Ted (musikern, inte nallen)

 

 

Om Ted (musikern, inte nallen) Gärdestad visste jag egentligen inte så mycket. Att han skrivit odödliga klassiker som ”Jag vill ha en egen måne” och ”Sol, vind och vatten” känner jag till, men det var nästan allt också. Om hans liv väldigt lite. Men så kom nu biofilmen för att fylla i dessa luckor för oss yngre människor – passande nog regisserad av Hannes Holm som visserligen har en väldigt varierad meritlista (som jag bråkat lite med om här) men ändå har hintat ett intresse för Ted i referensen i hans förra riktigt bra film: Himlen är oskyldigt blå – som annars inte har någonting med musikern att göra. & det är där Ted tar vid! Från ungdomens tennisspelande (mot bl.a. Björn Borg) och ivriga inbrott på Sweden Music där han spelar live för att få skivkontrakt. Men också betydligt mörkare sidor – som att han hörde röster, och såg människor som egentligen inte ens finns. Filmen känns lika varm som musiken, men också med dess underliggande melankoli intakt. Det gör skildringen lika komisk (på ett bra sätt alltså) som gripande. Sen att fagra Hanna Alström spelar hans fru med barn som lämnas i sticket på grund av hans sjukdom också väger till! & när alla, familj och vänner, står förstående i publiken i slutet (som också är filmens början) brister det för mig och jag känner en tår bränna spår på min kind. Få svenska filmer lyckas med det numera.   Dock fick jag ångest av skildringen utav psykisk sjukdom – inte för att den var dåligt gjord utan tvärtom så triggade den egna upplevelser och min rädsla för att återigen hamna i en liknande situation där jag inte riktigt bestämmer över mig själv. Så det var tungt att komma hem med. Men så lyssnade jag på lite musik och somnade på soffan så kunde jag ta mig ur den värsta känslan. Trodde inte jag skulle drabbas så hårt när jag mått så bra på senaste tiden. Men det är svårt att förutspå vad som kan få en att falla som hårdast.

Annonser

Klippt!

 

Var å klippte mig (för en vecka sedan) för att sedan köpa en hamburgertallrik och ett par semlor – allt vid Västertorg. Himla smidigt att ha allt samlat där. Så även tandläkaren. Men de har ju två veckors väntetid för akuta ärenden så… Anyways, med bara ett par minuters gångpromenad gör det ingenting att ha glömt mjölken en tredje gång (för att istället komma hem med en Red Bull) då det bara är att skutta tillbaka utan att tänka på bussar och så. Men jag försöker tagga ned på såväl snabbmat som onyttigheter, då speciellt snacks och läsk. Det går sådär. Men om 187 dagar åker jag till Cypern och då vill jag inte se helt opresentabel ut. Men kommer nog behöva klippa mig igen innan dess också. Det växer som ogräs där uppe ibland.

 

Nu ska det diskas och dammsugas här hemma. Vilket inte är en lika rolig tanke. Men jag har 187 andra tankar som tar mig igenom det.

Gun uncontrolled

 

Det finns inte längre några ord som räcker till. Under enkom 45 dagar har alltså 18 skolskjutningar redan hunnit äga rum i USA i år. Ändå anses NRA, politikerna och dess vapengalna anhängare helt berättigade i att äga vapen utan att bli kontrollerade för psykisk sjukdom eller andra varningstecken. Inte för att det bör spela någon roll, för när vapen finns så lättillgängligt kan en person som inte skulle ha klarat en sådan bakgrundskontroll ändå lätt kunna få ett skjutvapen via andra kanaler. Eller det räcker för guds skull att han ber sin granne ”köpa ut” åt honom. Vilket är riktigt oroande. Det känns inte så konstigt att anrika The Criterion Collection ryktas ge ut Michael Moores dokumentär ”Bowling for Columbine” nångång under året. Det är en viktig påminnelse inte bara om en enskild händelse utan om ett kulturellt problem som ännu inte vågats ta itu med. Det med vapenlobbyn, betalda politiker och en generation barn som växer upp med traumat att ha varit med om en skolskjutning (eller har en bekant som strykit med i en) och vad det gör med landets befolkning på längre sikt.

 

#EndGunViolence @everytown

A post shared by Anne Hathaway (@annehathaway) on

A post shared by Emmy Rossum (@emmy) on

 

Vanligtvis brukar det ”bara” vara upprörda föräldrar som görs hörda i media efter skolskjutningar (ja, de är så frekventa) men nu har också media/skådespelar-eliten i USA börjat vakna och engagera sig i frågan. Deras stöd tordes betyda mycket för föräldrar, anhöriga och barn i eller vänner till skolor som blir drabbade. Att kändisar visar denna uppbackning gör att deras protesterande röster ges ytterligare eko i samhällsdebatten – men jag hoppas innerligt att det inte stannar där. Att dessa skådespelare inte nöjer sig med att visa stöd och missnöje på sociala medier utan att de faktiskt vågar lägga kraft i att motarbeta NRA och de politiska krafter som upprätthåller status quo efter varje attack. De har också pengar nog att köpa inflytande i frågan. Smutsigt spel javisst, men för en god sak och inte bara för eget intresse. För politiker kommer inte göra någonting åt saken såvida inte deras egna barns skolor får utstå liknande attack. Då lär det bli tillräckligt nära för att de ska förstå den sorg och vånda så många andra föräldrar och barn känner. Men då de är beskyddade privatskolor lär det aldrig hända. Så en annan kraft, mer fredlig och betydligt mer välvillig, behövs för att rucka på invanda tankebanor hos de bestämmande. De har verkligen råd med det. Och samhället har inte råd med att fortsätta ignorera det.

 

 

 

Att, som president Trump, nöja sig med att skicka böner och tankar till de drabbade räcker inte längre. Inte för att de någonsin gjort det, men bägaren håller tillsynes på att rinna över av all ignorans i frågan. Såväl där som internationellt. Med all rätt dessutom. För hur kan de som kallar sig världspolis åka runt och propagera sin egna förträfflighet när de inte ens kan hålla fredligt på hemmaplan?

 

 

 

Mitt hjärta värker av att skriva detta inlägget, av att läsa dessa unga människors tankar och reflektioner av något som ingen borde behöva vara med om. Men det finns också en styrka i de som står på sig och vägrar köpa eller dela narrativet att det inte handlar om vapen utan om ”ytterligare en galning”:

 

 

Förutom strängare vapenlagar och kontroller borde även arbetet med att fånga upp mobbade ungdomar i amerikanska skolor öka. Antagligen beror deras vilja att gå över alla gränser och ta med sig en väska med vapen till en skola för att döda så många de bara kan på mångårig mobbning som inte tog livet av dem – men istället så många oskyldiga och oftast heller inte dem som faktiskt har mobbat den utsatte. Jag försöker inte försvara deras handlingar, det går bara inte, men vi måste någonstans försöka förstå inte bara hur utan också VARFÖR dessa dåd sker titt som tätt. Först när vi adresserar det verkliga problemet bakom (som tidigare beskylldes på hårdrock, satanism och TV-spel) kan vi göra någonting åt det. För att bara begränsa tillgången till vapen kommer inte helt lösa problemet med varför så många behöver beväpna sig så kraftfullt för att återigen känna sig stark nog att kunna slå tillbaka mot dem som i deras ögon svek dem. För efter mångårig mobbning med antagligen misshandel, toalettdykningar och andra allvarliga tilltag känner en sig antagligen väldigt liten och försvarslös – en känsla som helt raderas ut med eldvapen i ens hand som återigen sätter oddsen på deras sida. Men om amerikanska skolor blir bättre på att våga se, agera och utreda mobbning innan den går så långt att den driver tidigare vanliga elever till vansinnesdåd har mycket vunnits. Ännu en vinst vore att även om det hunnit gått för långt så ett dåd är planerat så att de ändå inte hunnit få tag på vapen på grund av svårtillgänglighet innan insatser sätts in är nog största segern vunnen i en kultur som ”inte kan göra någonting åt skolskjutningarna”. De har inte råd att förlora så många gånger till nämligen. Snart är varje skola krigsveteraner.

 

Som ett brev på posten

 

Idag kom min vårdpersonal inte bara med medicin utan även med en post-avi som jag åkte och hämtade ut efter jobbet. Visste inte vad det var men att det var från en advokatfirma. Vilket gjorde mig något nojig. Tänk om någon närstående dött utan min vetskap. Eller att någon skulle ha stämt mig typ (vem som nu skulle vilja göra något sådant mot snälla mig?). Men det var tydligen en Tage som hade gått bort. & jag känner inte någon med ett sådant namn. Men så slår det mig att det antagligen är min biologiska pappa som har gått bort. Vilket gör ont i mig, att jag inte ens vet vad han heter. Men han lämnade min moder kort efter att jag hade fötts och aldrig tagit kontakt i efterhand så det är väl hans förlust snarare än min. Hoppas jag ärver stort efter honom i alla fall. Måste rådfråga med en släkting om jag borde närvara vid bouppteckningen. Att resa till Kalix är ändå inte som att ta bussen ned på stan bara.

 

En något positivare överraskning idag var premiären utav The Cloverfield Paradox som avtäcktes på Super Bowl under natten med en trailer, och som sades ha Netflix-premiär direkt efter matchen. Alltså i god tid innan jag vaknat upp igen. Efter att ha läst lite reaktioner på Twitter blev jag än mer sugen på att se den mer direkta uppföljaren till den runt 10-åriga found footage-klassikern.

 

 

 

Just detta att den kringgått vanliga PR-karusellen med pressvisningar, affischering och annan reklam långt i förväg och istället släppt filmen direkt för alla (med tillgång till ett Netflix-konto) att se är ju rätt så stort! Eller som Ava uttrycker det: gamechanger. För nog är det betydligt mer demokratiskt att kunna släppa en film utan att behöva gå genom gammaldags kanaler. Dock försvårar det kritikernas jobb om att rapportera nyanserat om aktuell filmrepertoar när gränserna för ett filmsläpp suddas ut. Är direkt-till-Netflix det nya direkt-till-VHS/reabacken och är det då ens värt att skriva om? I just detta fallet kanske det är så, men om detta senare blir norm kanske för mycket skit slinker igenom för att orka silas igenom. Det är en lika skrämmande som spännande tanke.