Orange är fortfarande det nya svarta

 

Det blir likadant varje gång. Varje säsong. Jag lovar mig själv att börja titta lite försiktigt, bara ett avsnitt första kvällen. Men så blir det två. Eller tre. Och ett par dagar senare är allt slut. Lyckligtvis har jag inte låtit det gå så långt riktigt, men nästan, för imorgon ser jag sista avsnittet. Av OITNB alltså, som nu är inne på sin sjätte säsong. Precis som min f.d. chefredaktör Rosemari Södergren skriver på sin sida Kulturbloggen så är det en direkt uppföljare på förra säsongens fängelseuppror och dess konsekvenser – för såväl internerna som för vakterna. För där internerna tvingas slåss mot ett riggat system som egentligen inte vill höra sanningen, utan snarare en snabbversion av den som snabbast lägger locket på hela situationen, måste vakterna handskas med den PTSD upproret ändå åsamkades dem. Vilket lägger till en dimension som Rosemari inte tog upp: att fängelsestyrelsen som i all panik försöker hantera skandalen (som de ser allting som) inte ens brytt sig om att ta in psykologer för att kolla hur deras vakter mår efter allting. Antagligen för att det kostar pengar, speciellt om de måste genomgå långtgående behandlingar och under tiden betala lön till ersättare. För även om det pratas mellan vakterna om händelsernas åsamkan på dem, men inte så mycket mer, så ställs dessa frågor i det tysta. I bakgrunden av allting; de gängkrig , vadslagningar och någorlunda habila vänskapsband som bildas eller återupptas; det som antingen blåser förbi likt en sval bris eller en enorm tornado, mellan dessa rader viskas det om ett fängelsesystem som mer liknar ett finansiellt institut än någonting annat. & då har jag inte ens kommit till den strukturella rasismen speciellt de mörkhyade lever under både i och utanför anstalterna – och så även i rättssalen. Men det låter jag serien tala för sig själv för. Eftersom den trots allt är en riktigt bra sådan, fortfarande, även om den dalat något efter den förra riktigt starka (och radikala) säsongen. Men precis som Rosemari skriver så vill en ändå veta vad som händer med karaktärerna sedan sist. Vilket vi också får. I vilken omfattning vet jag inte exakt, eftersom jag ändå har lyckats spara ett avsnitt, men hittills har det ändå varit tillfredsställande. Speciellt i den psykotiska öppningen.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.