X&Y

 

När jag gick på gymnasiet (estetiskt, med inriktning på media – dock mer journalistisk än filmisk, även om det också ingick i t.ex. manusövningar och kortare filmövningar) läste jag ett ämne som kallades ”modern konst” som jag riskerade att få IG (tror det är ett F idag?) i eftersom jag trots mitt milda konstintresse inte orkade lägga arkitekter och annat löst folk på minnet då jag var mer intresserad av typ Andy Warhol, Jackson Pollock och Banksy snarare än tråkiga hantverkare. Räddningen kom i form av en överenskommelse med min lärare om att jag skulle göra ett specialarbete inom ämnet med redovisning några veckor senare – eller snarare i form av nyhetsartiklar om en galen konstnär som gått på en bro och ”lekt psyksjuk”. Från början var det oklart vad utspelet handlade om, så kritiken riktades mot skolan (Konstfack) för att de uppmuntrat sådan kontroversiell och på gränsen till olaglig och publik förtroendekrossande projekt (vilket inte förbättrades av att NUG nyligen utexaminerats med sin kontroversiella grafitti-film Territorial Pissing), men när det senare framkom att hon återspelat en tidigare psykos började de personliga dimensionerna synas i Anna Odells verk. Så jag tog tåget till Stockholm och gick på Konstfacks vårutställning för att skaffa mig en uppfattning av projektet för att sedan skriva mitt arbete om det. Modernare konst kunde det ju knappast bli! Och tack vare sin heltäckande och analyserande natur fick jag MVG på arbetet och VG i slutbetyg i ämnet!

Men det var inte enda sättet Anna Odell räddade mig på den våren. Där och då, nära min student och framtiden stirrandes mot mig i form av ett tomt oändligt mörker, hade jag ingen aning om vad jag ville göra med mig själv därefter. Jag hade visserligen tänkt tanken på att syssla med film tidigare, en lust som bara ökat iom de få övningar vi fick göra under gymnasietiden, men hur jag ens skulle närma mig en filmskola gav mig svindel. Att välja en mer avantgardist inriktning i en konstskola kändes däremot rätt! Så jag började googla konstskolor och hittade tillslut Konstskolan i Stockholm som turligen nog hade öppet för sen anmälan. Så jag sökte och kom in! Började bara några veckor senare. Ett par dagar innan dess såg jag Coldplay på Stadion.

 

 

Jag minns de där gula ballongerna, hur vi kastade runt dem som om vi spelade volleyball runtom i publikhavet! Efteråt försökte några dårar ta med sig dem hem på tunnelbanan. Några i närheten av där jag satt. Men de sprack allihopa.

 

 

Att göra vågen med mobilen (speciellt som jag precis fått min första iPhone 3G) och få höra dem framföra MJ’s Billie Jean var speciellt! Även om jag knappt såg dem där ute på mini-scenen då jag stod längre ut mot mitten. Ibland fladdrade de dock till på skärmarna så jag iaf fick nån överblick över momentet! Vilket tyvärr ofta går förlorad på dylika större arenaspelningar.

Hursom. När jag i slutet av mitt år på Konstskolan i Sthlm skulle utföra mitt slutarbete som senare skulle visas på våran något mindre vårutställning bestämde jag mig för att gå utanför ramarna och inte bara välja inriktningarna måleri, foto, skulptur utan valde en mer hemlighetsfull väg: en slags personlig blogg där jag utgav mig den 18-åriga flickan Flora Swahn (som gestaltades på foto av först min dåvarande förälskelse J och senare dåvarande vän Siri) och blandade foto, video och kreativt skrivande för att närma mig de ämnen Anna Odell berörde mycket professionellare i sitt slutprojekt: hur samhället ser, bemöter och hanterar människor med psykiskt illamående. Projektet polisanmäldes (varvid min första modell inte längre ville vara delaktig i projektet eller ha någon som helst anknytning till det heller, men hon var rar nog att låta mig ha det kvar till vårutställningen i alla fall) men friades senare. Kritiserades för att vara en billig kopia av Black Ascot och Anna Odell. (Visst hade jag läst den och inspirerats till viss del rent estetiskt, men idén om blogg kom från att vilja ha både foto, video och kreativt skrivande blandat. Större inspiration var då Francesca Woodman som min fotolärare Sara Arnald introducerade mig för – samt filmen The Innocents)
Media började skriva ned projektet också. UR intervjuade mig senare. Lars Vilks bloggade. Konstfack avböjde min ansökan – dock vet jag inte om det handlade om bristande kvalitet på projektet eller om det helt enkelt var ett projekt upphackat i flera delar, när de ville se typ fem olika arbeten som visade prov på ens sätt att arbeta. Oavsett kom jag inte in utan jag fokuserade istället på min mentala hälsa under kommande åren. Jag besökte Stockholm filmfestival frekvent under några år och 2013 såg jag Anna Odells Återträffen där. Vilket kändes stort då. Så att hon nu snart är tillbaka på samma filmfestival – dessutom med en världspremiär – är väldigt passande då jag nu går på en mer traditionell filmskola som jag aldrig tänkt mig riktigt så jag behöver påminnelse varthän jag egentligen vill jobba mot!

 

 

Om Återträffen var en slags pseudo-dokumentär inspirerad av den danske Dogma-filmen Festen så tycks hennes nya X&Y bli en konstnärlig dissekering utav könsroller (därav titeln), sig själva (Anna och Mikael Persbrandt) och hur det är att vara människa. Vilket inte är någon liten målsättning direkt!

 

 

 

Biopremiär den 23:e november – men redan den 7:e visas den på Stockholms filmfestival! Ska verkligen försöka få biljett! Har införskaffat medlemskort redan. Hoppas även få chansen att tacka henne för all spirituell vägledning hon gett mig de senaste åren när jag inte bara har brottats med mina inre konflikter och känslor utan även vad jag i stort ska göra med mig själv.

Annonser

Min första tid

 

Min första tid på Stockholms filmskola är nu förbi. Avklarad, slash överlevd! Nätt å jämnt! Det har varit långa dagar och en hel del stress. Som sig bör. Men jag har varit hemma några dagar under denna första månad faktiskt, har varit alldeles yr och mått allmänt skit! För att inte missa alltför mycket har jag ändå pressat mig att ta mig till skolan ändå – vilket har varit på gott och ont såklart. Men om jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle passa in någonstans så trodde jag väldigt fel. Det märks redan att det inte är många i klassen som gillar mig. I fredags när vi skulle dela in oss i grupper för att arbeta kom inte jag med i någon grupp – fören tredje dragningen. Då fick en grupp om tre (alla andra var om fyra eller fem) offra sig och ha med mig. Vilket till en början ändå fungerade. Vi bollade idéer och de frågade mig faktiskt om mina synpunkter, vilket inte förra gruppen gjorde. Det känns lite som att vara tillbaka på högstadiet och idrottslektionerna där vi elever själva fick dela in oss i lag – vilket alltid resulterade i att sportnördarna plockade åt sig ”sina egna” och vi andra som blev över blev det andra laget helt enkelt. Någonting annat som också påminner om den urusla tiden är hur de sportiga sällan spelar i lag utan mest springer för sig själva för att kunna göra mål. Vilket det känns de flesta ägnar sig åt här också. Det diskuteras, bollas, lyssnas och diskuteras. Och jag kommer också med input, men få lyssnar. Speciellt inte om det är kritik jag kommer med. Då tycker de att jag klagar, när jag egentligen kommer med konstruktiv kritik för att lyfta projektet. Inte för att klaga för klagandets skull! Såklart. Jag spyr inte galla omkring mig när jag tycker någonting är bra och fungerar, liksom. Men som sagt, det spelar inte så stor roll för i slutändan är det ändå ingen som lyssnar på mig. I helgens fotografering t.ex. så fick jag knappt ta de bilder jag ville ta – vilket visserligen inte spelade så stor roll då INGEN av de bilder jag tog hamnade i den kortfilm vi slutredigerade i morse eftersom de som redigerade hellre valde sina egna – utan diskussion eller omfrågan. Så det känns liksom aldrig som jag är en del av gruppen. Känns mer som jag bara sitter med, ska hålla käften och bara göra som de andra säger. Mina tankar, reflektioner, förslag och resultat tycks helt orelevant för de andra och då är jag inte längre en team-player utan bara rekvisita i bakgrunden. Ett faktum som gör mig mycket deprimerad då jag inte riktigt känner att jag ägnar mig åt min stora dröm utan bara flyter med. Tyvärr. Men idag tittade vi på en mycket vacker film; Angel-A av Luc Besson där en man med stora skulder till smågangstrar försöker ta sitt liv men istället möter en ängel. Sedan följer tonvis av kvick och underhållande dialog och vackra svartvita stadsbilder i ett öde Paris. Efter att vi hade sett den pratade vi bildvinklar och filma dialog. Bland annat. Så kul att se film på ett mer analytiskt plan! För att lära oss och utvecklas! Bli bättre, någonting mer än nu.

 

Här ovan kan ni se en film om Guds självmord – Begotten (väl värd att se för sina hemska svartvita bilder från helvetet, mirakulösa trippelexponeringar av originalnegativ) som tyvärr är smått omöjlig att hitta på varken DVD, Blu-ray eller ens streaming. Så denna halvkassa kopia får duga så länge. Så får jag se hur länge jag står ut på filmskolan om jag ändå ska behandlas som skit.

Orange är fortfarande det nya svarta

 

Det blir likadant varje gång. Varje säsong. Jag lovar mig själv att börja titta lite försiktigt, bara ett avsnitt första kvällen. Men så blir det två. Eller tre. Och ett par dagar senare är allt slut. Lyckligtvis har jag inte låtit det gå så långt riktigt, men nästan, för imorgon ser jag sista avsnittet. Av OITNB alltså, som nu är inne på sin sjätte säsong. Precis som min f.d. chefredaktör Rosemari Södergren skriver på sin sida Kulturbloggen så är det en direkt uppföljare på förra säsongens fängelseuppror och dess konsekvenser – för såväl internerna som för vakterna. För där internerna tvingas slåss mot ett riggat system som egentligen inte vill höra sanningen, utan snarare en snabbversion av den som snabbast lägger locket på hela situationen, måste vakterna handskas med den PTSD upproret ändå åsamkades dem. Vilket lägger till en dimension som Rosemari inte tog upp: att fängelsestyrelsen som i all panik försöker hantera skandalen (som de ser allting som) inte ens brytt sig om att ta in psykologer för att kolla hur deras vakter mår efter allting. Antagligen för att det kostar pengar, speciellt om de måste genomgå långtgående behandlingar och under tiden betala lön till ersättare. För även om det pratas mellan vakterna om händelsernas åsamkan på dem, men inte så mycket mer, så ställs dessa frågor i det tysta. I bakgrunden av allting; de gängkrig , vadslagningar och någorlunda habila vänskapsband som bildas eller återupptas; det som antingen blåser förbi likt en sval bris eller en enorm tornado, mellan dessa rader viskas det om ett fängelsesystem som mer liknar ett finansiellt institut än någonting annat. & då har jag inte ens kommit till den strukturella rasismen speciellt de mörkhyade lever under både i och utanför anstalterna – och så även i rättssalen. Men det låter jag serien tala för sig själv för. Eftersom den trots allt är en riktigt bra sådan, fortfarande, även om den dalat något efter den förra riktigt starka (och radikala) säsongen. Men precis som Rosemari skriver så vill en ändå veta vad som händer med karaktärerna sedan sist. Vilket vi också får. I vilken omfattning vet jag inte exakt, eftersom jag ändå har lyckats spara ett avsnitt, men hittills har det ändå varit tillfredsställande. Speciellt i den psykotiska öppningen.

Ingmar Bergman 100 år

 

Igår skulle vår nations mest anrika dämonregissör Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Få andra kan mäta sig med hans oeuvre av psykologiska draman som på djupet synar människor på deras blotta själar av rädsla, längtan och kärleksfullhet. I Sommarlek pratas det om om att möta döden som fysisk figur, sedan i Det sjunde inseglet realiserar han den idén och vi möter honom sedan som en schackspelare av rang. Detta hämtat ur en religiös målning. Ur religion, tro och tvivel samt Guds övergivenhet hämtade han mycket inspiration både åt berättelser men även karaktärer och bildliga detaljer. Vilket är aktuellt än idag då vi möter en än mer sekulariserad värld. Gud är död och ger oss mer lidande än någonting annat ändå.

 

 

 

Uppdraget att jobba med Ingmar Bergman fick hon för att ingen annan ville göra det och samarbetet fortsatte i 30 år. Hon berättar hur hon blev fast hos Bergman i samband med inspelningarna av Sommarnattens leende och Sjunde inseglet.

Katinka anser att en av Bergmans bästa filmer är ”Nattvardsgästerna” med Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Vi hör många anekdoter från filmarbete, bl a så provfilmade 130 artister för Trollflöjten 1974.

 

Även om jag håller Såsom i en spegel, Smultronstället och Persona som Bergmans bästa filmer – Vargtimmen och Viskningar och rop andra favoriter – är det intressant att höra någon som jobbade nära Bergman berätta om sina favoriter och arbetet kring dem. Att hon dessutom jobbat med svensk films andra störste, Jan Troell, imponerar också det! Honom träffade jag lite snabbt på Stockholms filmfestival, tror det var 2011, när han förhandsvisade sin då nyaste film Dom över död man – som också den berättar om vår tid även om den vittnar om svensk nazism på 30-talet. Men också den gedigna kampen emot den, vilket påvisar hur vi än idag måste stångas tillbaka mot den. För precis som Ingmar Bergman själv lät sig förfaras av den bombastiska nationalismen Hitler viftade med framför folks ögon för att få dem att rösta på honom så ser vi än idag hur förförisk den kan vara. Men precis som Bergman sen också vaknade upp med ett kraftigt ryck när sovjetiska soldater upptäckte Auschwitz och räddade massvis utav judar därifrån måste vi också minnas vilken mordisk ideologi det handlar om. För även om Bergman kom undan med förklaringen att han ingenting visste kan vi, inte ens 90 år senare, inte låtsas om att det regnar och att vi står aningslösa. Istället måste vi stå upp för devisen att lära av historien.

Även filmhistorien är av vikt att lära sig ifrån. Visuell poesi, vardagsrealism och dogma-pragmatik t.ex. Att de våldsammaste av explosioner sker inombords. & hur orubbligt tvivel kan vara lika stensatt i våra själar som lika delar rädsla för döden som för livet. För hur mycket teori vi än må läsa är att göra, och betrakta, större än att bara förstå. Det lärde Bergman mig.

Än är inte sista potatisen satt

 

Det må se mörkt ut med anledning av att jag valde att hantera min depression för några år sedan med att fly landet i form av språkstudier. Enormt CSN-lån såg jag inte som något hinder när jag kunde lära mig Japanska, gå filmutbildning där efteråt och sen starta karriär långt hemifrån. Problemet var bara att mitt mående stoppade mig från att ta mig an studierna vidare effektivt. Vilket alltså har kommit tillbaka och bitit mig i röven nu när jag försökt få studiemedel för min tvååriga filmutbildning på Stockholms filmskola och dess skolavgift. Men det är tydligen inte eftersträvansvärt att låta mig utvecklas varken som människa eller rent professionellt. För att kunna få studiemedel skulle jag visa att jag fått godkända betyg – och även om jag knappast fick några A:n var de heller inte några F. Så över underkänt måste ju räknas som godkänt? I vilket fall känns det fel att de ska bestraffa mig resten av livet för att jag tog dåliga beslut för några år sedan. Förhoppningsvis känner överklagandenämnden likadant när de tar emot min överklagan på måndag – en vecka efter CSN fick den. Vilket är bättre sent än aldrig antar jag.

 

Detta hade också kunnat avstyras om vi haft basinkomst/medborgarlön – vilket är anledningen till att jag antagligen kommer rösta på Basinkomstpartiet i höst! Även om jag tror vänsterpartiet kan göra mer nytta i stort. Men vi behöver verkligen en debatt och en plattform för att kunna börja se över hur vi ska kunna leva när allt mer automatiseras och digitaliseras. Att kunna få lön för att enbart finnas till kan hjälpa folk ur både basala och kniviga livssituationer och ge en grund att leva på vid (o)frivillig arbetslöshet. Men de som inte tycker det räcker ska givetvis kunna jobba och få lön utöver basinkomsten.

Den blomstertid nu kommer

 

Så kom då dagen för ”Den blomstertid nu kommer” av det Norrköpingsbördiga filmkollektivet Crazy Pictures som jag följt sedan deras tidigaste kortfilmer under samlingsnamnet Poesi för fiskar på Youtube. Precis som tidigare filmtrailers vittnat om handlar det om en Hollywood-doftande actionthriller – men den som väntar sig en alien-invasion eller en revolterande moder jord får allt tygla sina förhoppningar. Däremot kommer de som är rädda för att ryssarna ska invadera oss  få sina farhågor besannade. Tyvärr. För det Stockholm som är under attack är det inte av någon modeterrorist som Al Quaida eller ISIS (även om de kort figurerar som misstänkta) utan snarare av den ständigt misstänkte ryssen. För precis som mina föräldrar berättade om hur de växte upp med hotet om att ”ryssen kommer om ni barn inte sköter er” så stannar nästan hela landet när någon tror sig ha sett en ubåt i den Stockholmska skärgården. Ryssland är vårt ständiga hot och Crazy Pictures tvekar inte att anspela på det. Men även om det skär sig lite är det ändå en välfungerande plot och de extraordinära actionsekvenserna som används är inte bara där för att se snygga ut utan håller alltid ihop med huvudhandlingen. Vilket inte alltid är självklart bland filmskapare. Allt för ofta tycker jag en ser actionsekvenser där det skjuts eller slåss ”bara för att” utan att det har någonting med handlingens helhet att göra. Men inte här. Det är tvärtom rätt sparsmakat med fighter, men den stora scenen är charmigt orealistisk i sin överdrivenhet. I amerikansk film är det övermättat med sådana filmer, här är de så sällsynta att de faktiskt blir spännande och underhållande. Liksom de explosioner och fallande helikoptrar som publiken matas med. Förhoppningsvis inspirerar detta även andra filmskapare att våga ”bryta sig ut” från den svenska filmmallen och göra mer amerikaniserad film. Eller asiatisk för den delen. För vi har nog med Beck-filmer och andra morddramer att vältra oss i redan. Vi behöver någonting nytt och annorlunda. Vi behöver den blomstertid nu kommer. Så tack Crazy Pictures. Ni behövs.

Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Paraknas

 

Om bara ett par dagar åker jag och min morbror Micke till Korfu i Grekland för en veckas semester. Han är snäll och bjuder. Jag var å köpte shorts/badbyxor igår. Var till Stadium Outlet med min kontaktperson Rolf nämligen och fyndade lite. & efter att ha snuvats på min resa till Cypern med Göransgården då den krockar med filmutbildningen som drar igång i slutet av Augusti känns det exakt som vad jag behöver! Ett gediget rymningsförsök från verklighetsförankringen och dess parametrar. Eller ja, varken jobbet eller vardagen har fått någon som helst uppvaktning av mig då jag istället tänkt över hur jag ska lösa den ekonomiska biten med svindyra terminsavgifter (har börjat kolla efter fonder att söka) och med boende etc. Att pendla i två år känns sådär, speciellt som jag ska vara ute i Hägersten kl 9 varje vardagsmorgon – ibland tidigare också, eller på helger – och morgonpendeln är ett haveri av människor som slåss om sittplatser och vägrar hålla för armen när de nyser. Men i alla fall. Att få låta hjärnan gå på autopilot och bara behöva ta ställning till om jag ska äta lunch med vin eller cola till maten, eller vilken glass jag vill ha till efterrätt, känns väldigt lockande. Skjuta upp alla problem en vecka. Men så ska vi ha ett möte med kommunen om detta innan jag åker till min morbror på fredag. Så det ska nog gå bra.

Antagen!

 

Det är inte ofta jag är nöjd med mig själv, känner mig stolt över mina livsval etc. Men idag kändes det som att allt lett fram till detta. & nu ska jag bli filmregissör. Tydligen.
Eller ja, två år av misslyckanden och slitande väntar först. Men det är en resa jag måste göra för att kunna få min plats i solen. Så det ser jag fram emot!

filmskolad

Efter den något skakiga intervjudelen av antagningen till Stockholm filmskola så var jag idag på arbetsprovsdelen. Fick gå upp tidigt för att först ta buss till centralen, och därifrån ta tåg till Sthlm C och därifrån ta tunnelbana till Liljeholmen och därifrån ta buss till karusellplan. Vilket gick sjukt smidigt ändå! Hann gott och väl till tio då vi fick en lapp med val om två uppgifter. Vi tog den första, som gick ut på att två personer skulle mötas upp för att göra upp om någonting olagligt (vi tog det säkra och lät det handla om en drogaffär) men så skulle en tredje person komma in och avbryta transaktionen innan den hunnit fullbordas. Först hade vi en timme på oss att skriva manus och göra bildmanus – där jag gav flera förslag till handlingen och det kreativa men det röstades alltid ned, och så sa någon annan samma sak lite efter och då röstades det upp. Vilket kändes lite dissigt men det gick ändå. Sen när vi var klara med det fick vi dela in oss i roller. Jag var den som tog upp ljud! Sen kom två skådespelare och vi började kolla inspelningsmöjligheter. Först ville de filma i trappuppgången från nedre trappan genom stängerna på handräcket. Men så övertalade jag dem att ha en längre statisk kamera från längst upp där det verkligen blev fin överblick. Först gick ”mamman” upp, varefter ”dottern” sen smög efter. När hon kom upp följde kameran efter hennes rygg. Vilket ändå inte var min idé så all eloge till dess fullbordan kan jag inte ta. Men ändå. Var svårt för mig att bara ta upp ljud och inte få ge regi! Jag har alltid synpunkter på hur saker och ting ska vara, hur det ska se ut och hur det ska ske. Men detta var bara ett arbetsprov, vilket vi precis hann bli klara med, och nu blir det en väntan på svar om vi kom in eller inte.

Eller ja, riktigt så smidigt gick det inte för mig. Efter övningen och lite eftersnack med rektorn kallade han in mig till extra samtal. Trodde först han var besviken på mig och direkt tänkte ge mig ett nej. Men inte då. Han var visserligen skeptisk, men han ville ändå att jag skulle låta två referenser gå i godo för mig. Min arbetsmoral är det inget fel på, speciellt inte när det gäller något jag brinner för såsom film! Så om jag bara kan lösa det (jag började maila runt direkt efter) inom ett par dagar är jag nog antagen! Sen börjar äventyret i höst. Förhoppningsvis.