – med politiska dimensioner i båda fallen – var för mig bara ett plus. Kom på att tänka tillbaka på hur jag brukade spela deras låtar genom en bränd CD-R-skiva på skolans spelare under bildlektionerna där vi elever fick spela musik vi själva tagit med (& jag gjorde alla en tjänst genom att spela mer varierad musik än de ström av tuggummipop som ändå spelades konstant på radiokanalerna.) idag när jag och några vänner stod utanför Coop och samtalade musik och att äta slida som musselbuffé. Två sysslor som förövrigt går väldigt bra ihop fyi.

Att inte kunna sova, del 2

 

(postat: 31/1 ’17 01:31)

 

Precis som de flesta andra ungdomar blev jag i yngre tonåren tröttare och allmänt segare – tappade den barnsliga entusiasmen och energin en hade i barndomen och slutade äta frukost hemma för att kunna sova lite längre innan jag var tvungen att springa till skolbussen (vilket var den enda förbindelsen vi hade med omvärlden förutom våra egna bilar). Redan då blev nätterna längre och dagarna kortare. Det blev lite utav en sport att posta någonting på Bilddagboken så sent som möjligt och sedan visa upp det dagen efter i skolan. I alla fall när jag gick estet. Det var tider det. Då var lärarna flummigare än många av eleverna och uppgifterna fick slutföras på våra villkor. Vilket alltså passande min dalande energi utmärkt! Det var väl ens mycket tack vare det som jag öht klarade av skiten. Det och att jag bodde långt ut på landet så jag fick verklig distans mot hela den stad jag tycktes ha irriterat och väckt hat av. Det må ha känts som ett fängelse därute men det var likväl en tillflyktsort. Ångrar verkligen inte min flytt därifrån direkt efter studenten men önskar att det sämre måendet kunde ta slut och sömnen bli bättre nån gång. För nu blir jag tröttare på kvällarna och vill sova – men får det inte för mitt huvud bär på ett svårsläckt ljus. Kanske är enda fungerande sömnmedicinen någon som behöver mig lika mycket som jag behöver hen. Oavsett så är jag väldigt trött på att vara trött. Såväl på dagtid som om natten.

Ett farväl

💔😥🎈🦄 #dåsomnuföralltid #kent16 #jagvarhär

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

I lördags så var det alltså dags att ta farväl av bandet som räddade mig när jag kände mig som ensammast och som mest missförstådd i yngre tonåren, när min fostermor låg sjuk i cancer i ett par år innan hennes kropp inte längre orkade kämpa emot och när jag ständigt brände broar under gymnasietiden. Jag pratar alltså om Kent som bestämde sig för att hissa ned flaggan för gott i år. Tydligen räckte det inte med alla musikartister som under ständig ström genom året begav sig till sällsammare jaktmarker (Bowie, Cohen och Prince som prima exempel) utan de som fortfarande är vid liv orkar inte heller fortsätta. Så hur ska vi vanliga dödliga orka? Åtminstone har ju Lorde bekräftat sitt svåra andra album under 2017 så det är ju alltid en tröst!

I vilket fall: klädd helt i svart (alltså officiell sorgklädsel) åkte jag in till stan för att möta upp Henk och ta tåget till Stockholm. Där åt vi på Burger King innan vi åkte vidare till Globen. Typ. Åkte lite fel så fick åka tillbaka en station till Gullmarsplan för promenad sista biten till Tele2 Arena där avskedskonserten hölls. Mötte först upp en kille i Globenhotellet för att byta mina sittplatser mot två ståplatsbiljetter för att slippa stå och hoppa på parkett i onödan. Väl på plats kändes det som en mycket god idé.

 

En kemotionell kraschlandning! #dåsomnuföralltid #747

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

999! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Kärleken väntar #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Vinter02! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Jag ser dig! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Stämningen var minst sagt elektriskt inne på arenan. Drygt 38.000 människor på plats, majoriteten med en smartphone med Kent-appen installerad på sig. Vilket visade sig under Sverige:

 

Sverige! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Det var också fint att se hur rörd Jocke var av allas engagemang under kvällen. Att vi var där, har varit där genom åren. Köpt skivorna, gått på konserterna. Han började nästan gråta några gånger och fick kolla upp i taket för att inte börja läcka. Exempel på det har fångats på Youtube, där även ett tacktal och efterföljande låt ingår:

 

 

Jag kan tycka det är tråkigt att de spelade Utan dina andetag där, de hade lika gärna slagit till med en gammal klassiker som Kräm för att göra kvällen mer speciell. De borde också ha bjudit in gästartister – som typ Anna Ternheim, Camela Leierth (som medverkar på Generation Ex och Vy från ett luftslott på albumet Tillbaka till samtiden som dock bara representerades av låten Ingenting – en hitsingel i mängden som bandet slösade bort tid på. Musik non Stop, Kärleken väntar och Dom andra är alla bra låtar, men har spelats sönder på senare år. Därför blev det tråkigt att de kom med i block återigen – som att det inte var någonting speciellt alls med denna turné utan bara en i mängden. Men det är klart. De kommer bli ihågkomna av den stora massan som glada partyprissar som tog farväl med en hitkavalkad. Inte läge att spela svår mot slutet inte. Kanske även därför de spelade helt nya låten Vinter17 som mest låter som en sång som passar i Melodifestivalen):

 

 

 

Fast det är klart. Det är fint att trots att de bestämt sig för att lägga ned lägga ned energi på att repa in en helt ny låt, men de borde ändå ha kunnat repa in några av de fyra sista sångerna som fanns med på Best of-samlingen – eftersom de använde så mycket annat material från den. Singlarna alltså. Så även om jag är glad över att ha gått, och fått ett riktigt avslut, känns det ändå beskt att inte få möjligheten att få höra de låtarna, eller typ någon b-sida efter 2002 (förutom M då), men blev ändå glatt överraskad av att de spelade December mot slutet av första akten. Texten passar ju också:

 

 

Sen kom vi helt sonika till det oundvikliga slutet:

 

Alla känslor låg å sprängde 💔😥🌷🦄 #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

 

Efteråt var jag smårörd, slagen av insikten att jag aldrig mer kommer kunna se fram emot ett nytt Kent-album, bli exalterad över en ny låt, eller några nya Kent-gig vare sig på festival eller arena. För efter utannonseringen tidigare i våras kändes allt det här så avlägset, någonting som skulle hända i en framtid långt borta från mig och nuet (läs: dået). Men som alltid annars så kom verkligheten ikapp mig och känslorna med den. Men så lyckades jag hoppa emellan folkmassorna vid tunnelbanespärrarna och vakten alldeles intill och vi kom med fullastad tunnelbanevagn så vi hann med sista tåget hem. Så allt gick väl ändå. Alltid annars har jag fått sitta på en Alltid öppet-donken eller en parkbänk hela nätter i väntan på första morgontåget hem. Vilket jag inte kommer sakna. & kanske kommer jag heller inte sakna Kent i helhet heller. Har redan svårt att lyssna på deras material. För det kändes inte som de tog farväl till mig, utan till de plågoandar bandet lärde mig att stå upp emot men samtidigt våga vara känslig inför. Vilket jag borde ha förstått innan. De har trots allt alltid haft målet att bli landets största band. Så kudos till outsiderserna som tillslut fick komma in i värmen och därefter gjorde Kent-fest med Stureplansgruppen och sista turnén i samarbete med 3! & som spelade playback på fotbollsgalan. Grattis. Ni behövde inte bara sjunga för förlorarna utan också dem som stampat på oss hela vägen fram tills i lördags. Synd bara att ni inte kommer finnas kvar att fortsätta förhärda vår hud. Som tur är finns allt sparat. Och när ni behöver mer pengar kommer säkert ytterligare en samlingsbox lanseras så att vi återigen kan köpa er låtskatt. Det blir väl lite som en minneslund antar jag. Ensamhet, utanförskap och kärlekslängtan är en stark marknad att kapitalisera på.

Musik, filmfestival och tv-spel

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Nedräkningen har börjat! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Thinner! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Egoist! #kent #örebro

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Mannen i den vita hatten (16 år senare)! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Den sista sången! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Så jag begav mig mot Örebro för att se Kent på Conventum – där de spelat tre gånger, varav den första var när hela arenan var nybyggd och invigningsklar, och jag sett dem alla gånger – 0ch på väg till arenan regnade det och blåste det så mycket att paraplyet gick sönder. Som tur var behövdes det inte på hemvägen så slängde det. Men det första jag gjorde när jag anlände i stan var att leta upp en thairestaurang min gode broder från en annan moder Robin rekommenderat till mig. Tyvärr hade de inte buffétider just när jag var där så åt någon välkryddad stek istället. Var nämligen för lat för att börja leta andra restauranger. Men det var otroligt gott så jag ångrar mig inte. Men efter en välbehövlig nap var det alltså dags att trotsa ursinniga vädergudar (tackålov för inomhuskonserter alltså) och jag tog mig långt fram utan några bestyr. Dessutom hade jag tur att hamna bakom några ganska korta tjejer så det gav mig bra vy mot scenen – och då speciellt Jocke och körsångerskorna. Sami såg jag inte så jättebra av men Martin och Max såg jag desto bättre utav. Vilket var tur, för Martin gav verkligen allt! Han posade på förstärkare, spelade och agerade som han var med på film, hade verkligen full inlevelse. För det mesta. Emellanåt var det som hela bandet var trötta, mest ville av scenen och aldrig mer gå på igen. Tyvärr. Jag fick verkligen intrycket utav att det här är det sista Kent har att ge. Vilket dessvärre gör mig smått orolig för låtlistan i slutet av december. Tänk om jag verkligen aldrig får höra Sundance Kid live. Eller någon från Best of-samlingen. Väldigt märkligt att prioritera typ Kärleken väntar, Utan dina andetag och Dom andra som spelats miljontals gånger senaste turnéerna när de kunnat lyfta fram mer unikt material denna sista vända. Ingen b-sida efter 2007 har ju i stort sett aldrig blivit spelad så där hade de kunnat gräva upp någonting oväntat t.ex. Även estetiskt påminde det om tidigare konserter – ungefär som att detta vore en i raden istället för någonting unikt och minnesvärt som en avskedsturné kräver. Sommaren 2008 erbjöd ju dessutom bättre filmer och användande av skärmarna, som när Jocke lekte Bono och filmade sig själv med micken under Ingenting. För även om typ Romeo återvänder ensam (presenterad som en ”låt om olycklig kärlek” för oss som lyssnar på dem för att få tröst!) och Musik non stop presenteras i sina absolut bästa versioner någonsin är det ändå mycket litet som skvallrar om ett band som kulminerar i sin karriär och just därför valt att lägga av. Vilket fjäskande ”kritiker” på landets stortidningar gjort gällande. Men det har hela tiden varit tydligt att de bara tävlat i vem som kan romantisera bandets sista framfart mest av alla. Vilket är otroligt oprofessionellt men ändå lite förstående eftersom en antagligen inte vill vara den sure snubben på festen som förstör stämningen. Men jag bryr mig inte så mycket. Jag har alltid varit den som är den ändå. Därav min samhörighet till de vita spökena i slutet av ”Den sista sången” som om mindre än en månad inte har kvar sin spökarmé att vara ensam tillsammans med.

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Dagen efter åkte jag till Stockholm för att se ett par filmer på filmfestivalen: Elle och American Honey – den första en intellektuell rape-and-revenge-film med den alltid så strålande Isabelle Hubert, och den andra nya filmen från Andrea Arnold (som gjort Red Road, Fish Tank och Wuthering Hights) om en tjej som överger sin fattiga familj för att resa med en snygg kille och hans gäng för att sälja tidningar för ett bättre liv. I alla fall så blir det åtminstone mer intressant. Båda väldigt bra, väldigt sevärda, och faktiskt en krona i bådas ouvre. Fast det kanske inte säger så mycket i den förstnämndes fall som kanske främst är känd för Robocop – som inte alls är en dålig film, men knappast en filmhistorisk skattgömma heller. Å andra sidan har han också gjort publikfavoriter som Total Recall (originalet med Schwarzenegger å inte nyutgåvan som aldrig borde få ha gjorts), Basic Instinct och Starship Troopers. & förutom Basic så är den iaf topp över dem. Men Hollow Man var visserligen lite läskig när jag var mindre men annars en helt meningslös och sömnpåverkande. Så hans topp tre kanske är Elle, Basic Instinct och Robocop ändå. Inte illa. Men må han fortsätta på denna nya väg han spikat in sig på. Framtiden är läskig som den är.

 

På tal om läskig framtid: jag har införskaffat en Xbox One S (bytt mot PS4 Pro som inte har UHD-Bluray) så idag såg jag om Crouching Tiger Hidden Dragon för första gången på säkert tio år. Fortfarande magisk och poetisk! Men så spelade jag Final Fantasy XV efteråt och har nu kommit in på andra kapitlet. Bomber faller under invasionen av min hemstad och min pappa kungen är död (för en sista patetiskt uppenbar Kent-referens). Så för att undvika min egna läskiga framtid tar jag mig an i en tv-spelssaga istället. För nu i alla fall.

Mot regn å dekadens

Imorgon åker jag till London med pojkarna. Vi har hyrt en lägenhet i utkanten av stan, så jag räknar kallt med att vi hamnar mitt i någon gänguppgörelse och blir rånmördade. Men innan dess ska vi försöka hinna med stadens sevärdheter. Som strippklubbar, Tate Modern och kanske Buckingham. & sen avslutar vi vistelsen med en Halloween-konsert med regissörsgeniet som förutom ha skrivit och regisserat klassiker som Halloween, Flykten från New York och They Live även skrivit musiken själv. Så förutom de båda albumen Lost Themes + LTII kommer även filmmusik framföras. Kommer bli så otroligt mäktigt. Om vi nu lever tillräckligt länge för att få uppleva det.