The Square

 

 

Efter att ha vunnit två stycken biljetter till The Square (med manus och regi av Ruben Östlund) via en Instagram-tävling tänkte jag bjuda med en vän när filmen hade premiär i fredags, men så lyckades jag tappa biljetten på väg till bussen så väl på biografen hade jag ingen fribiljett att byta in med. Istället såg vi på Nolans nya storfilm Dunkirk. På vägen hem gick jag och kollade efter biljetten och mirakulöst låg den kvar på marken. Dock väldigt blöt och nästan genomskinlig. Tog in den så den fick torka och idag var det alltså inga som helst problem med att växla in den mot två gratisbiljetter. Vilket jag alltså gjorde. Peppen på att få se den Guldpalm-belönade storfilmen har varit stor men måste erkänna mig besviken såhär i efterhand.

 

När Ruben nobbades från att filma i och omkring slottsgården grät han enligt svensk sätt ut i Aftonbladet och påstod sig vilja avsätta hela monarkin i sin nya storfilm. Först kändes det väldigt barnsligt, men som monarkimotståndare kunde jag ändå inte tacka nej till att få se hela apparaten nedmonterad i svensk storfilm. Men nu blev det inte riktigt så. Slottet är kvar, men har delats upp i museet och den kungliga bostadsdelen. På en privat fest som det moderna konstmuseet som filmen kretsar kring håller smyger de nämligen in i den privata delen. Kungafamiljen är inte där, men de är heller inte avsatta och utslängda i Rubens alternativa snara framtid. Det känns som han pudlat och snarare krupit till korset för att smöra för kungafamiljen. Vilket bara är sorgligt!

 

 

Den moraliska aspekten utav filmen kommer även den av sig något ganska snabbt. Museichefen blir tidigt i filmen bestulen på sin mobil och plånbok, samtidigt som han stångas med utställningen The Square och hur den ska marknadsföras utåt mot samhället – men istället för att koppla ihop de två scenariona sticker Christian (som chefen heter) ut på ett slags ogenomtänkt korståg för att återfå sina ägodelar och lämnar museet och den PR-byrå de anlitat för att ta fram en viral video-kampanj för att uppmärksamma utställningen. För precis som den kvinna i stadsparken som blev både rånad och misshandlat trots flertalet vittnen som vägrade ingripa eller ringa polisen (se länk i tweeten ovan) är Christian omgiven av människor när det visserligen betydligt subtilare rånet tar vid men ber ändå inte om hjälp – annat än om att få låna telefon. Sen är det som att det aldrig har hänt, utöver en förgrening mot en scen som påminner om slutet i Play där en tvist mellan en vuxen person och ett mindre barn uppstår. Vilket mest utmynnar i prat om fördelningspolitik på ett mycket plumpt sätt och inte direkt avslöjar människan eller dess beteende särskilt vidare.

Även om bilder på uteliggare och tiggare förekommer som i kontrast till Christians stilfulla lägenhet säger det väldigt lite om klasskillnader och hur de påverkar vårat beteende, annat än att skillnaderna finns där. Vilket inte lär komma som en chock för någon. Scenerna är heller inte så långdragna och fokuserade som många scener ur hans tidigare filmer varit, som om de filmats av en förbipasserande som stannat upp för att dokumentera med sin mobiltelefon, vilket gör att problematiska bilder mest bara flashar förbi och får väldigt lite utrymme och därmed tid för eftertanke. Det är varken speciellt stilfullt, originellt eller humanistiskt. Heller är inte den middagsscen där en vältränad Terry Notary spelar ett vilt djur, något som mest liknar en apa (vilket känns logiskt med tanke på att han agerat stuntkoordinator i bl.a. Hobbit-trilogin, Avatar men framförallt nu senast Planet of the Apes-trilogin, men föga originellt) som skrämmer upp den anrika skaran  genom att bete sig hotfullt och påträngande även efter att Christian tackat för performancet speciellt avslöjande då den fråntar museichefen allt ansvar för situationen och istället överlåter det till besökarna. Det blir helt sonika ett plumpt tankeexperiment snarare än kikande under mänsklig hud som en kock tillagar och skalar en lök. Det gör också att undersökandet om konst upplevd som utställare kontra utställningsbesökare går förlorad.

 

 

Ovanstående citat ska tydligen vara en del av motiveringen till den guldpalm som Ruben vann med rutan. Vilket känns väldigt ofräscht i dessa tider när nazismen växer sig större och starkare runtom i Europa och jag reagerar när apan i ovan nämnda middagsscen rycker av en muslimsk kvinna sin burka i ren provokation. Kan tänka mig att det var en handling som faller fransmännen i smaken. Jag tänker lite slarvigt att det ändå liknar rasism och fördomsfullhet vid animalistiskt impulsbeteende snarare än vid stort mänskligt tänkande som når längre än att det just jag känner igen och har förankring i är det enda som får finnas till. Men då det är en mycket snabb och otydlig scen känns det oklart om det var tanken eller om det helt enkelt var en ren provokation.

Ruben har ju skrutit med att ”ingen kommer undan” hans skämtande. Att han driver högt och lågt med alla. Och i tidigare filmer ger jag honom rätt. Men här? Njae. Visst uppstår många komiska situationer i denna två och en halv timmes långa försök till civilisationskritik – men de flesta kretsar kring den kvinnliga journalisten som spelas utav Elisabeth Moss (Mad Men, Top of the Lake) och den schimpans hon av någon oklar anledning har med sig under sin pressresa till Stockholm. Men då de kretsar mer kring situationsbaserad humor och könsroller (eller snarare våra uppfattningar av dem) och det sköttes så mycket bättre i hans förra film Turist är det ingenting som lyfter filmen annat än stundtals. Vilket såklart är bättre än att inte underhålla alls.

Då filmen i sig påstår sig vara en satirisk smocka mot konstscenen är den även där en besvikelse. Den undersöker väldigt lite hur konstmarknaden egentligen fungerar och fixerar sig istället på en ganska så allmän företagspolitisk modell där problem resulterar i att den mest synliga syndabocken offras när det hettar till. Vilket säger väldigt lite om musei/konst-världen och mer om hur företagsstyrelser i allmänhet väljer att bemöta problem och motgångar. Kanske borde ett konstmuseum som påstår sig värna yttrandefriheten stå på sig mer? Och någon som påstår sig vilja syna konstvärlden i sömmarna göra just det istället för att slänga ur sig plattityder i inte alltför konstnärligt laddade bilder. Endast middagsscenen närmar sig en slags konstnärlig laddning. Men påminner mer om en Roy Andersson-film i stunden än något typiskt Ruben Östlund. Vilket är talande då den förstnämnde varit lärare åt den senare. Och en dag kanske faktiskt överglänser sin mästare på allvar.

Annonser

Saker jag ångrar

Ligger återigen sömnlös och funderar istället på sådant jag ångra att jag (inte) gjorde back in the days. Hittills har jag kommit fram till:

 

  • Lät dem få mig att tro att jag inte förtjänar att leva.
  • Lät dem få mig att tro att jag inte förtjänar att vara lycklig.
  • Lät dem få mig att tro att jag inte är älskvärd.
  • Bad fler människor att dra åt helvete.

 

Jag har varit för snäll, och trevlig, mot andra. Även de som inte varit snälla/trevliga mot mig. Det har varit ett djupt hål jag fallit ned i på grund utav det. Ett som nästan tog livet av mig. Men jag är en fighter, en som inte ger upp bara sådär. Mothugg och bakslag hör till vardagen men betyder inte att det är över för den sakens skull. Så här är jag, lite över halv två på natten, lovandes mig själv att jag inte ska vara rädd för att lyckas, att bli lycklig och pröva på att flyta med strömmen när tillfället ges istället för att ta det säkra före det osäkra och vända det ryggen varje gång. Det kan göra både mig och andra betydligt mer lycklig. Vilket betyder mer än det mörker jag ändå lyckats kravla mig ur senaste åren. Speciellt som det blir ett kvitto för att jag lyckades övervinna det snarare än tvärtom.

Lättspelat

 

 

Någonting som stört mig på senare tid är trenden att göra tv-spel svårare och svårare. Med serier som Dark Souls (som följde upp det toksvåra Demon Souls), Hotline Miami och på sätt och vis nu även The Legend of Zelda i och med senaste installationen Breath of the Wild har spelindustrin reagerat på trenden med enklare spel, flera sparområden och lättillgängligare mål med högre svårighetsgrad, lättare att förlora hälsa och mer svårmördade fiender. Vilket är en trend jag inte gillar alls. Personligen gillar jag att insupa atmosfär, natur och bra berättelse istället för att plåga mig själv med fighter som får mig att se rött och svära okontrollerat. Jag har helt enkelt aldrig haft den machoistiska ådran som många av dagens spel kräver. Därför höjde jag inte ett ögonbryn när Guerilla Games släppte en patch med en högre svårighetsgrad för en tid sedan. Men blir tvärtom mycket glad nu när de utannonserat en patch (som ska finnas ute nu) med enklare svårighetsgrad för oss som mest vill upptäcka och njuta av berättelsen istället för att riskera dö stup i ett och därför inte kunna komma vidare. Alla gillar vi olika och det är helt enkelt kul att utvecklare börjar ta hänsyn till hela spektrat av spelare där ute. Och inte bara de som vill plåga sig själva till döds. För fiender i spel bör ej stå i vägen för dess handling. Med den insikten kanske vi en dag kan komma att förknippa ”svåra spel” med samma typ av avant-garde-kultur som omgärdar film, musik och litteratur-scenen. Att det kommer ha mer att göra med okonventionellt uttryck och svårgenomtränglig handling i den grad det handlar om sådant vi nödvändigtvis inte är vana vid, som måste tänkas igenom i hög grad och analyseras för att ens kunna förstås. Tills dess vill jag bara njuta av utsikten och den härliga resan längs spelberättelsens upptrampade spår. Och slippa riskera dö längs vägen.

Brukadkonst

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

I förra veckan var jag på besök på Konstbruket i Ekeby Bruk där vi rivstartade med en fotopromenad! Några av resultatet kan ni se här:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

#svandammen #uppsala #naturfotografie

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Andra bilder, som inte återfinns på min Instagram, kommer ställas ut på Uppsala stadsbibliotek nu på måndag:

 

 

Där kommer jag även medverka med en dikt. Kommer därför inte publicera den fören efter utställningstiden (läs: först efter månadsskiftet). Så vill ni läsa den innan dess får ni allt pallra er till bibblan. Vilket jag hoppas ni gör oavsett. Mycket fint där faktiskt, utöver mitt material då. Hehe.

 

Igår började jag min mer regelrätta arbetsträning på konstbruket. Imorgon är sista provdagen. Kommer med största sannolikhet tacka ja till platsen. Känns bra att ha någonting att göra igen efter mitt skollånga sommaruppehåll om tio veckor. Typ. Kan ju inte spendera resten av livet till att bara slacka heller. Även om det kändes bra att ha sett igenom The Fall tillslut!

Mad off

 

Såg nyss filmen The Wizard of Lies om historiens största Ponzibedrägeri – som självfallet är baserad på en helt sann historia också. Där det finns kapitalister finns det också de som enbart bryr sig om sitt egna och struntar i om andras liv raseras fullständigt. Ända tills de blir påkomna alltså. Då ångrar de sig givetvis väldigt starkt. Annars går det bra att leka ljuva livet och tycka sig förmer alla andra. Slott, hus utomlands, båtar stora som skepp, allt på andras bekostnad. Inte konstigt så många hatar dessa yuppies som spelar roulette med andras pengar som enda risk. För att inte nämna alla som blivit miljardärer genom att köra över alla de utvecklat en personlig relation till. Inte konstigt de inte har några vänner kvar om pengarna försvinner. De offrades i jakten på dem. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på dem som förlorade allt de ägde till denna Madoff; är det inte lite oansvarigt att investera nära 100% av ens tillgångar? Självklart ska ingen behöva räkna med att bli blåst av sin investerare, men ingenting är skottsäkert och det är aldrig roligt att ha allting på svart när kulan landar på rött i slutändan. Förstår att de med mycket medel vill investera för sina barns framtider, men är det någonting den kapitalistiska historien lärt oss är att bubblor kommer och går lite hela tiden. Och det är bara en tidsfråga innan den du vilar ditt liv på spricker, för att sedan låta dig falla fritt. Att då stå helt utan fallskärm är aldrig en bra idé. Heller inte att ha offrat familj och vänner för att bygga den osäkra grunden.

Trött på att vara trött

Eftersom jag vaknade fem i går morse, och höll mig vaken hela dagen (även om jag sov en 90 minuter på soffan på kvällen) så trodde jag att nattens sömn var garanterad. Men så fel jag hade. Har varit vaken sen lite över två (klockan är nu 05:11) och jag kan inte somna om; istället ligger jag och tänker på alla misstag en begått, sådant en ångrar djupt, olyckliga kärlekar genom åren. I skolan sa en viss lärare att alla har minst en nån gång. Jag har bara sådana. Ingen någonsin har gillat mig tillbaka. Och har någon någonsin visat någon tillstymmelse till att göra det har jag sett till att fucka up det i alla fall. Just the story of my life.