Svenska nejtackademien

 

 

De senaste dagarna har det stormat kring Svenska akademien, den av mig sedan barnsben beundransvärda institution som representerar ”snille och smak” och delar ut världens mest prestigefyllda litteraturpris (som jag tidigare drömt om att motta då skrivandet funnits med mig sedan födseln i stort sett); Nobelpriset i litteratur. Det är visserligen bara en utav priserna de fördelar varje år, utöver uppdraget att ge ut SAOL med uppdaterade nyord etc, men även det mest internationellt respekterade och uppmärksammade. Men allt det där romantiska skimmer som jag växt upp med har som sagt dissekerats med trubbig och rostig matkniv under en lika långsam som smärtsam operation och numera återstår bara en kall och naken sanning om en förlegad institution som nu får se verkligheten komma ifatt dem på det mest brutala sätt. Men Horace Engdahl tycks göra sitt bästa för att förflytta fokus från sina vänner mot Sara Danius (som förövrigt var min lärare en kort period då jag studerade estetik på Södertörn) då hon kritiserar dem sakligt och riktigt – alltså alldeles för ärligt – vilket såklart skaver i den lilla församlingen.

 

 

Att akademien inte funnit tillräckligt starka skäl för en anmälan är nog skitsnack rent ut sagt; men antagligen hoppades de på att slippa anmäla sina egna och överlåta ansvaret till allmänheten som mer eller mindre uppmanades av Sara Danius i ett uttalande där hon proklamerade att vem som helst kan lämna en anmälan. Problemet har bara visat sig att visserligen KAN vem som helst anmäla, men det kommer inte tas på allvar så länge det inte kommer ifrån SA själva.

 

 

Därför bör morgondagens möte som skall handla om församlingens förtroende för Sara Danius egentligen handla om en ny röstning över huruvida de ska skicka in en formell anmälan med så goda belägg som möjligt (för att undvika att den läggs ned direkt) vilket alltså har rekommenderats från början av den juristbyrå som anlitats av SA för att gå till botten med den så kallade kulturprofilen och hans verksamhet Klubben (vilka är kodnamn för Jean-Claude Arnault och Forum) men ändå ignorerats av, förmodligen, ovan nämnda orsak.

 

 

Att akademien inte levt upp till de integritetsstandarder som de själva etablerat har blivit väldigt påtagligt, både inom och utanför organisationen. Eller ska jag kanske säga organismen? Det känns just nu som en levande cancersvulst som levat tyst och väl mellan de glada utropen varje år men nu visat sig ha levt djävul betydligt intensivare än så. Dessutom mer högljutt än tidigare gjorts gällande.

 

 

Vidare kan jag bara säga att jag förstår, och gravt respekterar, de som i fredags valde att lämna Svenska akademien bakom sig. Det hade jag antagligen också gjort i deras sits. Peter Enlund har jag länge sett upp till och min respekt för honom kvarstår härmed. Detsamma kan jag säga om Sara Danius vad som än beslutas imorgon vid sammankallningen. Men om övriga känner jag bara besvikelse över.

 

 

På sin WordPress-sida skriver Peter:

 

När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen.

 

Hela uttalandet går att läsa under ”just nu”.

 

Men annars är det väl bara poeten och intellektuelle Bruno K. Öijer jag har av intresse över vad som sägs om SA – idag som för flera år sedan:

 

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.