Betygsätt mitt liv

 

Jag har börjat kolla på Black Mirror men är hittills inte överförtjust som ”alla andra” tycks vara, men har hittills gillat absolut första avsnittet och andra avsnittet ur andra säsongen (White Bear) som flera gånger fick mig att omvärdera min åsikt om avsnittet – och mina känslor och ståndpunkt kring temat. Vilket kändes berättartekniskt skickligt rent ut sagt! Den överraskade ända in i slutet! Desto mindre överraskande var i så fall det första avsnittet av tredje säsongen jag just såg klart (Nosedive, se trailer/bts ovan) där alla betygsätter varandra över en app beroende på hur trevliga, skötsamma och tillmötesgående de är gentemot andra medmänniskor. Men mer än vanlig bondförnuftig hövlighet odlar detta system ytlighet och falskhet; och precis som det påpekas i slutet av videon ovan, ”basically the world we live in”. Än mer (skrämmande) träffande är det för den kinesiska befolkningen som redan har applicerat ett dylikt system:

 

 

Imagine a world where many of your daily activities were constantly monitored and evaluated: what you buy at the shops and online; where you are at any given time; who your friends are and how you interact with them; how many hours you spend watching content or playing video games; and what bills and taxes you pay (or not) – Wired

 

Visserligen lever vi redan i ett samhälle som indirekt betygsätter varandra utifrån vänskapskrets, vilka kläder vi köper/bär, och vilket jobb vi har. Men det är ändå skillnad på olika människors åsikter och fördomar än att staten ska övervaka och låta oss leva upp till normativa krav för att få billigare boende, bättre resor etc. Som att de som spelar mycket tv-spel får sämre betyg än andra är bara märkligt, men visar också på vart fokus försöker styras mot. Eller i alla fall från. För fler skulle nog avstå från att underhålla sig med spel om det hotade deras sociala ställning i en helt annan grad. Men visst, många med låga betyg skulle nog inte bry sig. Det med all rätt. För att arbete och vissa hobbyer (antagligen sport) ska prioriteras högre än andra känns bara fel! Det är ingen som väljer vad en är intresserad av – även om det såklart går att styra i vilken grad en sysslar med det. Vilket alltså tycks vara poängen med poängen.

I avsnittets huvudperson har vi Lacie – spelad av Bryce Dallas Howard (som just nu är aktuell med Jurassic World: Fallen Kingdom) – vars vän Naomi (Alice Eve) ska gifta sig och ber henne hålla tal som brudtärna. Detta trots att de under flera år inte har haft någon kontakt. Men resan till bröllopet är inte så rakt och enkelt som det borde vara. En incident på flygplatsen gör henne inte bara väldigt försenad utan även något utav en persona non grata som bara får hyra gamla skruttmodeller. Från att ha kämpat upp sitt betyg för att kunna köpa en fin ny bostad i ett exklusivt område till ett ständigt ras som gör att en tant som kör lastbil är den enda som ens överväger att plocka upp henne som liftare. Vilket också gör att hennes inbjudan till bröllopet dras tillbaka. Både som talare och över huvud taget närvarande. Vilket kan kännas krasst, men socialt betyg ni vet! Snart i en mobilapp alldeles för nära dig.

Annonser

Paraknas

Nu har fontänen äntligen öppnat för säsongen!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Om bara ett par dagar åker jag och min morbror Micke till Korfu i Grekland för en veckas semester. Han är snäll och bjuder. Jag var å köpte shorts/badbyxor igår. Var till Stadium Outlet med min kontaktperson Rolf nämligen och fyndade lite. & efter att ha snuvats på min resa till Cypern med Göransgården då den krockar med filmutbildningen som drar igång i slutet av Augusti känns det exakt som vad jag behöver! Ett gediget rymningsförsök från verklighetsförankringen och dess parametrar. Eller ja, varken jobbet eller vardagen har fått någon som helst uppvaktning av mig då jag istället tänkt över hur jag ska lösa den ekonomiska biten med svindyra terminsavgifter (har börjat kolla efter fonder att söka) och med boende etc. Att pendla i två år känns sådär, speciellt som jag ska vara ute i Hägersten kl 9 varje vardagsmorgon – ibland tidigare också, eller på helger – och morgonpendeln är ett haveri av människor som slåss om sittplatser och vägrar hålla för armen när de nyser. Men i alla fall. Att få låta hjärnan gå på autopilot och bara behöva ta ställning till om jag ska äta lunch med vin eller cola till maten, eller vilken glass jag vill ha till efterrätt, känns väldigt lockande. Skjuta upp alla problem en vecka. Men så ska vi ha ett möte med kommunen om detta innan jag åker till min morbror på fredag. Så det ska nog gå bra.

Antagen!

 

Det är inte ofta jag är nöjd med mig själv, känner mig stolt över mina livsval etc. Men idag kändes det som att allt lett fram till detta. & nu ska jag bli filmregissör. Tydligen.
Eller ja, två år av misslyckanden och slitande väntar först. Men det är en resa jag måste göra för att kunna få min plats i solen. Så det ser jag fram emot!

filmskolad

Efter den något skakiga intervjudelen av antagningen till Stockholm filmskola så var jag idag på arbetsprovsdelen. Fick gå upp tidigt för att först ta buss till centralen, och därifrån ta tåg till Sthlm C och därifrån ta tunnelbana till Liljeholmen och därifrån ta buss till karusellplan. Vilket gick sjukt smidigt ändå! Hann gott och väl till tio då vi fick en lapp med val om två uppgifter. Vi tog den första, som gick ut på att två personer skulle mötas upp för att göra upp om någonting olagligt (vi tog det säkra och lät det handla om en drogaffär) men så skulle en tredje person komma in och avbryta transaktionen innan den hunnit fullbordas. Först hade vi en timme på oss att skriva manus och göra bildmanus – där jag gav flera förslag till handlingen och det kreativa men det röstades alltid ned, och så sa någon annan samma sak lite efter och då röstades det upp. Vilket kändes lite dissigt men det gick ändå. Sen när vi var klara med det fick vi dela in oss i roller. Jag var den som tog upp ljud! Sen kom två skådespelare och vi började kolla inspelningsmöjligheter. Först ville de filma i trappuppgången från nedre trappan genom stängerna på handräcket. Men så övertalade jag dem att ha en längre statisk kamera från längst upp där det verkligen blev fin överblick. Först gick ”mamman” upp, varefter ”dottern” sen smög efter. När hon kom upp följde kameran efter hennes rygg. Vilket ändå inte var min idé så all eloge till dess fullbordan kan jag inte ta. Men ändå. Var svårt för mig att bara ta upp ljud och inte få ge regi! Jag har alltid synpunkter på hur saker och ting ska vara, hur det ska se ut och hur det ska ske. Men detta var bara ett arbetsprov, vilket vi precis hann bli klara med, och nu blir det en väntan på svar om vi kom in eller inte.

Eller ja, riktigt så smidigt gick det inte för mig. Efter övningen och lite eftersnack med rektorn kallade han in mig till extra samtal. Trodde först han var besviken på mig och direkt tänkte ge mig ett nej. Men inte då. Han var visserligen skeptisk, men han ville ändå att jag skulle låta två referenser gå i godo för mig. Min arbetsmoral är det inget fel på, speciellt inte när det gäller något jag brinner för såsom film! Så om jag bara kan lösa det (jag började maila runt direkt efter) inom ett par dagar är jag nog antagen! Sen börjar äventyret i höst. Förhoppningsvis.

Huset som Jack byggde

 

Efter ”sju svåra år” av utkastning från Cannes filmfestival återvänder äntligen Lars von Trier med sin nya seriemördarfilm The House That Jack Built – med ingen annan än Matt Dillon i huvudrollen (även om det är svårt att skaka av sig känslan av att han liknar Willem Dafoe ur deras tidigare samarbete i Antichrist)! Den nysläppta första trailern för filmen i fråga vittnar om en väldigt våldsam berättalse, som under två och en halv timme ska redogöra för livet av en seriemördare och hans utveckling genom åren. Att den först var tänkt som en TV-serie är därför fullt logiskt! Att riktigt dra ut på det och visuellt berätta om de händelser som formar en sådan sjuk hjärna skulle passa riktigt bra i ett längre format. Vad som fick Lars att ändra sig vet jag inte, men det tycks bli en riktigt bra film i vilket fall! Att han får visa den i Cannes är också kul, även om det blir utom tävlan – lite statement aktigt att han släpps in men ändå inte får leka med de stora grabbarna i värmen riktigt. För poster, mer information och synopsis kan ni läsa vidare här. Vilket rekommenderas varmt! Förhoppningsvis blir längtan inför reguljär biopremiär inte lika lidelsefullt lång som för Lars att få återvända till rivieran igen.

Grillsol

 

Om 105 dagar, 17 timmar och 50 minuter åker jag till Ayia Napa, Cypern, för en veckas tid i solen. För att värma upp inför det spenderades gårdagen lättklätt i Håga där vi möttes upp för att grilla kyckling och majs. Resultatet var till en början tillfredsställande: ganska snabbt mindre vit än när jag gick ut! Tyvärr eskalerade det ganska snabbt och jag blev mer röd än brun. Brännan är kvar idag så det var skönt att ta en kall dusch på det. Nu ska jag bara försöka vända det här till en jämnare och finare färg. Jag kan ju inte dyka upp på hotellet och vara lika röd som den marinerade kycklingen vi stoppade i oss igår.

Eftersom jag kom hem typ kvart över två inatt blir det en vilodag idag. Vilket ändå behövs. Imorgon är det tillbaka till jobbet och på tisdag ska jag åka tillbaka till Filmskolan för att göra ett arbetsprov. Det tycks bli någon enklare inspelningsövning som då ska representera vår potential. Förhoppningsvis. Men nu ska jag se filmen Mom and Dad – en slacks zombiefilm där föräldrarna tycks ha blivit less på ungdomarnas skit. Eller nått. Verkar lika spännande som underhållande i vilket fall!

Hemmalandsju

 

Av någon anledning hade jag helt glömt bort att den sjunde säsongen utav Homeland hade börjat tidigare i år. Det är en serie jag följt och gillat sedan start, och dessutom tyckt om under hela resans gång. Visst, vissa avsnitt har väl varit sämre än andra – vilket givetvis är ofrånkomligt för en sådan långkörare – och det var ett tag sedan Carrie (Claire Danes) lämnade CIA bakom sig. Men ändå. Hon har behållit sin relevans som karaktär på ett eller annat sätt och seriens olika säsonger har fungerat som tidsmarkörer för olika aktuella teman. Irak-kriget, hacker-attacker och ryskt informationskrig är bara några exempel. I denna säsongen har det handlat mycket om Alex Jones-karikatyren Brett O’Keefe som spär på olika konspirationsteorier gentemot presidenten genom sina källar-sända ”nyhetsprogram” över Youtube-liknande plattform. Utan att säga för mycket om handlingen involveras även några lantortsbor med stark vapenstyrka som för att kommentera den senaste tidens NRA-debatter kring amerikanska medborgares rättigheter att inneha vapen. Nästan profetiskt omkring skolskjutningen som startade årets debatt i frågan.

Jag hade tur, det var endast ett par avsnitt kvar när jag påmindes om denna, för mig, bortglömda pärla. Så jag inväntade hela säsongen för att kunna avnjuta den i sin helhet. Inte i något maniskt sträcktittande på bara några dagar, men nästan så. För ska jag försöka titta bara en gång i veckan glömmer jag bort det efter ett tag och sen sitter jag ändå med 3-4 avsnitt att ta igen. Föredrar därför streamingtjänster som släpper hela säsonger på en gång och inte daltar runt med gamla TV-dinosauriers format och sändningsvanor. Det var inte speciellt bra förut heller, men då fanns det inte så mycket alternativ då Netflix fortfarande var en DVD-hyrtjänst där filmer skickades hem genom postorder och sedan skickades tillbaka i utbyte mot nya filmer och ännu inte revolutionerat online-tv. Om de nu någonsin gjorde det. I vilket fall är jag glad att allt mindre behöva tänka på sändningstider och dylikt för att se de filmer/serier jag vill se. I framtiden kanske jag inte ens behöver oroa mig över hur ofta serieavsnitt sänds eller vart i världen de nu må finnas tillgängliga i. Jorden är en planet utan gränser, de har vi själva ritat ut och accepterat godtyckligt. (förutom när det förts krig för att rita om kartan) Det bör även märkas i TV-seriernas globala utbud! Så jag slipper välja mellan att vänta typ två år innan någon plockar upp en ny serie jag vill titta på och införskaffa den genom internets baksidor. Drömma går ju alltid!

Inte utbränd bara nedbränd

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Så kom då dagen då jag tog tåget till Stockholm för att gå på intervju för filmskola. Inte SthD direkt men ändå ”en av Nordens bästa filmskolor” så det var väldigt nervöst! Men mitt besök började inte direkt bra. Jag ankom på Sthlm C varifrån jag tog tunnelbanan till Liljeholmen och därifrån (en smockfull) buss till Karusellplan. So far so good! Men när jag steg av bussen vid rätt hållplats började problemen. Jag var visserligen över en halvtimme tidig så det kändes bra, men jag insåg plötsligt att jag inte hade en susning vart jag skulle gå därifrån. Så jag gick längs denna avenue för jag tänkte att skolan borde ligga längs där med tanke på busshållplatsens placering. Men ack så fel jag hade! Jag gick runt ett helt område upp till någon galleria där jag plötsligt hittade en skylt för Karusellplan. Jag började alltså hitta rätt igen! Så jag satte mig ned på en parkbänk och åt en bulle jag hade tagit med mig. För att varva ned lite bara. Gick sedan uppför gatan men kom bara till Karusellgatan vilket inte är samma sak som plan – insåg jag efter ett tag. Men jag fortsatte rakt upp och sedan nerför en trappa så hamnade jag mirakulöst nog rätt tillslut! Med bara någon minuts marginal också.

 

Var på intervju. Blev totalt nedskjuten. Kommer nog inte in.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efter att ha blivit ledd genom en labyrint av korridorer kom jag i perfekt tid till samtalets början. Som vanligt glömde jag allas namn direkt efter att varje person presenterat sig, men det är jag van vid. Men det verkar inte bli något problem, att jag inte vet vad folk på skolan heter. För jag kommer nog inte ens in. Ärligt talat vet jag inte ens varför de kallade in mig, de gillade inte min film jag hade gjort – eller till synes någonting annat heller för den delen. Inte en positiv kommentar fick jag. Kanske ville de bara bjuda in någon clown alla kunde skratta åt. ”Titta, han trodde han skulle komma in med sitt skitsnack”. Tvärtom var det för den hipster som satt bredvid mig, han som med pottfrilla och tröja med turtleneck prisades för allt han gjort och sade. Det var som om rektorn och en av lärarna var helt förälskade i honom. Han har antagligen redan kommit in, så att säga. De andra två, tjejerna, bemöttes mer… neutralt. En av dem hade visserligen jobbat mycket med tv och drama vilket lyftes fram såklart, men hon bars inte fram på tron för den sakens skull. Eller sköts ned fullkomligt som mig. Så jag togs nog bara in som narr för att lugna de andra. ”Såhär illa ute är ni i alla fall inte”.

På vägen ut passade jag på att beundra alla de historiska (och vissa nutida) filmaffischer de hade på väggarna. Eftersom jag aldrig lär se dem igen. Hårdast föll jag för De 400 slagen (bild 2:2) men det fanns så himla många fina där. Lite som ett museum faktiskt!

Väl ute gick jag sedan bara gatan ned och nedför en trappa så kom jag till busshållplatsen jag hoppade av vid (bild 2:3). Så vad som blev en halvtimmes runtur kunde alltså tagit mig knappt två minuter. Så typiskt mig, ständigt sinnesförvirrad och vilsen. Bättre blev det inte heller av att Google Maps inte ville installera sig på min telefon. Not so smart phone snarare. Men nu hittar jag i alla fall! Vad det nu spelar för roll.

Drömmar

 

 

Drömmar

Allting handlar om våra drömmar

När vi drömmare slutat drömma

Har ni andra inga drömmar kvar

 

Idag fick jag bekräftelse från Stockholms filmskola att jag är välkommen på intervju och arbetsprov senare i maj! Vilket ändå är det längsta jag har kommit. Äntligen betalar min hybris, galenskap och kreativa härdsmälta av sig på annat sätt än självförakt och depression. Nu handlar det om att leva ut drömmarna också, och inte bara vakna upp från dem med ett krampaktigt grepp för att kunna återberätta dem senare. Men som oftast flyter de bara iväg. Så nu ska jag visa att de är värda att befästas i film. Vilket är bättre med all min kreativitet och fantasi än att bara slänga bort den. Det inser nog de också trots allt! Mina arbetsprover var ganska påvisande över min skaparanda och auteur-mentalitet som är för bra för att ignoreras.

Spelkväll

 

Fick en biobiljett av min släkting när jag var där och dinerade härom dagen. Så gick och såg Game Night ikväll – och nog var den väldigt rolig alltid! Men också ganska allvarlig. Så helt enkelt en populistisk nyversion av The Game som lär affärsmannen Van Orton att njuta mer utav livet och vad det har att ge bortom arbete och affärer. Fast lite tvärtom här, ett medelklasspar vars mans bror bjuder in till en spelkväll de alla sent ska glömma – och hur viktigt det är att ta vara på livets ljusglimtar och det som verkligen spelar någon roll här i livet. För dem att skaffa barn. Så en dag hoppas jag också kunna träffa någon jag vill göra det med. Hittills har det inte gått så bra. Men det är å andra sidan ingenting en kan stressa fram heller. Men så en dag kanske jag befinner mig på en bar där en frågesport hålls och min drömmars kvinna råkar tävla emot mig. Eller någonting helt annat som inte ens en dramakomedi kan göra mig beredd på. För sånt är ju livet. Oförutsägbart.

 

För övrigt var det två skådespelarinsatser som är värda att omnämnas. Dels Michael C. Hall (Dexter) som visserligen inte är med så mycket annat än mot slutet, men också den vackra och väldigt talangfulla Rachel McAdams (About Time, True Detective) som spelar på hela karaktärsutvecklingen med den fräcka hemmafrun till den John McClane-bossiga  gisslanfritagaren som gör vad som krävs för att rädda sin familj och dess vänner. De övriga karaktärerna utvecklas inte alls lika mycket, om alls, under spelets gång. Så stor eloge till henne för att verkligen lyfta filmens helhetsupplevelse ett par snäpp. Minst! Men annars så är den också väldigt spännande med stulna klenoder, biljakter och maffiamedlemmar som inte alls är ute efter att leka lite bara. Så se den vid given chans!