Räkor och bilstölder

Ett par gånger om året brukar jag och mina gammelmostrar (de är två, Biddie och Barbro) samlas för att äta räkor, baguette och några obskyra småostar. Eller bara Philadelphia-ost som jag av någon anledning har börjat tycka om på senare år. Gärna smaksatt i någon variant. Originalet har jag fortfarande svårt för. I vilket fall: idag var en av de gångarna. Och för första gången var vi inte hemma hos Biggan utan hos mig i Eriksberg (har väl varit inflyttad lite mer än en månad nu) då de givetvis var nyfikna på att se hur jag bor. Och det kunde jag ju inte förneka dem. Dessutom behövde inte jag resa dit och hem utan behövde bara invänta dem och sen vinka av. Däremellan satt vi och åt, drack rött och vitt vin (mitt Pinor Noir och deras Chardonnay) och småpratade i över två timmar. Vi var alla överraskade över hur fort tiden hade gått. Men som det sägs, tiden rusar ju desto roligare en har det. Vilket bevisades stämma idag. Sen gick vi ut på min uteplats och beundrade dess storhet (storleken alltså) fast det klagades lite på hur överväxt häcken som ramar in min uteplats var. Förklarade att jag inte har verktyg för att ta hand om den. Men kan säkert låna från Göransgården och säkerligen få stöttning i att ansa lite. Fast jag vet inte om jag finner det så viktigt att den är klippt i ordning. Det känns rätt anarkistiskt att den inte är det liksom.

 

 

Idag har då årets E3-mässa dragit igång också, först ut var Electronic Arts med sin knappt en timmes långa konferens som var fylld till bredden med nya sportspel som försökte sig på att ha någon ”djup” berättelse ovanpå all spelmekanik. Ungefär som om det är vad sportspelare letar efter. Dock var de något på spåren i nya Need for Speed-spelet Payback som tycks bli något slags spännande drama/spännings/heist-spel med lika mycket berättelse som faktiskt spelbarhet. Vilket är spännande att EA utforskar mer och mer då det mycket väl kan leda till hela spelmediets utveckling från lek till riktigt berättande medium som är mer än tävlingar och dödsskjutningar. One can only dream, som det brukar heta. Och vi måste ju alltid börja någonstans. Så varför inte med en bilstöld?

Annonser

Nattångest

 

Klockan är nästan halv tre på natten och jag kan inte sova. Somnade tio och vaknade lite över tolv igen. Har alltså inte lyckats somna om efter det. Istället slösurfar jag och har upptäckt till min stora förtjusning att Edward Blom har ett Instagram-konto. När jag känner att mitt liv inte är på väg någonstans, att allt jag tar för mig bara faller platt och aldrig leder till någonting, känns det gött att Edward åtminstone kan leverera lite skolning i livsnjuteri, arkitektur och historia. Att han även har en Youtube-kanal gör ingenting sämre direkt. Att höra honom tala är en gåva i sig.

Men: vad ska jag göra av mig själv? Jag kommer ingenstans med det jag en gång ville hålla på med (media) och allt annat känns meningslöst. Är för disträ i huvudet för att klara av akademiska studier. Vilket dessutom försvåras av tillfällig ångest lite till å från. Så det känns nog inte aktuellt, inte nu om någonsin? Men att stapla varor på ICA resten av livet är inte heller ett alternativ känner jag. Men att ta livet av mig får jag ju inte heller göra. Det har jag försökt några gånger och blivit stoppad alla gånger (uppenbarligen). Så vad göra? Bara flyta med som alltid annars? Uppenbarligen är det mitt enda alternativ som jag ser det nu. Resten löser sig väl senare, som alltid. Vad det nu innebär…

Livet en dödssynd i taget

Fika + skönlitteratur i högsommarsolen 😎❣️🍷🦄

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Idag kom jag, med hjälp av min kontaktperson, iväg till jobbet efter en tids frånvaro. Hon skjutsade mig och stannade kvar efteråt, vilket fick mig att känna mig säker. Jag stannade längre än en timme men heller inte full arbetstid. Det gäller att ta babysteps ändå. På väg till bussen hem köpte jag en energidryck och ett par munkar för att fira min framgång. Väl hemma hade ett paket från CDON anlänt i mitt brevinkast – så jag läste ett kapitel ur boken ni ser på bilden. Ganska lummig början, men tycks kunna växa åt ett ganska horribelt håll. Jag förväntar mig det värsta så får vi se vart boken tar mig. Att jag börjat läsa den är också ett steg i rätt riktning. Det var längesen jag läste någonting längre än en tidningsartikel på grund av koncentrationssvårigheter med ångesten. Men nu orkade jag inte bara ett utan två kapitel, så även babysteps där. Små vinster blir tillslut stora. Men tills dess njuter jag av mina små brott mot dödssynderna. En i taget. Någonting måste jag ju ha att leva för.