All Inclusive

 

 

Det är inte ofta svenska komedier är speciellt roligare längre. Kalkoner med Håkan Hellenius får mig att spy upp mitt cineasthjärta. Medicinen och dylik smörja från Colin Nutley får mig att vilja avsluta mitt liv helt och hållet. Detsamma gäller Helena Bergström och hennes verk (eller snarare filmvärk), har dock inte sett hennes senaste alster ”Vilken jävla cirkus” (vad är förresten detta med att sätta in ”jävla” i varje ny filmtitel? Som ett litet upproriskt barn) så där finns det väl lite hopp i alla fall! Men inte ens Ruben Östlund lyckades underhålla mig med Rutan – som tvärtom var väldigt uppenbar och nästintill desperat i sina försök att vara rolig. En man med tourettes i en konsthall där det ska vara lugnt och tyst känns år 2017 varken kul, nytt eller fräscht. Ruben vilar sig på sådana klyschor hela tiden. Tur då att denna semesterdrama hann anlända i tid för att rädda den svenska komedin lagom till höstmörkret och den depression som följer för många.

 

Regisserad av Karin Fahlén (som tidigare gjort ett par kortfilmer, ett avsnitt av Bonusfamiljen samt episodfilmen Stockholm Stories) får vi följa Inger (Suzanne Reuter) och hennes döttrar Malin (Jennie Silfverhjelm, känd från Dramatens fasta ensemble och från mini-webserien Taxi b.la.) och Tove (Liv Mjönes, senast aktuell i de bägge säsongerna utav Torpederna och innan dess det lesbiska dramat Kyss mig som uppmärksammats lika mycket internationellt som inrikes) som alla är intrasslade i sina liv på olika sätt. Malin tar hand om sin nyskilda mamma samtidigt som hon har tre barn själv. Allt går enligt schema för henne. Ingen tid för spontanitet och äventyr, alltså. Inger är livrädd för att dö ensam. Tove har ingen ordning på sitt liv och ligger med yngre killar (inte olagligt unga så no judgement here) och kommer till flygplanet precis innan de ska lyfta med en gul IKEA-påse (som hennes syster påvisar är för att bära varor INNE i affären) med alla sina kläder i. Trots sina tillkortakommanden och oenigheter kan de samsas väl framme i Kroatien. Dock lyckas de inte flyga ifrån sina respektive livskriser utan lyckas hela tiden förstöra för varandra – och sig själva – utan att egentligen mena det. Tänkte under filmens gång att den lika gärna kunnat heta ”Women on the Verge of a Nervous Breakdown” (fast då kanske helst i svensk översättning) men manusförfattaren kanske ville ha en semesterklingande titel som för tankarna till Sällskapsresan helt enkelt. Det fungerar minst lika bra egentligen. Enkel, talande och förstående. Det sammanfattar också filmen väl. Men inte deras liv. De gör dem så invecklade det bara går, trots att de bara vill väl.

Bli sedda och känna närhet. Älska och älskas.

 

Något som de flesta av oss kan känna igen oss i mer eller mindre. (Mer i mitt fall)

Annonser

Nattbio och melodrama

 

Kände mig lite spontan såhär kort efter löning så bestämde mig för att gå på sen bio; vilket kändes passande såhär i Halloween-tider och med den sena (22:30) visningen av skräckisen  Happy Death Day som hamnar nånstans emellan actionfilmen Edge of Tomorrow och tonårsdramat Before I Fall som båda laborerar med TV-spelsfunktionen där flera liv används av vår huvudperson – här för att kunna lösa sin egna mordgåta så att hon förhoppningsvis kan bryta det dygn som av någon anledning återupprepar sig för henne. Att dö och ta lärdom av det som sker är någonting typiskt för spel, och att känna samma dygn återspelas om å om igen är ingenting ovanligt för uttråkade ungdomar. De ramar därför in målgruppen rätt väl! Dessutom väljer de ganska typiska scenarion som ska återspelas för vår huvudperson, vilket i alla fall lurade mig till att tro att detta var en förutsägbar tråkig skräckfilm en redan sett tusentals gånger. Lyckligtvis visar det sig att jag har fel, och att manusförfattaren/regissören helt sonika lurat mig genom att använda sådant vi alla filmintresserade känner till så väl. & så fortsätter det genom hela filmen: då och då tror vi att vi vet exakt vad som händer – för att kort därefter bevisas fel och sedan tar karusellen ytterligare ett snurr och låter publiken följa med helt oförberett. Den är helt klart bättre än trailern påvisar:

 

 

När jag letade upp trailern ramlade jag också över en liten BTS-video för intresserade. (Varning för ojämn ljudnivå bara)

 

 

 

I förra veckan blev jag också positivt överraskad av en skräckfilm, även om den var med betydligt mer inslag av komedi än denna, vid namn The Babysitter – som inte alls låter så galet, men likväl urartar å det grövsta. Det blir många rysningar längs ryggraden, men också minst lika många skratt. Det är en fin balansgång och den vidhålls perfekt. De leker också med förväntningar, klyschor och helt andra utvecklingar än vad en först tror.

 

 

 

I tisdags var det för övrigt äntligen dags för Lorde att inta Sverige och Annexet (hon har ju visserligen varit här förut, för Skavlan, vilket hon pratade lite om också), vilket hon gjorde något försenat men likväl storartat och fabulöst! Som förväntat! Det var kul att äntligen få se henne på hemmaplan (för mig alltså, nästa projekt kanske blir att se henne i Australien) även om hon var otroligt bra i New York också. Tror faktiskt inte platsen spelar någon roll – även om Annexet kanske inte är lika bra spelplats som United Palace (där, komiskt nog, ett avsnitt utav tv-serien The Blacklist utspelar sig. Var lite roligt när jag kände igen mig i foajén, huvudsalen och på utsidan). Att hon hunnit släppa nytt album och därmed hade flertalet nya låtar med sig (inklusive samarbetet med Disclosure – Magnets var redan det andra låten att framföras) samt några äldre i ny skrud!

 

 

Just @lordemusic drinking Tea on stage! #melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#melodramaworldtour

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Förutom Lorde själv hade hon också med sig två trummisar (varav den ena också hoppade in på annat) synth och elgitarr. De syntes inte så mycket men lät desto mer. Precis som det ska vara med andra ord! Men det var dock inte bara hon själv som dansade runt på scenen. Under flertalet låtar fanns där också två andra tjejer som var klädda i vackra klänningar och dansade minst lika märkligt som Ella själv. Men det hör väl till. Det är så fint att hon har sin egen stil, inte bara i sången och uttrycket utan även i dansen och scenrörelser. Filmade också två låtar:

 

 

Jag skrek ett par gånger om att hon borde spela Love Club (låten, inte hela EP:n) vilket tyvärr aldrig besannades. Men känner mig ändå mer än nöjd med låtvalen så får hoppas på att hon kör den nångång framöver istället. Tills dess har jag hennes nuvarande material, och tillhörande drömmar, att leva på.

Höstmarknad å bio

Höstmarknad!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Igår var jag på höstmarknad på Vaksala torg – vilket var en lokal angelägenhet, som alltid! Köpte en fet salami, en burk kokosbollar samt en korv med bröd som jag åt till lunch (bara korven alltså, inte alla tre sakerna hehe). Så det får jag ändå se som en slags vinst! Dock blåste det något så oerhört, och var inte speciellt varmt heller, vilket drog ned helhetsintrycket något. Vädret gjorde helt klart skäl för sitt namn tillägnad marknaden med andra ord. Men dagen innan regnade det så det är väl iofs värre. Så dumt att klaga.

 

Idag mådde jag först inte så bra. Var alldeles yr. Dock lockade Vargen ned mig på stan för att gå på bio. Jag hade kvar en biocheck jag fick av min kontaktperson på GG i födelsedagspresent (jag fick två, varav den ena användes till att se IMAX 3D-versionen av Blade Runner 2049 och den andra till att boka biljett till fredagens premiär av Snömannen, men som jag nu bokade om) så vi såg den verklighetsbaserade American Made i en liten biosalong vi var alldeles ensamma i. Vilket vi utnyttjade genom att ta av oss skorna, ha fötterna på sätena framför oss och prata högt om det som hände i filmen. Sen lade vi märke till att det var en svart flärp uppe på skärmen, vilket inte var fysiskt utan blott en skugga från en kabel som hängde framför projektorn – vilket kändes sådär. Men det var sån liten detalj så vi klarade oss. Var roligare att beklaga sig över allt sjukt USA/CIA gjort genom historien och vad som mörkats och börjat komma fram igen. Och det som ännu inte kommit fram? Kan vi ju knappt drömma om än så länge. Men en sak är säker: det ligger nog många skelett gömda inne i Vita husets innersta garderob. & de lär komma undan med mycket mer innan vi slutar acceptera dem som världspoliser som får göra som bäst de vill i ”demokratins namn”. För när pengar, olja och droger kommer före människoliv är det svårt att nicka åt att det handlade om rikets säkerhet.

Muren

 

 

Av de tidigare Joakim Thåström-konstellationerna är egentligen Imperiet min favorit, men Die Mauer av/med Ebba Grön är tidlös klassiker. Så allvarlig, så vacker, så hoppfull. Men däremellan så förkrossande. Perfekt recept för kampsång med andra ord! & nu när Kent inte längre är med oss på svensk musikscen känns det ändå tröstande att Pimme himself tar vid efter deras soundkrasch i och med Körkarlen (s0m liksom hela senaste albumet Centralmassivet är inspelat i Hansastudion där Kent spelade in albumet Röd) som också hämtat titeln från Selma Lagerlöfvs klassiker med samma namn – som filmatiserades utav Victor Sjöström (som i sin tur inspirerande självaste Ingmar Bergman till att börja göra film, men även Stanley Kubrick till att fullända sin The Shining)

 

 

Nåväl. För dem som inte vill förkovra sig i filmkultur kan ändå ta del utav ett av årets bästa album här:

 

 

 

 

”Du har så långa fingrar ikväll…”

 

På tal om årets bästa album; såväl Lana Del Rey som Lorde har lämnat ifrån sig smärre mästerverk nu. & då jag sörjer att jag missade den förstnämndes konsert på Way Out West i somras tröstas jag av att det är ungefär två veckor till jag får se min favoritaustraliensare på Annexet i Stockholm. Då blir det grönt ljus till att festa till ett melodram av episka mått. Eller i alla fall tonårsbrunstiga mått.

 

 

 

 

 

Såhär några avstickare senare har jag helt glömt bort varför jag ens började skriva på det här inlägget. Kanske är det muren mot andra människor jag känner (rent metaforiskt alltså). Antagligen. Den är svår att ta sig över men ibland möjlig att gå runt. Då ser allt ljust ut för ett tag. Sen faller skuggan igen som en påminnelse. Om att livet inte får vara för bra.