Juligen

 

Jag är personligen ingen stor julfirare, sista gången var året då min fostermor gick bort i cancer och vi firade istället hos min fosterpappas släktingar. Allting var väldigt deprimerande och lidelsefullt. Sedan dess har jag inte funnit något större nöje i julfirandet. Att titta på kalle anka tröttnade jag på långt innan dess. Ibland blir jag dock lite stämningsfull och ser Fanny & Alexander på självaste julaftonen (om inte Die Hard visas) men i år blev det någonting heller annat som inte alls härrör högtidsfirandet; American Assassin – som var något av det sämsta jag sett. Någonsin. Kass huvudrollsinnehavare som inte kunde förmedla känslor i sitt skådespel, klyschig action med lika klyschig hämndhistoria som bakgrund och helt crazy story som inte kändes trovärdig någonstans. Hade nog känts bättre att ha sett om Kalle i alla fall. Men det är ju lätt att vara efterklok också.

 

Firade jul ute i Danmark! Nu: julbord!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Jag var då alltså ute i Danmarksby på Göransgården där vi fick köttbullar och janson till lunch och risgrynsgröt till middag. Sen julbord tidigare idag. Varför de inte har det på julafton har jag aldrig förstått och aldrig fått ett bra svar på varför. Kanske vet inte personalen själva. Oavsett så var det trevligt! Fick även en julklapp av dem enligt traditionen, en eltandborste, och en påse godis. Tyvärr glömde jag den där så återfår den inte fören på onsdag då de kommer med medicin till mig igen. Sen måste den laddas i tolv timmar innan den kan användas också. Men sen så.

Annonser

Filmaffischer

I många olika sammanhang brukar jag bara sucka när äldre människor stönar åt vår samtid och konstaterar att det minsann var så mycket bättre förr. För det mesta har de nämligen fel. De flesta samhällsutvecklingar som skett de senaste 50 åren är av godo för de flesta. Att någonting inte är välbekant och tryggt betyder inte att det är dåligt och något att avfärda bara sådär. Men en, eller egentligen två men det återkommer jag till senare, sak kan jag faktiskt hålla med om. Filmaffischer, de var faktiskt bättre förr – speciellt då de var handmålade. Se för er själva.

 

 

 

Den ovan tagen från en blogg som redan gjort en väldigt bra jämförelse – då mellan originalfilmens poster mot remaken.

 

 

 

 

 

”Everybody’s talking about it!” fungerar ju fortfarande som marknadsföringspunchline. En vida omtalad film är en allmänt sedd film. Oftast, i alla fall.

 

 

 

Tänk så mycket fagrare förhandsdrömmarna om La La Land skulle varit om det var med denna den promotades (speciellt om den faktiskt var handmålad och ej i dator):

 

 

Tydligen gjord utav Alexey Kot som en vintage poster för en modern film. Som är sjukt bra. Se om ni inte gjort. Sen ser ni regissörens Damien tidigare film Whiplash som han först gjorde som kortfilm för att säkra finansieringen till sin debutlångfilm. Vilken är sensationellt bra! La La Land såg jag som överraskningsfilm under Lucia Movie Night på SF förra året måste det ha varit. I år är det tydligen ändrat så det är bara två filmer som visas, mellan typ åtta och halv ett på natten. Tidigare var det mellan tolv och typ halv sex på morgonen. Det var lika jobbigt som magiskt. Få se lite mellansegmentfilmer men oftast någon bra i alla fall! Då var det egentligen bara LaLaL som var magiskt bra. Kunde ha gått hem efter den, men det hade ju tagit bort det roliga med att återskapa filmkvällarna jag hade som yngre.

 

 

 

 

Så skulle jag ju återkomma om någonting annat som var bättre förr, och då menar jag faktiskt inte filmtrailers men som jag verkligen påmindes om igår kväll när jag såg om John Carpenter’s The Thing på en löjligt högupplöst bluray med mina goda vänner. Nämligen specialeffekter. Jämfört med originalfilmen från 1951 och nya versionen från 2011 så står den fortfarande bäst; den första gjorde väl så gott de kunde på den tiden (vilket varken är läskigt eller spännande idag) och den nya förlitar sig på CGI istället för de praktiska effekter deras team hade satt ihop men sedan fick kassera för att istället återgå till att digitalt återskapa ”monstret från mars”. Men det ser redan daterat och fult ut, vilket gör att helhetsupplevelsen faller platt och att liksom första filmen tappar pondus och skräckpotential. Det blir mest skrattretande. Vilket överlag förstör dagens filmindustri, speciellt den i Hollywood, där vad som från början var tänkt som ett komplement nu istället tar över hela filmer helt och hållet. Som nya live-action-versionen av Djungelboken från härom året där stackarn som spelar Mowgli fick vandra runt helt ensam och spela mot djur som sedan lades in i datorn. Då är den live-action-filmen från 1994 mycket bättre. Mest för att alla djuren är riktiga. Det blir en helt annan inlevelse när en hela tiden inte behöver ifrågasätta legitimiteten i det en ser. Istället läggs fokus på handling och karaktärer. Så mina löften om jag faktiskt får äran att jobba med film i framtiden är att jag ska ha handmålade filmaffischer och praktiska effekter istället för CGI så långt det bara går. Om inte annat för att få så vackra poster som de Tony Stella skapar.

 

 

 

 

 

Kärleken väntar (på någon annan)

Vad jag ofta utelämnar när jag pratar om min teen angst är mitt första – och största – hjärtats svek. Vandrande runt som ett spöke hela grundskoletiden fick mig att vilja återuppfinna mig själv lagom till jag började gymnasiet. En glänsande, skönare, skojigare jag. Fler vänskaper skulle inledas. Och nog törstade mitt tonårsneurotiska hjärta efter matchande slag också. Att hitta någon attraktiv var inte problemet. Tvärtom. Kändes som mitt alldeles för lättantändliga hjärta sattes i brand var å varannan minut. Men det var i skolbiblioteket elden ramades in, stillades i säkerhet. Jag visste inte ens då att vi faktiskt var klasskamrater (det kom först till min insikt någon dag senare) men det spelade ingen roll. Så stor skola är det ändå inte (mycket mindre än så skulle det visa sig). Jag var ju en tjuv med nyvunnet mod! Men som med allting bra lyckades jag förvandla till kaos, lite såhär:

 

 

Det började med min totala oförmåga att låta saker ta tid, min avsaknad av tålamod, så jag laddade geväret skarpt och skickade ett kärleksbrev. Om jag inte hittade en väg in fick jag väl spränga upp en öppning. Men det visade sig att geväret var riktat åt mitt håll; det var visserligen en hård smäll att hon avböjde min invit då hon var upptagen, men så var det och inte mycket att göra åt – knappast något jag kunde hålla emot henne – men så var hon tvungen att håna mig öppet i skolan genom att visa upp det på projektorn för alla att se. Skratta åt. När jag var med också. Som tur var det jullov dagen efter så mina fosterföräldrar fann det inte konstigt att jag var hemma på mitt rum efter det. Jag grät lite över hur patetisk jag var. Men också för att någon ville håna min fina gest. Men vad ingen visste då, inte ens jag själv, var att jag har ”högfungerande autism” (fast då hade det nog kallats asperger) och alla mina känslor är så mycket större – åt alla håll. Först det glada och optimistiska. Sedan sorgen och pessimismen. När jag kom tillbaka på vårterminen började jag planera min flykt; bytet till ett nytt program, inte på grund av det som hände innan utan för att min dåvarande bästa vän M faktiskt talade sanning när han sa att jag borde byta inte för att klasskamraterna vill ha bort mig utan för att mina icke-befintliga kunskaper i matte, kemi och fysik är en extrem bromskloss på teknikprogrammet. Återigen: hade jag vetat då, att jag har så nära till att känna mig sårad och lurad, hade jag lyssnat mycket tidigare och bytt program direkt istället för klass. En annan definierande krigsförklaring var den från S; först trodde jag bara hon hamnade i kläm i min sinnesförvirrade situation, men mycket senare (alldeles försent, som vanligt) insåg jag att det bara var en maktdemonstration. Och sådana har jag inget övers för. Jag blöder gärna för den jag har gjort fel, ber om ursäkt och tvättar deras sår med mina tårar. Men när det inte värderas det minsta lilla, utan bara används för att hänga mig publikt, är jag inte intresserad längre. Men det var ändå en kalla kriget-situation mellan oss från den julen till det jag beskrev i min förra post när min fostermor blev sjuk. Allting gick verkligen sideways då. Allt brakade samman samtidigt, mer eller mindre. Vilket blev outhärdligt att balansera själv. Så jag började isolera mig. Pratade inte med någon i onödan (dvs om jag inte blev tilltalad) och klippte alla band med dem jag ansåg gjort mig fel. För hade de bara skit att säga om/till mig behövde de inte säga något alls. Ändå fortsatte en viss K mobbningen över MSN där han skrev hur ful, äcklig och dum jag är. Att jag borde supa ihjäl mig. Eller ta mitt liv på annat sätt. För jag hade ändå inga vänner. Vilket kändes sant, förutom mina klasskamrater då. De var ju alltid trevliga. Men allt det andra tyngde mig. Något så oerhört. & har alltså tagit ända till nu att komma över. Om jag ens är över det ännu. Tänker ju fortfarande ohälsosamt mycket på det.

 

Men! Ingen hämnd, ingen glömd! I mitt huvud, i mina berättelser, har jag ställt allting till rätta och ställt den vidrigaste inför domstol. Halshuggning efter vägran att erkänna. Inte helt demokratiskt kanske, men det är ju min hämndstory och inte så jag hälsar på honom irl med avsågat hagelgevär direkt. Även om han förtjänar det! Han dödade ju nästan mig så. De andra var bara opportunistiska och surfade på vågorna av hatet mot mig. De har jag inte känt behov av att ställa till rätta på samma sätt. De klarar jag mig ändå utan de sabla kappvändarna.

 

Fast M – honom tycker jag lite synd om. Han tog emot mig med öppna armar när jag var en bortsprungen hundvalp men så sköljde jag över honom med min iver att glamourisera mig själv. Han såg igenom allt såklart, men stannade ändå kvar mycket längre än någon borde. För det var han en hjälte. Ingen hade jag roligare med heller. Den lilla källaren var en stor värld för mig då. En som inte var hemma på landet. Där jag både höll mig gömd som på flykt, i exil, och inlåst. Innan jag tog flykt till Uppsala ganska direkt efter studenten då min fosterpappa inte stod ut att ha mig kvar spelandes hög musik rakt ovanför vardagsrummet för att sortera alla känslor och tankar. Men jag ville inte direkt stanna kvar heller. I huset där hon tog sina sista andetag. Där hon slocknade som ett utblåst ljus. Där jag såg hur hon värderade många över mig, hur liten jag faktiskt var i hennes ögon. Så jag blev tvungen att slå mig fri, bli min egen. Vilket är en saga jag fortfarande skriver på.

 

Hur den slutar vet ingen – allra minst jag själv. Men det visar sig. Eller som pappsen brukade säga: den som lever får se.

All Inclusive

 

 

Det är inte ofta svenska komedier är speciellt roligare längre. Kalkoner med Håkan Hellenius får mig att spy upp mitt cineasthjärta. Medicinen och dylik smörja från Colin Nutley får mig att vilja avsluta mitt liv helt och hållet. Detsamma gäller Helena Bergström och hennes verk (eller snarare filmvärk), har dock inte sett hennes senaste alster ”Vilken jävla cirkus” (vad är förresten detta med att sätta in ”jävla” i varje ny filmtitel? Som ett litet upproriskt barn) så där finns det väl lite hopp i alla fall! Men inte ens Ruben Östlund lyckades underhålla mig med Rutan – som tvärtom var väldigt uppenbar och nästintill desperat i sina försök att vara rolig. En man med tourettes i en konsthall där det ska vara lugnt och tyst känns år 2017 varken kul, nytt eller fräscht. Ruben vilar sig på sådana klyschor hela tiden. Tur då att denna semesterdrama hann anlända i tid för att rädda den svenska komedin lagom till höstmörkret och den depression som följer för många.

 

Regisserad av Karin Fahlén (som tidigare gjort ett par kortfilmer, ett avsnitt av Bonusfamiljen samt episodfilmen Stockholm Stories) får vi följa Inger (Suzanne Reuter) och hennes döttrar Malin (Jennie Silfverhjelm, känd från Dramatens fasta ensemble och från mini-webserien Taxi b.la.) och Tove (Liv Mjönes, senast aktuell i de bägge säsongerna utav Torpederna och innan dess det lesbiska dramat Kyss mig som uppmärksammats lika mycket internationellt som inrikes) som alla är intrasslade i sina liv på olika sätt. Malin tar hand om sin nyskilda mamma samtidigt som hon har tre barn själv. Allt går enligt schema för henne. Ingen tid för spontanitet och äventyr, alltså. Inger är livrädd för att dö ensam. Tove har ingen ordning på sitt liv och ligger med yngre killar (inte olagligt unga så no judgement here) och kommer till flygplanet precis innan de ska lyfta med en gul IKEA-påse (som hennes syster påvisar är för att bära varor INNE i affären) med alla sina kläder i. Trots sina tillkortakommanden och oenigheter kan de samsas väl framme i Kroatien. Dock lyckas de inte flyga ifrån sina respektive livskriser utan lyckas hela tiden förstöra för varandra – och sig själva – utan att egentligen mena det. Tänkte under filmens gång att den lika gärna kunnat heta ”Women on the Verge of a Nervous Breakdown” (fast då kanske helst i svensk översättning) men manusförfattaren kanske ville ha en semesterklingande titel som för tankarna till Sällskapsresan helt enkelt. Det fungerar minst lika bra egentligen. Enkel, talande och förstående. Det sammanfattar också filmen väl. Men inte deras liv. De gör dem så invecklade det bara går, trots att de bara vill väl.

Bli sedda och känna närhet. Älska och älskas.

 

Något som de flesta av oss kan känna igen oss i mer eller mindre. (Mer i mitt fall)

Nattbio och melodrama

 

Kände mig lite spontan såhär kort efter löning så bestämde mig för att gå på sen bio; vilket kändes passande såhär i Halloween-tider och med den sena (22:30) visningen av skräckisen  Happy Death Day som hamnar nånstans emellan actionfilmen Edge of Tomorrow och tonårsdramat Before I Fall som båda laborerar med TV-spelsfunktionen där flera liv används av vår huvudperson – här för att kunna lösa sin egna mordgåta så att hon förhoppningsvis kan bryta det dygn som av någon anledning återupprepar sig för henne. Att dö och ta lärdom av det som sker är någonting typiskt för spel, och att känna samma dygn återspelas om å om igen är ingenting ovanligt för uttråkade ungdomar. De ramar därför in målgruppen rätt väl! Dessutom väljer de ganska typiska scenarion som ska återspelas för vår huvudperson, vilket i alla fall lurade mig till att tro att detta var en förutsägbar tråkig skräckfilm en redan sett tusentals gånger. Lyckligtvis visar det sig att jag har fel, och att manusförfattaren/regissören helt sonika lurat mig genom att använda sådant vi alla filmintresserade känner till så väl. & så fortsätter det genom hela filmen: då och då tror vi att vi vet exakt vad som händer – för att kort därefter bevisas fel och sedan tar karusellen ytterligare ett snurr och låter publiken följa med helt oförberett. Den är helt klart bättre än trailern påvisar:

 

 

När jag letade upp trailern ramlade jag också över en liten BTS-video för intresserade. (Varning för ojämn ljudnivå bara)

 

 

 

I förra veckan blev jag också positivt överraskad av en skräckfilm, även om den var med betydligt mer inslag av komedi än denna, vid namn The Babysitter – som inte alls låter så galet, men likväl urartar å det grövsta. Det blir många rysningar längs ryggraden, men också minst lika många skratt. Det är en fin balansgång och den vidhålls perfekt. De leker också med förväntningar, klyschor och helt andra utvecklingar än vad en först tror.

 

 

 

I tisdags var det för övrigt äntligen dags för Lorde att inta Sverige och Annexet (hon har ju visserligen varit här förut, för Skavlan, vilket hon pratade lite om också), vilket hon gjorde något försenat men likväl storartat och fabulöst! Som förväntat! Det var kul att äntligen få se henne på hemmaplan (för mig alltså, nästa projekt kanske blir att se henne i Australien) även om hon var otroligt bra i New York också. Tror faktiskt inte platsen spelar någon roll – även om Annexet kanske inte är lika bra spelplats som United Palace (där, komiskt nog, ett avsnitt utav tv-serien The Blacklist utspelar sig. Var lite roligt när jag kände igen mig i foajén, huvudsalen och på utsidan). Att hon hunnit släppa nytt album och därmed hade flertalet nya låtar med sig (inklusive samarbetet med Disclosure – Magnets var redan det andra låten att framföras) samt några äldre i ny skrud!

 

 

Just @lordemusic drinking Tea on stage! #melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Förutom Lorde själv hade hon också med sig två trummisar (varav den ena också hoppade in på annat) synth och elgitarr. De syntes inte så mycket men lät desto mer. Precis som det ska vara med andra ord! Men det var dock inte bara hon själv som dansade runt på scenen. Under flertalet låtar fanns där också två andra tjejer som var klädda i vackra klänningar och dansade minst lika märkligt som Ella själv. Men det hör väl till. Det är så fint att hon har sin egen stil, inte bara i sången och uttrycket utan även i dansen och scenrörelser. Filmade också två låtar:

 

 

Jag skrek ett par gånger om att hon borde spela Love Club (låten, inte hela EP:n) vilket tyvärr aldrig besannades. Men känner mig ändå mer än nöjd med låtvalen så får hoppas på att hon kör den nångång framöver istället. Tills dess har jag hennes nuvarande material, och tillhörande drömmar, att leva på.

Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

Muren

 

 

Av de tidigare Joakim Thåström-konstellationerna är egentligen Imperiet min favorit, men Die Mauer av/med Ebba Grön är tidlös klassiker. Så allvarlig, så vacker, så hoppfull. Men däremellan så förkrossande. Perfekt recept för kampsång med andra ord! & nu när Kent inte längre är med oss på svensk musikscen känns det ändå tröstande att Pimme himself tar vid efter deras soundkrasch i och med Körkarlen (s0m liksom hela senaste albumet Centralmassivet är inspelat i Hansastudion där Kent spelade in albumet Röd) som också hämtat titeln från Selma Lagerlöfvs klassiker med samma namn – som filmatiserades utav Victor Sjöström (som i sin tur inspirerande självaste Ingmar Bergman till att börja göra film, men även Stanley Kubrick till att fullända sin The Shining)

 

 

Nåväl. För dem som inte vill förkovra sig i filmkultur kan ändå ta del utav ett av årets bästa album här:

 

 

 

 

”Du har så långa fingrar ikväll…”

 

På tal om årets bästa album; såväl Lana Del Rey som Lorde har lämnat ifrån sig smärre mästerverk nu. & då jag sörjer att jag missade den förstnämndes konsert på Way Out West i somras tröstas jag av att det är ungefär två veckor till jag får se min favoritaustraliensare på Annexet i Stockholm. Då blir det grönt ljus till att festa till ett melodram av episka mått. Eller i alla fall tonårsbrunstiga mått.

 

 

 

 

 

Såhär några avstickare senare har jag helt glömt bort varför jag ens började skriva på det här inlägget. Kanske är det muren mot andra människor jag känner (rent metaforiskt alltså). Antagligen. Den är svår att ta sig över men ibland möjlig att gå runt. Då ser allt ljust ut för ett tag. Sen faller skuggan igen som en påminnelse. Om att livet inte får vara för bra.

Me at every party

 

Jag är uppvuxen på grusade förhoppningar och brustet hjärta. Jag är nog just därför mest som Pandora i tv-serien Skins som hjälplöst söker bekräftelse och affektion. Vår enda tröst är att ett brustet hjärta är även det ett hjärta. Och att känslor inte nödvändigtvis behöver mätas i längd utan även i djup. Eller kanske framförallt i djup. För hellre ett intensivt år än trettio ljumma.

The Square

 

 

Efter att ha vunnit två stycken biljetter till The Square (med manus och regi av Ruben Östlund) via en Instagram-tävling tänkte jag bjuda med en vän när filmen hade premiär i fredags, men så lyckades jag tappa biljetten på väg till bussen så väl på biografen hade jag ingen fribiljett att byta in med. Istället såg vi på Nolans nya storfilm Dunkirk. På vägen hem gick jag och kollade efter biljetten och mirakulöst låg den kvar på marken. Dock väldigt blöt och nästan genomskinlig. Tog in den så den fick torka och idag var det alltså inga som helst problem med att växla in den mot två gratisbiljetter. Vilket jag alltså gjorde. Peppen på att få se den Guldpalm-belönade storfilmen har varit stor men måste erkänna mig besviken såhär i efterhand.

 

När Ruben nobbades från att filma i och omkring slottsgården grät han enligt svensk sätt ut i Aftonbladet och påstod sig vilja avsätta hela monarkin i sin nya storfilm. Först kändes det väldigt barnsligt, men som monarkimotståndare kunde jag ändå inte tacka nej till att få se hela apparaten nedmonterad i svensk storfilm. Men nu blev det inte riktigt så. Slottet är kvar, men har delats upp i museet och den kungliga bostadsdelen. På en privat fest som det moderna konstmuseet som filmen kretsar kring håller smyger de nämligen in i den privata delen. Kungafamiljen är inte där, men de är heller inte avsatta och utslängda i Rubens alternativa snara framtid. Det känns som han pudlat och snarare krupit till korset för att smöra för kungafamiljen. Vilket bara är sorgligt!

 

 

Den moraliska aspekten utav filmen kommer även den av sig något ganska snabbt. Museichefen blir tidigt i filmen bestulen på sin mobil och plånbok, samtidigt som han stångas med utställningen The Square och hur den ska marknadsföras utåt mot samhället – men istället för att koppla ihop de två scenariona sticker Christian (som chefen heter) ut på ett slags ogenomtänkt korståg för att återfå sina ägodelar och lämnar museet och den PR-byrå de anlitat för att ta fram en viral video-kampanj för att uppmärksamma utställningen. För precis som den kvinna i stadsparken som blev både rånad och misshandlat trots flertalet vittnen som vägrade ingripa eller ringa polisen (se länk i tweeten ovan) är Christian omgiven av människor när det visserligen betydligt subtilare rånet tar vid men ber ändå inte om hjälp – annat än om att få låna telefon. Sen är det som att det aldrig har hänt, utöver en förgrening mot en scen som påminner om slutet i Play där en tvist mellan en vuxen person och ett mindre barn uppstår. Vilket mest utmynnar i prat om fördelningspolitik på ett mycket plumpt sätt och inte direkt avslöjar människan eller dess beteende särskilt vidare.

Även om bilder på uteliggare och tiggare förekommer som i kontrast till Christians stilfulla lägenhet säger det väldigt lite om klasskillnader och hur de påverkar vårat beteende, annat än att skillnaderna finns där. Vilket inte lär komma som en chock för någon. Scenerna är heller inte så långdragna och fokuserade som många scener ur hans tidigare filmer varit, som om de filmats av en förbipasserande som stannat upp för att dokumentera med sin mobiltelefon, vilket gör att problematiska bilder mest bara flashar förbi och får väldigt lite utrymme och därmed tid för eftertanke. Det är varken speciellt stilfullt, originellt eller humanistiskt. Heller är inte den middagsscen där en vältränad Terry Notary spelar ett vilt djur, något som mest liknar en apa (vilket känns logiskt med tanke på att han agerat stuntkoordinator i bl.a. Hobbit-trilogin, Avatar men framförallt nu senast Planet of the Apes-trilogin, men föga originellt) som skrämmer upp den anrika skaran  genom att bete sig hotfullt och påträngande även efter att Christian tackat för performancet speciellt avslöjande då den fråntar museichefen allt ansvar för situationen och istället överlåter det till besökarna. Det blir helt sonika ett plumpt tankeexperiment snarare än kikande under mänsklig hud som en kock tillagar och skalar en lök. Det gör också att undersökandet om konst upplevd som utställare kontra utställningsbesökare går förlorad.

 

 

Ovanstående citat ska tydligen vara en del av motiveringen till den guldpalm som Ruben vann med rutan. Vilket känns väldigt ofräscht i dessa tider när nazismen växer sig större och starkare runtom i Europa och jag reagerar när apan i ovan nämnda middagsscen rycker av en muslimsk kvinna sin burka i ren provokation. Kan tänka mig att det var en handling som faller fransmännen i smaken. Jag tänker lite slarvigt att det ändå liknar rasism och fördomsfullhet vid animalistiskt impulsbeteende snarare än vid stort mänskligt tänkande som når längre än att det just jag känner igen och har förankring i är det enda som får finnas till. Men då det är en mycket snabb och otydlig scen känns det oklart om det var tanken eller om det helt enkelt var en ren provokation.

Ruben har ju skrutit med att ”ingen kommer undan” hans skämtande. Att han driver högt och lågt med alla. Och i tidigare filmer ger jag honom rätt. Men här? Njae. Visst uppstår många komiska situationer i denna två och en halv timmes långa försök till civilisationskritik – men de flesta kretsar kring den kvinnliga journalisten som spelas utav Elisabeth Moss (Mad Men, Top of the Lake) och den schimpans hon av någon oklar anledning har med sig under sin pressresa till Stockholm. Men då de kretsar mer kring situationsbaserad humor och könsroller (eller snarare våra uppfattningar av dem) och det sköttes så mycket bättre i hans förra film Turist är det ingenting som lyfter filmen annat än stundtals. Vilket såklart är bättre än att inte underhålla alls.

Då filmen i sig påstår sig vara en satirisk smocka mot konstscenen är den även där en besvikelse. Den undersöker väldigt lite hur konstmarknaden egentligen fungerar och fixerar sig istället på en ganska så allmän företagspolitisk modell där problem resulterar i att den mest synliga syndabocken offras när det hettar till. Vilket säger väldigt lite om musei/konst-världen och mer om hur företagsstyrelser i allmänhet väljer att bemöta problem och motgångar. Kanske borde ett konstmuseum som påstår sig värna yttrandefriheten stå på sig mer? Och någon som påstår sig vilja syna konstvärlden i sömmarna göra just det istället för att slänga ur sig plattityder i inte alltför konstnärligt laddade bilder. Endast middagsscenen närmar sig en slags konstnärlig laddning. Men påminner mer om en Roy Andersson-film i stunden än något typiskt Ruben Östlund. Vilket är talande då den förstnämnde varit lärare åt den senare. Och en dag kanske faktiskt överglänser sin mästare på allvar.

Mad off

 

Såg nyss filmen The Wizard of Lies om historiens största Ponzibedrägeri – som självfallet är baserad på en helt sann historia också. Där det finns kapitalister finns det också de som enbart bryr sig om sitt egna och struntar i om andras liv raseras fullständigt. Ända tills de blir påkomna alltså. Då ångrar de sig givetvis väldigt starkt. Annars går det bra att leka ljuva livet och tycka sig förmer alla andra. Slott, hus utomlands, båtar stora som skepp, allt på andras bekostnad. Inte konstigt så många hatar dessa yuppies som spelar roulette med andras pengar som enda risk. För att inte nämna alla som blivit miljardärer genom att köra över alla de utvecklat en personlig relation till. Inte konstigt de inte har några vänner kvar om pengarna försvinner. De offrades i jakten på dem. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på dem som förlorade allt de ägde till denna Madoff; är det inte lite oansvarigt att investera nära 100% av ens tillgångar? Självklart ska ingen behöva räkna med att bli blåst av sin investerare, men ingenting är skottsäkert och det är aldrig roligt att ha allting på svart när kulan landar på rött i slutändan. Förstår att de med mycket medel vill investera för sina barns framtider, men är det någonting den kapitalistiska historien lärt oss är att bubblor kommer och går lite hela tiden. Och det är bara en tidsfråga innan den du vilar ditt liv på spricker, för att sedan låta dig falla fritt. Att då stå helt utan fallskärm är aldrig en bra idé. Heller inte att ha offrat familj och vänner för att bygga den osäkra grunden.