X&Y

 

När jag gick på gymnasiet (estetiskt, med inriktning på media – dock mer journalistisk än filmisk, även om det också ingick i t.ex. manusövningar och kortare filmövningar) läste jag ett ämne som kallades ”modern konst” som jag riskerade att få IG (tror det är ett F idag?) i eftersom jag trots mitt milda konstintresse inte orkade lägga arkitekter och annat löst folk på minnet då jag var mer intresserad av typ Andy Warhol, Jackson Pollock och Banksy snarare än tråkiga hantverkare. Räddningen kom i form av en överenskommelse med min lärare om att jag skulle göra ett specialarbete inom ämnet med redovisning några veckor senare – eller snarare i form av nyhetsartiklar om en galen konstnär som gått på en bro och ”lekt psyksjuk”. Från början var det oklart vad utspelet handlade om, så kritiken riktades mot skolan (Konstfack) för att de uppmuntrat sådan kontroversiell och på gränsen till olaglig och publik förtroendekrossande projekt (vilket inte förbättrades av att NUG nyligen utexaminerats med sin kontroversiella grafitti-film Territorial Pissing), men när det senare framkom att hon återspelat en tidigare psykos började de personliga dimensionerna synas i Anna Odells verk. Så jag tog tåget till Stockholm och gick på Konstfacks vårutställning för att skaffa mig en uppfattning av projektet för att sedan skriva mitt arbete om det. Modernare konst kunde det ju knappast bli! Och tack vare sin heltäckande och analyserande natur fick jag MVG på arbetet och VG i slutbetyg i ämnet!

Men det var inte enda sättet Anna Odell räddade mig på den våren. Där och då, nära min student och framtiden stirrandes mot mig i form av ett tomt oändligt mörker, hade jag ingen aning om vad jag ville göra med mig själv därefter. Jag hade visserligen tänkt tanken på att syssla med film tidigare, en lust som bara ökat iom de få övningar vi fick göra under gymnasietiden, men hur jag ens skulle närma mig en filmskola gav mig svindel. Att välja en mer avantgardist inriktning i en konstskola kändes däremot rätt! Så jag började googla konstskolor och hittade tillslut Konstskolan i Stockholm som turligen nog hade öppet för sen anmälan. Så jag sökte och kom in! Började bara några veckor senare. Ett par dagar innan dess såg jag Coldplay på Stadion.

 

 

Jag minns de där gula ballongerna, hur vi kastade runt dem som om vi spelade volleyball runtom i publikhavet! Efteråt försökte några dårar ta med sig dem hem på tunnelbanan. Några i närheten av där jag satt. Men de sprack allihopa.

 

 

Att göra vågen med mobilen (speciellt som jag precis fått min första iPhone 3G) och få höra dem framföra MJ’s Billie Jean var speciellt! Även om jag knappt såg dem där ute på mini-scenen då jag stod längre ut mot mitten. Ibland fladdrade de dock till på skärmarna så jag iaf fick nån överblick över momentet! Vilket tyvärr ofta går förlorad på dylika större arenaspelningar.

Hursom. När jag i slutet av mitt år på Konstskolan i Sthlm skulle utföra mitt slutarbete som senare skulle visas på våran något mindre vårutställning bestämde jag mig för att gå utanför ramarna och inte bara välja inriktningarna måleri, foto, skulptur utan valde en mer hemlighetsfull väg: en slags personlig blogg där jag utgav mig den 18-åriga flickan Flora Swahn (som gestaltades på foto av först min dåvarande förälskelse J och senare dåvarande vän Siri) och blandade foto, video och kreativt skrivande för att närma mig de ämnen Anna Odell berörde mycket professionellare i sitt slutprojekt: hur samhället ser, bemöter och hanterar människor med psykiskt illamående. Projektet polisanmäldes (varvid min första modell inte längre ville vara delaktig i projektet eller ha någon som helst anknytning till det heller, men hon var rar nog att låta mig ha det kvar till vårutställningen i alla fall) men friades senare. Kritiserades för att vara en billig kopia av Black Ascot och Anna Odell. (Visst hade jag läst den och inspirerats till viss del rent estetiskt, men idén om blogg kom från att vilja ha både foto, video och kreativt skrivande blandat. Större inspiration var då Francesca Woodman som min fotolärare Sara Arnald introducerade mig för – samt filmen The Innocents)
Media började skriva ned projektet också. UR intervjuade mig senare. Lars Vilks bloggade. Konstfack avböjde min ansökan – dock vet jag inte om det handlade om bristande kvalitet på projektet eller om det helt enkelt var ett projekt upphackat i flera delar, när de ville se typ fem olika arbeten som visade prov på ens sätt att arbeta. Oavsett kom jag inte in utan jag fokuserade istället på min mentala hälsa under kommande åren. Jag besökte Stockholm filmfestival frekvent under några år och 2013 såg jag Anna Odells Återträffen där. Vilket kändes stort då. Så att hon nu snart är tillbaka på samma filmfestival – dessutom med en världspremiär – är väldigt passande då jag nu går på en mer traditionell filmskola som jag aldrig tänkt mig riktigt så jag behöver påminnelse varthän jag egentligen vill jobba mot!

 

 

Om Återträffen var en slags pseudo-dokumentär inspirerad av den danske Dogma-filmen Festen så tycks hennes nya X&Y bli en konstnärlig dissekering utav könsroller (därav titeln), sig själva (Anna och Mikael Persbrandt) och hur det är att vara människa. Vilket inte är någon liten målsättning direkt!

 

 

 

Biopremiär den 23:e november – men redan den 7:e visas den på Stockholms filmfestival! Ska verkligen försöka få biljett! Har införskaffat medlemskort redan. Hoppas även få chansen att tacka henne för all spirituell vägledning hon gett mig de senaste åren när jag inte bara har brottats med mina inre konflikter och känslor utan även vad jag i stort ska göra med mig själv.

Annonser

Ingmar Bergman 100 år

 

Igår skulle vår nations mest anrika dämonregissör Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Få andra kan mäta sig med hans oeuvre av psykologiska draman som på djupet synar människor på deras blotta själar av rädsla, längtan och kärleksfullhet. I Sommarlek pratas det om om att möta döden som fysisk figur, sedan i Det sjunde inseglet realiserar han den idén och vi möter honom sedan som en schackspelare av rang. Detta hämtat ur en religiös målning. Ur religion, tro och tvivel samt Guds övergivenhet hämtade han mycket inspiration både åt berättelser men även karaktärer och bildliga detaljer. Vilket är aktuellt än idag då vi möter en än mer sekulariserad värld. Gud är död och ger oss mer lidande än någonting annat ändå.

 

 

 

Uppdraget att jobba med Ingmar Bergman fick hon för att ingen annan ville göra det och samarbetet fortsatte i 30 år. Hon berättar hur hon blev fast hos Bergman i samband med inspelningarna av Sommarnattens leende och Sjunde inseglet.

Katinka anser att en av Bergmans bästa filmer är ”Nattvardsgästerna” med Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Vi hör många anekdoter från filmarbete, bl a så provfilmade 130 artister för Trollflöjten 1974.

 

Även om jag håller Såsom i en spegel, Smultronstället och Persona som Bergmans bästa filmer – Vargtimmen och Viskningar och rop andra favoriter – är det intressant att höra någon som jobbade nära Bergman berätta om sina favoriter och arbetet kring dem. Att hon dessutom jobbat med svensk films andra störste, Jan Troell, imponerar också det! Honom träffade jag lite snabbt på Stockholms filmfestival, tror det var 2011, när han förhandsvisade sin då nyaste film Dom över död man – som också den berättar om vår tid även om den vittnar om svensk nazism på 30-talet. Men också den gedigna kampen emot den, vilket påvisar hur vi än idag måste stångas tillbaka mot den. För precis som Ingmar Bergman själv lät sig förfaras av den bombastiska nationalismen Hitler viftade med framför folks ögon för att få dem att rösta på honom så ser vi än idag hur förförisk den kan vara. Men precis som Bergman sen också vaknade upp med ett kraftigt ryck när sovjetiska soldater upptäckte Auschwitz och räddade massvis utav judar därifrån måste vi också minnas vilken mordisk ideologi det handlar om. För även om Bergman kom undan med förklaringen att han ingenting visste kan vi, inte ens 90 år senare, inte låtsas om att det regnar och att vi står aningslösa. Istället måste vi stå upp för devisen att lära av historien.

Även filmhistorien är av vikt att lära sig ifrån. Visuell poesi, vardagsrealism och dogma-pragmatik t.ex. Att de våldsammaste av explosioner sker inombords. & hur orubbligt tvivel kan vara lika stensatt i våra själar som lika delar rädsla för döden som för livet. För hur mycket teori vi än må läsa är att göra, och betrakta, större än att bara förstå. Det lärde Bergman mig.

Fri från sorglöshet

The 400 Blows / De fyra hundra slagen / Les quatre cents coups

 

När jag växte upp trodde jag på sorglöshetens ljuvliga sötma och lockelse. Jag såg vänskap, kärlek och möjligheter vart jag än tittade. Trodde på sommarlovslånga romanser att återberätta vid återkomsten till skolbänkarna i mitten av Augusti varje år. Jag var ett väldigt lugnt, men busigt, barn. Pratade mycket när det i skolböckerna inte intresserade mig så mitt något korta uppmärksamhetsförmåga tröt. Så sa de alltid på utvecklingssamtalen. ”Han är duktig, och flitig, men pratar mycket…” samma visa varje år. & jag lovade att bättre mig. Såklart. Men höll inte mycket. Men ändå: jag höll mig undan från slagsmål och mobbning – även om jag en gång hade skrikit ”Pizzatjejen” till en som bodde med sina föräldrar ovanför den lokala pizzerian de drev. Många andra skämtade om det och jag var inte bättre. Tillslut blev min fostermamma så sur när det kom fram att både jag och min storebror deltog i häxjakten. Så vi fick åka hem till henne och be om ursäkt. Sen köpte vi pizza och avnjöt. Jag fick en klubba av pappan för han verkade gilla mig av någon anledning. Trodde inte att jag kunde göra någon annan illa. Men jag var ingen ängel trots allt. Det kändes väl bra för att för en gångs skull inte vara den utskrattade, den missförstådda, den osynliga – och utvecklade därför en ”större och bättre” version av mig själv för att bli tagen på allvar. Mest av mig själv. Självrespekten var, och är, viktigast. Det andra är bara surr. Så får mina olika upptåg blev jag persona non grata i vårt eget hem och jag spenderade många ensamma dagar – och kvällar – med att skriva noveller. Eller bara spela olika PC-spel. Ibland på konsol. Jag fick köpa en Gamecube. Den gav mig andra världar att förlora mig i. Min egna gjorde mig bara besviken och mindre. Samma med filmerna. De visade magi jag tidigare trott på i verkliga livet. Något jag behövde för att kunna se framåt. Något som också gav mig ett socialt sammanhang i form av LAN-partyn och filmkvällar. Sömn som dukades undan i flera dagar. Tors-sön ingen sömn. Sen: utslocknad i vad som kändes som ett år.

 

Hursom. Livet har haft både toppar och en del dalar. Mest dalar faktiskt, men topparna har hjälpt mig hålla ut. Liksom filmerna och spelen. Men nu hoppas jag kunna få ge någonting tillbaka nu när jag kommit in på filmskola. Så att nästa generations drömmare har någonting att växa upp till när den vardagliga världen stänger dem ute i en läxa om relationers bräcklighet, viktighet och fullkomlighet.

Än är inte sista potatisen satt

 

Det må se mörkt ut med anledning av att jag valde att hantera min depression för några år sedan med att fly landet i form av språkstudier. Enormt CSN-lån såg jag inte som något hinder när jag kunde lära mig Japanska, gå filmutbildning där efteråt och sen starta karriär långt hemifrån. Problemet var bara att mitt mående stoppade mig från att ta mig an studierna vidare effektivt. Vilket alltså har kommit tillbaka och bitit mig i röven nu när jag försökt få studiemedel för min tvååriga filmutbildning på Stockholms filmskola och dess skolavgift. Men det är tydligen inte eftersträvansvärt att låta mig utvecklas varken som människa eller rent professionellt. För att kunna få studiemedel skulle jag visa att jag fått godkända betyg – och även om jag knappast fick några A:n var de heller inte några F. Så över underkänt måste ju räknas som godkänt? I vilket fall känns det fel att de ska bestraffa mig resten av livet för att jag tog dåliga beslut för några år sedan. Förhoppningsvis känner överklagandenämnden likadant när de tar emot min överklagan på måndag – en vecka efter CSN fick den. Vilket är bättre sent än aldrig antar jag.

 

Detta hade också kunnat avstyras om vi haft basinkomst/medborgarlön – vilket är anledningen till att jag antagligen kommer rösta på Basinkomstpartiet i höst! Även om jag tror vänsterpartiet kan göra mer nytta i stort. Men vi behöver verkligen en debatt och en plattform för att kunna börja se över hur vi ska kunna leva när allt mer automatiseras och digitaliseras. Att kunna få lön för att enbart finnas till kan hjälpa folk ur både basala och kniviga livssituationer och ge en grund att leva på vid (o)frivillig arbetslöshet. Men de som inte tycker det räcker ska givetvis kunna jobba och få lön utöver basinkomsten.

Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Paraknas

 

Om bara ett par dagar åker jag och min morbror Micke till Korfu i Grekland för en veckas semester. Han är snäll och bjuder. Jag var å köpte shorts/badbyxor igår. Var till Stadium Outlet med min kontaktperson Rolf nämligen och fyndade lite. & efter att ha snuvats på min resa till Cypern med Göransgården då den krockar med filmutbildningen som drar igång i slutet av Augusti känns det exakt som vad jag behöver! Ett gediget rymningsförsök från verklighetsförankringen och dess parametrar. Eller ja, varken jobbet eller vardagen har fått någon som helst uppvaktning av mig då jag istället tänkt över hur jag ska lösa den ekonomiska biten med svindyra terminsavgifter (har börjat kolla efter fonder att söka) och med boende etc. Att pendla i två år känns sådär, speciellt som jag ska vara ute i Hägersten kl 9 varje vardagsmorgon – ibland tidigare också, eller på helger – och morgonpendeln är ett haveri av människor som slåss om sittplatser och vägrar hålla för armen när de nyser. Men i alla fall. Att få låta hjärnan gå på autopilot och bara behöva ta ställning till om jag ska äta lunch med vin eller cola till maten, eller vilken glass jag vill ha till efterrätt, känns väldigt lockande. Skjuta upp alla problem en vecka. Men så ska vi ha ett möte med kommunen om detta innan jag åker till min morbror på fredag. Så det ska nog gå bra.

Antagen!

 

Det är inte ofta jag är nöjd med mig själv, känner mig stolt över mina livsval etc. Men idag kändes det som att allt lett fram till detta. & nu ska jag bli filmregissör. Tydligen.
Eller ja, två år av misslyckanden och slitande väntar först. Men det är en resa jag måste göra för att kunna få min plats i solen. Så det ser jag fram emot!

filmskolad

Efter den något skakiga intervjudelen av antagningen till Stockholm filmskola så var jag idag på arbetsprovsdelen. Fick gå upp tidigt för att först ta buss till centralen, och därifrån ta tåg till Sthlm C och därifrån ta tunnelbana till Liljeholmen och därifrån ta buss till karusellplan. Vilket gick sjukt smidigt ändå! Hann gott och väl till tio då vi fick en lapp med val om två uppgifter. Vi tog den första, som gick ut på att två personer skulle mötas upp för att göra upp om någonting olagligt (vi tog det säkra och lät det handla om en drogaffär) men så skulle en tredje person komma in och avbryta transaktionen innan den hunnit fullbordas. Först hade vi en timme på oss att skriva manus och göra bildmanus – där jag gav flera förslag till handlingen och det kreativa men det röstades alltid ned, och så sa någon annan samma sak lite efter och då röstades det upp. Vilket kändes lite dissigt men det gick ändå. Sen när vi var klara med det fick vi dela in oss i roller. Jag var den som tog upp ljud! Sen kom två skådespelare och vi började kolla inspelningsmöjligheter. Först ville de filma i trappuppgången från nedre trappan genom stängerna på handräcket. Men så övertalade jag dem att ha en längre statisk kamera från längst upp där det verkligen blev fin överblick. Först gick ”mamman” upp, varefter ”dottern” sen smög efter. När hon kom upp följde kameran efter hennes rygg. Vilket ändå inte var min idé så all eloge till dess fullbordan kan jag inte ta. Men ändå. Var svårt för mig att bara ta upp ljud och inte få ge regi! Jag har alltid synpunkter på hur saker och ting ska vara, hur det ska se ut och hur det ska ske. Men detta var bara ett arbetsprov, vilket vi precis hann bli klara med, och nu blir det en väntan på svar om vi kom in eller inte.

Eller ja, riktigt så smidigt gick det inte för mig. Efter övningen och lite eftersnack med rektorn kallade han in mig till extra samtal. Trodde först han var besviken på mig och direkt tänkte ge mig ett nej. Men inte då. Han var visserligen skeptisk, men han ville ändå att jag skulle låta två referenser gå i godo för mig. Min arbetsmoral är det inget fel på, speciellt inte när det gäller något jag brinner för såsom film! Så om jag bara kan lösa det (jag började maila runt direkt efter) inom ett par dagar är jag nog antagen! Sen börjar äventyret i höst. Förhoppningsvis.

Grillsol

 

Om 105 dagar, 17 timmar och 50 minuter åker jag till Ayia Napa, Cypern, för en veckas tid i solen. För att värma upp inför det spenderades gårdagen lättklätt i Håga där vi möttes upp för att grilla kyckling och majs. Resultatet var till en början tillfredsställande: ganska snabbt mindre vit än när jag gick ut! Tyvärr eskalerade det ganska snabbt och jag blev mer röd än brun. Brännan är kvar idag så det var skönt att ta en kall dusch på det. Nu ska jag bara försöka vända det här till en jämnare och finare färg. Jag kan ju inte dyka upp på hotellet och vara lika röd som den marinerade kycklingen vi stoppade i oss igår.

Eftersom jag kom hem typ kvart över två inatt blir det en vilodag idag. Vilket ändå behövs. Imorgon är det tillbaka till jobbet och på tisdag ska jag åka tillbaka till Filmskolan för att göra ett arbetsprov. Det tycks bli någon enklare inspelningsövning som då ska representera vår potential. Förhoppningsvis. Men nu ska jag se filmen Mom and Dad – en slacks zombiefilm där föräldrarna tycks ha blivit less på ungdomarnas skit. Eller nått. Verkar lika spännande som underhållande i vilket fall!

Inte utbränd bara nedbränd

 

Så kom då dagen då jag tog tåget till Stockholm för att gå på intervju för filmskola. Inte SthD direkt men ändå ”en av Nordens bästa filmskolor” så det var väldigt nervöst! Men mitt besök började inte direkt bra. Jag ankom på Sthlm C varifrån jag tog tunnelbanan till Liljeholmen och därifrån (en smockfull) buss till Karusellplan. So far so good! Men när jag steg av bussen vid rätt hållplats började problemen. Jag var visserligen över en halvtimme tidig så det kändes bra, men jag insåg plötsligt att jag inte hade en susning vart jag skulle gå därifrån. Så jag gick längs denna avenue för jag tänkte att skolan borde ligga längs där med tanke på busshållplatsens placering. Men ack så fel jag hade! Jag gick runt ett helt område upp till någon galleria där jag plötsligt hittade en skylt för Karusellplan. Jag började alltså hitta rätt igen! Så jag satte mig ned på en parkbänk och åt en bulle jag hade tagit med mig. För att varva ned lite bara. Gick sedan uppför gatan men kom bara till Karusellgatan vilket inte är samma sak som plan – insåg jag efter ett tag. Men jag fortsatte rakt upp och sedan nerför en trappa så hamnade jag mirakulöst nog rätt tillslut! Med bara någon minuts marginal också.

 

 

Efter att ha blivit ledd genom en labyrint av korridorer kom jag i perfekt tid till samtalets början. Som vanligt glömde jag allas namn direkt efter att varje person presenterat sig, men det är jag van vid. Men det verkar inte bli något problem, att jag inte vet vad folk på skolan heter. För jag kommer nog inte ens in. Ärligt talat vet jag inte ens varför de kallade in mig, de gillade inte min film jag hade gjort – eller till synes någonting annat heller för den delen. Inte en positiv kommentar fick jag. Kanske ville de bara bjuda in någon clown alla kunde skratta åt. ”Titta, han trodde han skulle komma in med sitt skitsnack”. Tvärtom var det för den hipster som satt bredvid mig, han som med pottfrilla och tröja med turtleneck prisades för allt han gjort och sade. Det var som om rektorn och en av lärarna var helt förälskade i honom. Han har antagligen redan kommit in, så att säga. De andra två, tjejerna, bemöttes mer… neutralt. En av dem hade visserligen jobbat mycket med tv och drama vilket lyftes fram såklart, men hon bars inte fram på tron för den sakens skull. Eller sköts ned fullkomligt som mig. Så jag togs nog bara in som narr för att lugna de andra. ”Såhär illa ute är ni i alla fall inte”.

På vägen ut passade jag på att beundra alla de historiska (och vissa nutida) filmaffischer de hade på väggarna. Eftersom jag aldrig lär se dem igen. Hårdast föll jag för De 400 slagen (bild 2:2) men det fanns så himla många fina där. Lite som ett museum faktiskt!

Väl ute gick jag sedan bara gatan ned och nedför en trappa så kom jag till busshållplatsen jag hoppade av vid (bild 2:3). Så vad som blev en halvtimmes runtur kunde alltså tagit mig knappt två minuter. Så typiskt mig, ständigt sinnesförvirrad och vilsen. Bättre blev det inte heller av att Google Maps inte ville installera sig på min telefon. Not so smart phone snarare. Men nu hittar jag i alla fall! Vad det nu spelar för roll.