All Inclusive

 

 

Det är inte ofta svenska komedier är speciellt roligare längre. Kalkoner med Håkan Hellenius får mig att spy upp mitt cineasthjärta. Medicinen och dylik smörja från Colin Nutley får mig att vilja avsluta mitt liv helt och hållet. Detsamma gäller Helena Bergström och hennes verk (eller snarare filmvärk), har dock inte sett hennes senaste alster ”Vilken jävla cirkus” (vad är förresten detta med att sätta in ”jävla” i varje ny filmtitel? Som ett litet upproriskt barn) så där finns det väl lite hopp i alla fall! Men inte ens Ruben Östlund lyckades underhålla mig med Rutan – som tvärtom var väldigt uppenbar och nästintill desperat i sina försök att vara rolig. En man med tourettes i en konsthall där det ska vara lugnt och tyst känns år 2017 varken kul, nytt eller fräscht. Ruben vilar sig på sådana klyschor hela tiden. Tur då att denna semesterdrama hann anlända i tid för att rädda den svenska komedin lagom till höstmörkret och den depression som följer för många.

 

Regisserad av Karin Fahlén (som tidigare gjort ett par kortfilmer, ett avsnitt av Bonusfamiljen samt episodfilmen Stockholm Stories) får vi följa Inger (Suzanne Reuter) och hennes döttrar Malin (Jennie Silfverhjelm, känd från Dramatens fasta ensemble och från mini-webserien Taxi b.la.) och Tove (Liv Mjönes, senast aktuell i de bägge säsongerna utav Torpederna och innan dess det lesbiska dramat Kyss mig som uppmärksammats lika mycket internationellt som inrikes) som alla är intrasslade i sina liv på olika sätt. Malin tar hand om sin nyskilda mamma samtidigt som hon har tre barn själv. Allt går enligt schema för henne. Ingen tid för spontanitet och äventyr, alltså. Inger är livrädd för att dö ensam. Tove har ingen ordning på sitt liv och ligger med yngre killar (inte olagligt unga så no judgement here) och kommer till flygplanet precis innan de ska lyfta med en gul IKEA-påse (som hennes syster påvisar är för att bära varor INNE i affären) med alla sina kläder i. Trots sina tillkortakommanden och oenigheter kan de samsas väl framme i Kroatien. Dock lyckas de inte flyga ifrån sina respektive livskriser utan lyckas hela tiden förstöra för varandra – och sig själva – utan att egentligen mena det. Tänkte under filmens gång att den lika gärna kunnat heta ”Women on the Verge of a Nervous Breakdown” (fast då kanske helst i svensk översättning) men manusförfattaren kanske ville ha en semesterklingande titel som för tankarna till Sällskapsresan helt enkelt. Det fungerar minst lika bra egentligen. Enkel, talande och förstående. Det sammanfattar också filmen väl. Men inte deras liv. De gör dem så invecklade det bara går, trots att de bara vill väl.

Bli sedda och känna närhet. Älska och älskas.

 

Något som de flesta av oss kan känna igen oss i mer eller mindre. (Mer i mitt fall)

Annonser