Halvtid

 

Nu har lite mer än halva året gått och jag har överlevt mer än väl! Börjar till och med känna glädje till att leva (vilket är helt klart bättre än att bara acceptera att en är vid liv) och hela denna helgen har jag kunnat sova utan sömnmedicin. Vilket känns otroligt skönt! Ser klart på Lonely Island-filmen Popstar: Never Stop Never Stopping innan läggdags och hoppas det går väl i natt också. Att jag får sova alltså. För även om jag inte riktigt vill bli popstjärna har jag ändå börjat våga tänka på framtiden igen. Om att ansöka till filmskola. Ta tag i min kreativitet och alla idéer för att göra någonting konstruktivt av dem. Kanske till å med nånting en kan leva på framöver. Men, som med all konst, är uttrycket såklart det viktigaste. Oavsett om det är en low-level komedi om musikindustrin/popstjärnelivet eller arthouse ingen drömt om tidigare. Jag må aspirera mot det senare men kan ändå uppskatta det förra till en viss grad. Såklart. Trångsynthet har aldrig varit min melodi, så att säga. För även om jag kan uppskatta franska nya vågen-filmer och andra obskyra cineastgulldägg kan jag ändå skratta åt typ South Park och detta:

 

Annonser

rip vox

 

Gårdagen var helvetisk. Eller kanske inte riktigt så dramatiskt men på flera plan emotionellt utmanande. Jag hade inte kunnat sova så bra så var väldigt trött, men hade ändå planerat noga för att kunna ta mig till samtalsgruppen (då det var samma visa förra veckan, och då vaknade jag en halvtimme innan det skulle börja så jag ringde in mig sjuk) vilket jag också lyckades med! Först jagade jag upp mig över att bli sen till bussen – men kom på nere i Håga att jag var en timme tidig. Så hoppade av och promenerade hem. Sen var jag tvungen att dricka lite vin för att återhämta mig. Tur att jag har en tetra vitt för dylika stunder. Men inte hann jag vila mig särskilt länge inte innan det var dags för att gå till bussen jag egentligen var tvungen att hinna med. Sen efter byte i Flogsta hann jag inte bara i tid utan var flera minuter tidig! Andra deltagare stod utanför i sommarsolen och väntade på samtalsledarna. Mest för att dörren in var låst, men ändå. Lite sol har ingen dött av.

Jag fick inleda samtalet. Då jag var frånvarande förra veckan fick jag också halka in på de samtalsämnena för att kompensera lite. Vilket kändes schysst för många andra gånger har det känts som jag har fått stressa igenom väldigt mycket och inte hunnit prata till punkt innan vi fått avbryta. Men nu fick jag nästan oändligt med tid i talarstolen. Sen hade vi en liten rast då jag gick på toa och kollade Instagram. Såg att mitt gamla stammishak Vox Publicum skulle stänga ned – inte bara för sommaren som brukligt utan för gott! Vilket fick mig att gå dit efter gruppen för att hälsa på personalen, samtala om alla fina minnen (som att jag var den andra konstnären som ställde ut i lokalerna, det var väl runt 2009 tror jag) och öppna scener jag medverkat på som poet. Sen blev det en liten film om vad stället betytt för besökarna – där många pratade om en kulturell oas för utstötta och utskrattade. Vilket jag såklart känner igen mig i till 100% så det var så skönt att höra. Att det inte bara varit en ambassad för en kantstött kulturnisse som mig utan för många andra i liknande situationer. Sen var det väldigt skönt att höra hur de hade hittat nya lokaler bara ett stenkast bort: från Svartbäcksgatan 28 till 20! Som tydligen ska ha en väldigt vacker trädgård därtill! Och med ateljé på runt 70kvm. Inte så illa mot de kanske 18 de hade i de äldre lokalerna. Även om det estetiskt kommer bli ett nytt ställe också. Som den vackre Meline uttryckte det: om Vox var Paris kommer Leoparden (som nya stället heter) vara Berlin. Så jag tänker mig vita städade gallerior. Typ. Oavsett ser jag fram emot att få besöka de nya lokalerna, och de gamla rävarna i personalen, när de öppnar i september igen. Det blir nog precis så vackert som en kunnat drömma om.

Fransyskdröm

 

Visst, det skulle gå att avfärda allting Camille säger i videon ovan med att hon ”bara är en supermodell och inte alls representerar alla fransyskor”, men: den gången jag var i Paris (ganska precis en vecka under tågluff 2012 tror jag, efter att först ha varit på Peace&Love (när de fortfarande var levande och relevanta) och sedan Roskildefestivalen) så fick jag samma känsla av att allting de säger och gör låter passionerat, sensuellt och uppriktigt sexuellt. Och hur en medelålders man blev närmast ofredad när en annan person joggade förbi honom så vindpusten slet tag i mannens kavajkant så den följde med en bit utåt. Den intensiva, närmast passivt aggressiva, blicken sa så mycket mer än vad högljudda glåpord någonsin skulle kunna förmedla. Denna känslighet, denna skönhet, har gjort att jag alltid velat inleda en romans med en fransyska. Först för en sommar, sedan kanske för en livstid. För att leva ut mina Françoise Sagan-drömmar helt och fullt! Åka sportbil längs franska Rivieran för att sedan spela bort en månadslön eller två på kasino medan en dricker sig salongsberusad på vackra drinkar som skänker oss än mer mod och romantik än vad vi började dagen med. & när vi sedan blir utkastade för att ha börjat kyssas och närmast inlett samlag på roulettebordet så kan vakterna inte ens skilja oss tillräckligt för att våra kyssar ens slutar nå varandra.

Det har tyvärr inte hänt ännu. Kommer antagligen aldrig göra heller. Så jag drömmer vidare. Som alltid. För siktar en mot stjärnorna så kanske en kommer till Frankrike tillslut. & drömmen mycket mer livsingivande än alla andra livserfarenheter tillsammans.

Upp

Från köksskåpen snöar det damm när jag drar lådor från deras ovansida för att packa ned vattenkokaren och brödrosten. Imorgon åker jag till Eriksberg med mitt kanske största flyttlass. Inte med allt, men väldigt mycket! Sängen, skrivbordet (med datorn jag skriver detta på) och bokhyllan blir kvar hemma. Än så länge. Eventuellt vardagsrumsbordet också. Men det är av eventuellt platsskäl i sådana fall. & även om jag befunnit mig i en dipp senaste dagarna efter att ha mått jättebra efter Sälenresan så känner jag återigen att jag mår ganska bra. Att jag faktiskt omfamnar denna stundande förändring. Att den kommer göra mig gott. Tror jag i alla fall! Ska försöka låta bli att bara isolera mig och gömma mig i mörker. Den tiden måste vara förbi nu. Ljusets tid är kommen. Vilket känns väldigt skönt att känna efter så lång kamp mot mina tankar om att inte förtjäna leva och må  bra. För nu känner jag i både kropp, själ och huvud att det är helt sjuka tankar som inte alls är sanna. Jag förtjänar visst att må bra och att lyckas med saker. Jag är mer än ett misslyckande på rullande räls. Nu får vi se vad jag tar mig an bara. Att göra mer film kanske? Eller skriva en bok?

 

Vi får se. Först ska jag flytta och få iordning på mitt liv bara.

Sen jävlar.

Bostadsdröm

Idag var jag med mina båda kontaktpersoner från GG och kollade på den helrenoverade ettan i Eriksberg. Utöver att vardagsrummet behövde målas var det en fullfjättrad dröm som hägrade precis framför mig. Stort kök med kyl/frys, spis och ugn. Plats för stort bord och stolar. Vardagsrummet är väl bara i sig större än hela mitt nuvarande rum (som dessutom bara har en kokplatta) så det ska bli otroligt skönt att slippa bo i en perfekt Tetris-omgång där varje möbel placerats precis där den får plats – och inte lämnat en enda kvadratmeter fri. Där finns plats för stor hörnsoffa, TV-bänk och skrivbord – plus säng i sovalkoven som är en förlängning av det rummet, men som kommer skiljas av med nått slags skynke. Utanför i hallen finns det gott om skåp och förvaringsmöjligheter, samt hatthylla och ingång till såväl badrum (med badkar!) och walk in-closet! Där fanns ytterligare en hatthylla och skåp, utöver de upphängningsmöjligheter för kläderna då. Det kunde inte vara bättre. Då mycket planering och omställningsarbete fodras blir det inte flytt fören nångång i mars-april men av erfarenhet vet jag att tiden bara kommer rusa och så står jag snart där i min lilla utslussningsetta och har inflyttningsfest. Efteråt kommer jag väl gå till närmaste pizzerian (typ 5 min bort) eller köpa nått på Hemköp (7 min bort, max) för att fira livsvinsten.

2017 blir ett bra år har jag bestämt. Det här är en mycket bra början! Sen får en ta andra stormar när de väl kommer de små jävlarna.

 

Spådom

 

 

Hittade denna i en grupp på Facebook och klickade på den tre gånger (vilket alltså resulterar i att bilden stannar upp då). Första gången fick jag ”The moon”. Andra gången ”The universe”. Den tredje, och sista, gången fick jag ”Art”. Vilket först förekom helt random och oväsentligt för mig. Men så fick jag en liten hjälp med tolkningen i en kommentar.

 

I got a little help with the inerpretation with the tarrot cards.

I got a little help with the inerpretation with the tarrot cards.

 

 

Ska jag vara ärlig befinner jag mig faktiskt i en tunnel under jord. Döljd av mörker. Med en enda strimma ljus som riktmärke, dit jag strävar varje dag. & nog känner jag mig fångad alltid! Inbillad eller ej; jag känner mig fångad i livet. Osäker på hur jag ska ta mig vidare. Men konsten, och alla möjliga kreativa uttryck, kan frigöra mig. Som jag alltid trott och levat efter. Just därför jag har skrivit en massa. Blivit publicerad i Ponton och ett numera nedlagt litteratur-fanzine som brann snabbt och koncentrerat. Även därför jag gick en ettårig förberedande konstskola (där jag drev Silversvanen som slutprojekt till skolans förtret!) och även gjort en film. Bland annat! Men å andra sidan har allt detta inte fört mig riktigt så långt som jag hoppats och trott på. För jag vill alltid vidare, inte behöva stå still. Då blir jag rastlös, börjar tänka för mycket. Negativa tankar alltså. Om mig själv. För även om jag fått mycket hjälp i både medicin och samtal räcker inte alltid det heller. Men att sträva är också att resa. Att ha använt kreativa utvägar betyder inte alltid omgående konsekvens. Åt ena eller andra hållet. Utan att små stenar har börjat kastas, för att bereda vägen för större. Vilket kanske är det enda som betyder någonting i slutändan.

(Eller att jag läser in alldeles för mycket i slump och tillfällighet. Så svårt att säga när en är vilsen i mörkret och söker svar på riktigt.)

 

 

Födelsedagsrevolutionär

Igår firade jag min födelsedag genom att äta en bit prinsesstårta till frukost, skriva ett förjävla bra manus till filmkrönika om Café Society (Woody Allens nya film som hade värlspremiär på Cannes-festivalen i våras) och sen åka till Stockholm för att gå på förhandsvisning av filmen ”Jätten” av Johannes Holm (som tidigare gjort kortfilmen Las Palmas) som var väldigt fin:

 

 

Med en sviktande dokumentär känsla alá Italiensk neorealism (eller kanske snarare Dogma-stil) porträtterades några människor med ”handikapp” i samhällets utkant. Men hur de tar hand om varandra, verkligen bryr sig när ingen annan gör det, gör det till en av årets absolut finaste filmer. Och sorgligaste. Huvudpersonen, med ansikte som Elefantmannen (om ni inte vet: sök upp The Elephant Man av David Lynch och se genast! – även det en väldigt vacker och skör film), är kortväxt och begränsad förmåga att kommunicera med omgivningen. Vilket många ser som en inbjudan att trakassera honom för. Som många idioter i vårt samhälle i stort tyvärr gör. Men det väger han upp med att vandra över natur och stad som en jätte och se ned på världen som annars ser ned på honom. Då kan han stoppa bilar och få dem åka omvägar. Då är han aldrig i underläge. Det är han sällan heller när han spelar boule som är hans största intresse och det som gör livet värt att leva för han. Men hans mor har han tappat kontakten med på grund av sina tillkortakommanden – som hon ser på det i vilket fall – och hon umgås bara med sin keliga kakadua. Men att återfå kontakten med henne definierar inte bara hans liv, speciellt då på hans födelsedagsfirande som slutar i flykt och musicerande, utan även hans död. Där möts de definitivt och mer intimt än de någonsin kunde vid liv. Just därför var detta en mycket fin film som har stor chans att klassikerförklaras. Tack till TriArt och Stockholms filmfestival för arrangemanget just på det datumet!

 

Men det var inte bara jag, Elefantmannen och Dakota Johnson (som jag tydligen är exakt jämnårig med!) som fyllde år igår – det gjorde också naturens och djurens skyddshelgon Franciskus – som är lite utav en inspirationskälla till ett godare liv som inte bara är bättre för en själv utan också min omvärld och plats att leva på. & med! Eller som UNT uttrycker det; sökare, poet, revolutionär. Precis som jag vill vara alltså. Allt annat är trams. För vi kan göra bättre med oss själva, och planeten vi bor på. Det kan inte sägas nog. Varken av vanliga människor eller oss sanningssägare.

My nightmares might be televisionised

När detta skrivs har datorklockan slagit över från maj till juni. Och jag kan inte sova. Varför vet jag inte riktigt, kanske har det att göra med att mötet med min gode man INTE blev av. Eller så är jag bara nervös inför morgondagen. Eller nått. Jag vet som sagt inte. Ska i alla fall få träffa min läkare på torsdag. Då ska vi ta upp lite sånt här. Insomnia och framtidstro. Typ. Under tiden lever jag på Netflix-serierna Brooklyn Nine-Nine (hysteriskt rolig serie, men varför finns enbart två av fyra säsonger tillgängliga?) och Scream – vars andra säsong drog igång i förrgår, men jag får inte titta på den för tjänsten innan jag sett första säsongen. Vilket jag visserligen gjorde medan den gick sist (fast då fultankade jag den via piratbukten vecka för vecka) men i alla fall. Vilket kanske är lika bra. Att fräscha upp minnet inför ny säsong är viktigt, märkte jag på Daredevil vars andra säsong släpptes för en tid sedan. När jag såg första avsnittet hade jag glömt alldeles för mycket av vad som hände i första säsongen – så jag såg sonika om den från scratch! & eftersom Netflix släpper ett avsnitt i taget ska jag försöka dra ut på genomtitten så det finns några avsnitt att se igenom när jag är klar. Vilket det inte går så bra med. Såg nämligen första halvan av säsong ett bara idag. Jag är verkligen usel på självbehärskning. Vilket jag ofta får lida för här i livet.

Efter regn kommer solsken

#äppelblom #utomhus #uppsala #vackernatur

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Idag har det varit en riktigt fin dag, vilket har behövts efter flertalet regniga dagar i förra veckan. Åkte varm buss för att handla frukost (öppnade fönstret så kom in blåst) och en glass. Det var ljuvligt att avnjuta den i sommarvärmen. Ända tills det kom en äldre man och satte sig bredvid mig, knäckte en öl och började dricka den och småprata (jag hatar småprat). Då gick jag till bussen igen. Spelade lite Sonic på mobilen. Imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet sen hem för möte med min gode man. Eller gode kvinna egentligen. För hon är ingen man. Vad jag vet i alla fall. Men hon ska alltså hjälpa mig styra upp min ekonomi och så. Vilket kan behövas. Känns som jag alltid befinner mig på ruinens brant. Typ. Men nu ska det alltså bli en ändring på det. Hoppas jag.