Svarta hål

Det jobbiga med negativa tankespiraler är att de blir som ett svart hål som drar in all positiv energi en kan tänkas ha kvar, men även alla tankar och inspiration. Samt ork och lust. Då blir allt så mörkt att allt som tycks vara kvar är självhatet; kritiken mot ens utseende och mot vad en är kapabel till att göra. Men jag börjar komma ur det där nu. Se ljuset igen. & då menar jag inte något religiöst eller efterlivs-metaforiskt trams utan ett slut på den tunnel jag trodde var ett oändligt svart hål. Något jag förlikat mig med att behöva leva med resten utav mitt liv. Vilket är väldigt skönt att se, att så verkar inte vara fallet trots allt. All terapi och pillerknaprande tycks ge effekt trots allt! Så vi får se. Kanske börjar funderar på att se efter möjligheter till att ta upp vidare studier efter nyår/sommaren. För nu när jag inte behöver en halv liter vin för att ta mig igenom en skoldag kan jag kanske klara mig igenom den farsen trots allt. Ge filmutbildningen en till chans kanske. Möjligheterna är oändliga nu när jag börjat kravla mig ur mitt svarta hål som tidigare höll kvar mig i ett järngrepp.

Annonser

Kärleken väntar (på någon annan)

Vad jag ofta utelämnar när jag pratar om min teen angst är mitt första – och största – hjärtats svek. Vandrande runt som ett spöke hela grundskoletiden fick mig att vilja återuppfinna mig själv lagom till jag började gymnasiet. En glänsande, skönare, skojigare jag. Fler vänskaper skulle inledas. Och nog törstade mitt tonårsneurotiska hjärta efter matchande slag också. Att hitta någon attraktiv var inte problemet. Tvärtom. Kändes som mitt alldeles för lättantändliga hjärta sattes i brand var å varannan minut. Men det var i skolbiblioteket elden ramades in, stillades i säkerhet. Jag visste inte ens då att vi faktiskt var klasskamrater (det kom först till min insikt någon dag senare) men det spelade ingen roll. Så stor skola är det ändå inte (mycket mindre än så skulle det visa sig). Jag var ju en tjuv med nyvunnet mod! Men som med allting bra lyckades jag förvandla till kaos, lite såhär:

 

 

Det började med min totala oförmåga att låta saker ta tid, min avsaknad av tålamod, så jag laddade geväret skarpt och skickade ett kärleksbrev. Om jag inte hittade en väg in fick jag väl spränga upp en öppning. Men det visade sig att geväret var riktat åt mitt håll; det var visserligen en hård smäll att hon avböjde min invit då hon var upptagen, men så var det och inte mycket att göra åt – knappast något jag kunde hålla emot henne – men så var hon tvungen att håna mig öppet i skolan genom att visa upp det på projektorn för alla att se. Skratta åt. När jag var med också. Som tur var det jullov dagen efter så mina fosterföräldrar fann det inte konstigt att jag var hemma på mitt rum efter det. Jag grät lite över hur patetisk jag var. Men också för att någon ville håna min fina gest. Men vad ingen visste då, inte ens jag själv, var att jag har ”högfungerande autism” (fast då hade det nog kallats asperger) och alla mina känslor är så mycket större – åt alla håll. Först det glada och optimistiska. Sedan sorgen och pessimismen. När jag kom tillbaka på vårterminen började jag planera min flykt; bytet till ett nytt program, inte på grund av det som hände innan utan för att min dåvarande bästa vän M faktiskt talade sanning när han sa att jag borde byta inte för att klasskamraterna vill ha bort mig utan för att mina icke-befintliga kunskaper i matte, kemi och fysik är en extrem bromskloss på teknikprogrammet. Återigen: hade jag vetat då, att jag har så nära till att känna mig sårad och lurad, hade jag lyssnat mycket tidigare och bytt program direkt istället för klass. En annan definierande krigsförklaring var den från S; först trodde jag bara hon hamnade i kläm i min sinnesförvirrade situation, men mycket senare (alldeles försent, som vanligt) insåg jag att det bara var en maktdemonstration. Och sådana har jag inget övers för. Jag blöder gärna för den jag har gjort fel, ber om ursäkt och tvättar deras sår med mina tårar. Men när det inte värderas det minsta lilla, utan bara används för att hänga mig publikt, är jag inte intresserad längre. Men det var ändå en kalla kriget-situation mellan oss från den julen till det jag beskrev i min förra post när min fostermor blev sjuk. Allting gick verkligen sideways då. Allt brakade samman samtidigt, mer eller mindre. Vilket blev outhärdligt att balansera själv. Så jag började isolera mig. Pratade inte med någon i onödan (dvs om jag inte blev tilltalad) och klippte alla band med dem jag ansåg gjort mig fel. För hade de bara skit att säga om/till mig behövde de inte säga något alls. Ändå fortsatte en viss K mobbningen över MSN där han skrev hur ful, äcklig och dum jag är. Att jag borde supa ihjäl mig. Eller ta mitt liv på annat sätt. För jag hade ändå inga vänner. Vilket kändes sant, förutom mina klasskamrater då. De var ju alltid trevliga. Men allt det andra tyngde mig. Något så oerhört. & har alltså tagit ända till nu att komma över. Om jag ens är över det ännu. Tänker ju fortfarande ohälsosamt mycket på det.

 

Men! Ingen hämnd, ingen glömd! I mitt huvud, i mina berättelser, har jag ställt allting till rätta och ställt den vidrigaste inför domstol. Halshuggning efter vägran att erkänna. Inte helt demokratiskt kanske, men det är ju min hämndstory och inte så jag hälsar på honom irl med avsågat hagelgevär direkt. Även om han förtjänar det! Han dödade ju nästan mig så. De andra var bara opportunistiska och surfade på vågorna av hatet mot mig. De har jag inte känt behov av att ställa till rätta på samma sätt. De klarar jag mig ändå utan de sabla kappvändarna.

 

Fast M – honom tycker jag lite synd om. Han tog emot mig med öppna armar när jag var en bortsprungen hundvalp men så sköljde jag över honom med min iver att glamourisera mig själv. Han såg igenom allt såklart, men stannade ändå kvar mycket längre än någon borde. För det var han en hjälte. Ingen hade jag roligare med heller. Den lilla källaren var en stor värld för mig då. En som inte var hemma på landet. Där jag både höll mig gömd som på flykt, i exil, och inlåst. Innan jag tog flykt till Uppsala ganska direkt efter studenten då min fosterpappa inte stod ut att ha mig kvar spelandes hög musik rakt ovanför vardagsrummet för att sortera alla känslor och tankar. Men jag ville inte direkt stanna kvar heller. I huset där hon tog sina sista andetag. Där hon slocknade som ett utblåst ljus. Där jag såg hur hon värderade många över mig, hur liten jag faktiskt var i hennes ögon. Så jag blev tvungen att slå mig fri, bli min egen. Vilket är en saga jag fortfarande skriver på.

 

Hur den slutar vet ingen – allra minst jag själv. Men det visar sig. Eller som pappsen brukade säga: den som lever får se.

Inferno

 

De senaste åren har jag känt mig som en salig ande vars resa genom helvetesringarna aldrig tar slut. Min livslånga orolighet att inte kunna göra någonting av mig själv och hitta en plats att verka i, och tillhörande eskapism i släktingars verk och gärning, har gjort mig lika deprimerad som den gamla klasskamrats ord om hur ful och värdelös jag är och att jag därför borde ta mitt liv. I början intalade jag mig själv att det bara var ord, att det inte var någonting som bet på mig eller ens bekom mig. Men jag hade fel; jag ljög helt sonika för mig själv. Grovt. & efter ett tag fick jag betala det höga priset. Heller hjälpte det inte att efter drevet mot mig, som kom att innefatta förlorade vänner och för mig helt okända människor som kom fram till mig och sa att det vore bäst för alla om jag bara avslutade mitt liv (inte så konstigt att under min tid där om fyra år så hann minst fem ta livet av sig. Halvstång, blommor och kort. Alla som driver mot kanten, men sen låtsas sörja när de tippar över. Vilka skenheliga jävlar), höll på samtidigt som min fostermor låg dödssjuk i cancer hemma på soffan. Så även om det var skönt att komma hem varje dag var det ändå otroligt jobbigt att se henne sjuk. Många dagar kunde jag inte ens vara i vardagsrummet medan hon låg där. Det gjorde för ont. Vilket tyvärr sårade henne något så enormt. Kanske förstod hon det, kanske inte.

 

Men: trots att det har känts som att det inte finns någon ljusning under alla dessa år, börjar jag nu inse att det är precis vad det gör. För även om jag ibland fortfarande kan få lite smådippar ibland är nivån av ångest, oro, ångerfullhet och sorg inte alls lika vanligt förekommande, eller lika djupt själagrävande, som förut. Vilket är en oerhörd lättnad! Tyvärr har det inte helt hjälpt att få iordning på sömnen så det är fortfarande en work in progress. Men även om det säkerligen kan bidra till eventuell överkänslighet ibland är det som sagt inte alls lika djupt rotat som innan. Som att all psykologkontakt och samtal faktiskt lett till någonting bra. Det, tillsammans med medicinering, då. Det är så himla skönt bara, att slippa (nästan) alla tankar på att vilja dö. Eller hur värdelös en är. Utan bara kan vara, i mig själv, för mig själv. Inte behöva bevisa någonting för andra. Andas, ett andetag i taget. In, ut. In, ut. Som en ritual. Som en väg tillbaka – till livet.