Belackare

Mina mobbare och belackare hade rätt. Jag är värdelös, ful och misslyckad. Jag kommer aldrig göra någonting bra. Eller stort. Bara… tomt.

Som resten utav mitt liv.

Annonser

Jävla cancer

Vila i frid, Michael Nyqvist (1960-2017)

 

 

Nåddes idag av chockbeskedet av att skådespelaren, tillika författaren, Michael Nyqvist gått bort i cancer. En väldigt hemsk och drabbande sjukdom som förgiftar den sjuke lika mycket som dess anhöriga. Det fick jag själv erfara när min fostermor insjuknade i cancer när jag gick på gymnasiet och hela min värld gick sönder. Aldrig har jag gråtit som jag gjorde då. Efter beskedet som fick allting att rämna. Som fick mig att tappa balansen och greppet om egentligen allting. Under många år klandrade jag mig själv (av någon oförklarlig anledning) och var både arg å ledsen över att jag inte kunde byta med henne så jag fick bli sjuk och hon leva vidare. För hon gjorde så gott mot andra människor. Tog in oss oönskade, kantstötta och problematiska för att ge oss ny chans i livet. Sådan var hon, när hon jobbade för SOC hela sitt vuxna liv. & Michael blev blott 56 år ung, men min fostermor ännu yngre. Vilket var ytterligare en tyngd att bära. I hennes ungdom hade hon varit arg på sin mamma för att hon inte låtit henne gå på Rolling Stones-konsert, skrikit om att hon ska minsann se dem om hon så är femtio. Det hann hon faktiskt hålla, 49 var hon när hon såg dem på Ullevi i Göteborg. Fullsatt och mäktigt löd rapporten efteråt. Jag var ingen storlyssnare av dem men diggade några låtar av dem såklart. Var mest glad för hennes skull att hon hann se dem innan sin död. För ett par år sedan hann jag göra samma sak på Roskildefestivalen. Då kändes det som att hon var med mig, låtandes mitt huvud vila mot hennes axel. Och all tyngd omfördelades dit.

 

Ett löfte hon inte hann hålla var det att gå på min student. Den tog jag sommaren 2009, året efter förlusten om jag minns rätt, eftersom jag bytt linje från Teknisk till Media ute bland de kufiska estetarna. Där lyckades jag både skaffa klasskamrater, skapliga betyg och hålla mig på någorlunda god kant med de flesta i min närhet. Men ändå kändes det så tomt den dagen vi hade varit i kyrkan och fått våra slutbetyg. När vi satt oss ned för att äta pizza med plastbestick som kom att flyga runt som projektiler i en ubåt då kanterna var hårda, prata den tid som varit och förhoppningar om den tid som skulle komma rämnade allt för mig när vi lyssnade på ett så kallat inspirationstal  av Gert Fylking och hann började prata om stolta föräldrar. För även om hon varit sur på mig under större delen av mitt liv, och beskyllt mig för sådant jag både gjort och inte gjort, så tror jag ändå att hon nånstans ändå inte var helt missnöjd med mig heller. Men det kom ändå som en käftsmäll när hennes testamente lästes upp och hon inte ens omnämnt mig. Jag är inte girig, har haft min biologiska mammas pengar i arv sen barnsben, och bryr mig inte mycket om smycken eller klockor så det handlar inte om det. Men bara att inte alls bli omnämnd när andra placeringar som kanske bodde hos oss några månader fick dittan och dattan kändes jag ganska utanför ändå. Men det går ändå inte att jämföra med det sår hennes sjukdom lämnade på mig. Och nu lämnat på vår nations själ, i och med Michaels bortgång, vilket även uppmärksammats internationellt. Såklart. För de sista åren har han ju blivit känd som rysk gangster i Ghost Protocol och John Wick (som ganska nyligen fick en uppföljare). Sorgligt är livet, sorgligt är döden.

Halvtid

 

Nu har lite mer än halva året gått och jag har överlevt mer än väl! Börjar till och med känna glädje till att leva (vilket är helt klart bättre än att bara acceptera att en är vid liv) och hela denna helgen har jag kunnat sova utan sömnmedicin. Vilket känns otroligt skönt! Ser klart på Lonely Island-filmen Popstar: Never Stop Never Stopping innan läggdags och hoppas det går väl i natt också. Att jag får sova alltså. För även om jag inte riktigt vill bli popstjärna har jag ändå börjat våga tänka på framtiden igen. Om att ansöka till filmskola. Ta tag i min kreativitet och alla idéer för att göra någonting konstruktivt av dem. Kanske till å med nånting en kan leva på framöver. Men, som med all konst, är uttrycket såklart det viktigaste. Oavsett om det är en low-level komedi om musikindustrin/popstjärnelivet eller arthouse ingen drömt om tidigare. Jag må aspirera mot det senare men kan ändå uppskatta det förra till en viss grad. Såklart. Trångsynthet har aldrig varit min melodi, så att säga. För även om jag kan uppskatta franska nya vågen-filmer och andra obskyra cineastgulldägg kan jag ändå skratta åt typ South Park och detta:

 

Nära livet

 

Vi lever i ett bräckligt och sjukt samhälle. Nånstans måste vi liksom ställa oss frågan: varför är det så många som mår psykiskt dålig idag?
I september förra året skrev ETC om resursbrist på Södermalm i Stockholm, och vilket kaos det skapar, och bara ett par veckor senare noterar GP ett överväldigande kaos i Norra Bohuslän – och här i Uppsala är det inte mycket bättre (även om artikeln är från 2014 är det fortfarande inte jätteoptimalt vare sig på vuxenpsyk eller psykiatriska akutmottagningen). Jag har själv varit inlagd på sjukhuset några gånger, varav ett par av dem genom akuten. Där får en sitta i flera timmar (vissa sitter ända till 00-01-tiden innan de ger upp och går hem för att försöka sova och försöka få hjälp dagen därpå istället) medan läkare springer runt i korridoren på andra sidan glasväggen. En gång var det en methpåverkad snubbe som höll på att klättra på väggarna, och en annan gång blev en kille så ångestfylld att han inte kunde sitta upp. Han fick lugnande, en filt och en plats på andra sidan glasväggen. VIP-väntrummet som jag kallat det. Väl där är du lite närmare att få träffa en läkare – även om det ändå kan ta uppemot tre-fyra timmar till.

 

Väl inne på sluten avdelning har jag känt mig lugnare. Här ska ingenting kunna hända mig. Här finns stöd, medicinering och omhändertagning. Ändå låg jag en hel kväll med väldigt svår ångest och klickade på larmknappen för att alarmera och få in undersköterska i rummet. Men ingen kom. Knappen fungerade tydligen inte. Och jag mådde för dåligt för att gå ut. Där sprack mycket av den tilliten och känslan av säkerhet – något som ändå är väldigt viktigt i en vård där en överlåter mycket av verklighetsförankringen till läkarna och sköterskorna eftersom en själv lätt är… någon annanstans. Men det var ändå inte vad som var värst den vändan. Bara några dagar senare lyckades en äldre man slå sönder ett bord – och därefter använda träflisorna för att ta sitt liv. Inne på den slutna avdelningen. Där vårdpersonal alltid ska finnas på plats så att något sådant aldrig ska kunna hända. Men under alla mina besök har jag hört sköterskor prata om resursbrist, personalbrist och läkarbrist. Är det ens någon instans inom psykiatrin som kanske inte är perfekt men ändå prioriterad så att människor inte drivs till sin kant och tappar det sista greppet som höll den vid liv?

 

Inte för att jag såhär i efterhand kommer orka driva igenom alla fel jag kan komma på, men nog håller jag med om att det behövs ett bättre system för att få upprättelse efter bristande vård inom psykiatrin, så kanske undersköterskor får bättre förutsättningar att sköta sitt jobb – och i förlängningen ge patienter en hjälpande hand tillbaka till livet. Orken och framtidsplanerna. Som det är nu brister det på så många plan och vi förväntas bara acceptera det och hoppas på att bli bättre bemött nästa gång vi kommer in. Om vi kommer in igen. Många ger upp. Som jag själv. Jag blev ignorerad till den grad att jag struntade i att återvända. Har även sagt upp min kontakt i öppenvården där. Det var ändå bara tider som bokades om, sköts upp (och då pratar vi månader inte dagar) och började om från början varje gång. ”Hur mår du, hur har du haft det sen sist?”. När en svarat på den frågan är tiden slut och vi måste gå vidare. Hon till nästa samtal och jag till min vardag. Men jag har ändå haft tur. Jag har fått hjälp på annan väg. Nu är det bara läkarkontakten jag har kvar för att kunna förnya recept. Men det är inte alla som har sådan tur. De kan det gå mycket mer illa för. Vilket är en förlust för hela vårt sjuka samhälle. Ingen civilisation lämnar sina svagaste åt sina öden. Det hör medeltiden till. Vi måste kunna vara bättre än så, faktiskt.

 

 

 

Till någonting roligare: Lorde har ÄNTLIGEN släppt sitt andra fullängdsalbum Melodrama – och idag släpptes även biljetter till hennes Europa-turné i höst! Den 17:e oktober kommer hon äntligen till Sverige för sin första spelning här någonsin – vilket jag redan skrivit om hur pepp jag är på det! – om en inte räknar hennes framträdande på Skavlan där hon spelade Royals live.

 

Känns bra att ha någonting att se fram emot efter att sommaren tagit slut!

 

 

Bjuder även på några bilder jag tog under Skavlan-inspelningen:

 

E3 2017

 

Varje år i början av juni blir jag som ett litet barn. Inte för att jag fyller år eller så (det gör jag först i Oktober) utan för att det är då världens största spelmässa ”Electronic Entertainment Expo” – eller kort å gott kallad E3 – tar  rum i Los Angeles. Där visar Sony, Microsoft och Nintendo upp kommande spel, konsoler och andra framtidsdrömmar som kan tänkas – eller bara drömmas om – avtäckas för omvärldens hungriga ögon. & i år vann nog Nintendo som avslöjade att ett Pokémon-rollspel är i utveckling till deras succé Nintendo Switch – liksom Metroid Prime 4 och spel kring Yoshi och Kirby till samma format! I höst kommer också Rocket League till Switch – där en också kan spela mot andra som har spelet på PC eller Xbox One (utöver andra Switch-spelare alltså). Tyvärr går det ännu inte att spela mot PS4-spelare då Sony av någon oklar anledning inte tillåter det. This is, as they say, why we can’t have nice things.

 

 

Ända sedan barnsben har ju Mario följt en genom åren; från originalet på 8-bitars via Super Mario World på Snes och Super Mario Sunshine på Gamecube till Super Mario Galaxy på Wii. Sen New-titlar på 3DS och Wii U – även om jag bara testat dem kort egentligen. Men deras kommande storspel i serien, Super Mario Odessey, tycks bli en storslagen återgång till fantasi, fantastisk lekfullhet och genial bandesign bortom sådant vi någonsin sett tidigare. Släpps på Nintendo Switch den 27:e oktober.

 

 

Årets, enligt mig, bästa spel – The Legend of Zelda: Breath of the Wild – kommer ju som bekant få två DLC-paket i år; varav det första anländer redan i slutet av månaden! Mycket tidigare än väntat. Det andra kommer innan året är slut (så gissar på månadsskiftet nov-dec typ) och ska tillföra mer till handlingen än vad första utmaningen gör. Vilket känns ambitiöst av Nintendo som tycks vilja ge riktigt med mervärde till sitt redan fulländade mästerverk som redan i grundutförandet förändrade open-world-spelen i grunden. Aldrig har en värld känts så levande, farlig och sagolik på en och samma gång. & den är aldrig där för dig, utan det är vi som spelare som är på besök och får försöka klara oss där så gott vi kan. Mästerligt!

 

 

Det var ju inte bara Nintendo som hade stora avslöjanden med sig i bagaget; även Microsoft hade ett (visserligen väldigt väntat) ess i rockärmen, nämligen deras nya monsterkonsol Xbox One X – som alltså är en uppgradering från deras slimade Xbox One S som varit ute på marknaden ungefär ett år nu. Att de nu satsar på 4K-spelande i HDR ger dem viss tyngd, men tyvärr verkar det inte som om Microsoft kommer gå med vinst genom att sälja den för $499 – men det hör faktiskt till ovanligheten att spelkonsoler är det som skapar vinst, utan snarare tillbehör och spel!

 

 

Förutom att ge extra kraft till kommande spel kommer redan släppta titlar också få extra draghjälp genom patchar där högre framerate, 4K-upplösning och HDR-bild möjliggörs. Xbox One X kommer liksom S-varianten även att kunna streama 4K-Netflix samt spela upp UHD-blu-ray-skivor för bästa möjliga bild och ljud! Men en konsol är ju bara så bra som spelen som släpps till den. Eller? Jag kan känna idag att medieplattformar som Netflix, HBO Nordic och skivspelare för högupplöst bild bör finnas i en spelkonsol – eftersom en då inte behöver en maskin för varje syssla. Det sparar också el och utrymme. För om en kan ha bara en spelkonsol istället för dator, konsol, Apple-TV och bluray-spelare blir det snabbt väldigt fullt i tv-bänken, sladdhärva bakom och mycket el som dras från nätet. Helt i onödan. Så jag kan respektera denna all-in-mentalitet Microsoft har strävat mot ända sedan nylanseringen av Xbox One som först kantades av always-online-smutskastning, övervakningshets genom Kinect som alltid skulle behöva vara inkopplad (nu har den inte ens ett eget jack längre) och flera andra dåliga beslut som gav Sony enormt försprång. Det, tillsammans med råstyrka och ett helt gäng grymma spel på gång, gör att jag är mer än beredd att omvärdera dess (uteblivna) plats i mitt hem.

 

 

Även om Sony inte hade någon ny konosl (deras PS4 Pro har varit ute ett tag nu) hade de ändå lite spel att visa upp, och roligt nog ganska mycket till deras PSVR-system som fungerar extra bra tillsammans med PS4 Pro. Vilket är rätt logiskt eftersom PSVR tydligen sålt rätt hyffsat ändå!

 

 

Nu ska visserligen Skyrim även släppas till Nintendo Switch i höst, men att få återuppleva det i VR slår något högre än att få spela klädd som Link (även om det är ett kul drag). Tyvärr var det inte så jättemycket nytt som utannonserades under Sony’s presskonferens – eller showcase som de väljer att kalla det. Det mesta är nämligen repris från fjolårets mässa. Men några höjdpunkter fanns det såklart:

 

 

Vi hade ju även lite svensk stjärnstoft på mässan; Josef Fares närvarade nämligen med sin nystartade studio Hazelight och deras debutspel ”A Way Out”. Det är ett socialt co-op-spel där en ska fly från ett fängelse. Vilket bäddar för spänning och engagemang. Vilket också kan sägas om nya Need for Speed-spelet ”Payback” som tycks ha inspirerats av filmen som baserats löst på spelen (vilket ungefär betyder: dess titel och ingenting mer än så) och integrerat mer story i gameplayet. Ett, för mig, väldigt välkommet inslag då jag gärna ser att spelmediet som berättande konstform avancerar och utforskar nya sätt att uttrycka sig på med interaktiv media.

 

 

Det känns fint att ett av Playstation 2:ans största stunder i målet att rendera upplevelser som skapar känslor hos spelaren (på ett poetiskt plan) nu kommer med förbättrad grafik och kontroll till PS4:an – och extra stöd för PS4 Pro. Synd är väl bara att de inte passar på att remastra Ico i samma veva. De har ju bundlats ihop tidigare så. Men men. En kan inte få allt här i livet.

 

 

Det var också väldigt trevligt att få se mer utav Detroit: Become Human som visserligen utannonserades förra året men inte visades upp så mycket därefter. Nu är det greppbart vad för spel det handlar om. Det tycks bli som ett spelbart ”Äkta människor” i regi av David Cage – som är vår tids kanske mest kontroversiella spelskapare då hans Quick-time-events, fördjupande handling och spretiga moraliska valmöjligheter inte alltid faller inom ramen för vad den stora massan förväntar sig utav ett TV-spel. Vilket i min mening gör honom desto intressantare. Här kan en höra honom berätta själv om spelet och dess utvecklingsperiod:

 

 

Sist ut var en Playstation4-exklusivitet från Marvel/Insomniac Games: Spider-Man som tycks oväntat lovande. Dock släpps det inte fören 2018. Som mycket annat på mässan.
Inget är som väntans tider…

 

Räkor och bilstölder

Ett par gånger om året brukar jag och mina gammelmostrar (de är två, Biddie och Barbro) samlas för att äta räkor, baguette och några obskyra småostar. Eller bara Philadelphia-ost som jag av någon anledning har börjat tycka om på senare år. Gärna smaksatt i någon variant. Originalet har jag fortfarande svårt för. I vilket fall: idag var en av de gångarna. Och för första gången var vi inte hemma hos Biggan utan hos mig i Eriksberg (har väl varit inflyttad lite mer än en månad nu) då de givetvis var nyfikna på att se hur jag bor. Och det kunde jag ju inte förneka dem. Dessutom behövde inte jag resa dit och hem utan behövde bara invänta dem och sen vinka av. Däremellan satt vi och åt, drack rött och vitt vin (mitt Pinor Noir och deras Chardonnay) och småpratade i över två timmar. Vi var alla överraskade över hur fort tiden hade gått. Men som det sägs, tiden rusar ju desto roligare en har det. Vilket bevisades stämma idag. Sen gick vi ut på min uteplats och beundrade dess storhet (storleken alltså) fast det klagades lite på hur överväxt häcken som ramar in min uteplats var. Förklarade att jag inte har verktyg för att ta hand om den. Men kan säkert låna från Göransgården och säkerligen få stöttning i att ansa lite. Fast jag vet inte om jag finner det så viktigt att den är klippt i ordning. Det känns rätt anarkistiskt att den inte är det liksom.

 

 

Idag har då årets E3-mässa dragit igång också, först ut var Electronic Arts med sin knappt en timmes långa konferens som var fylld till bredden med nya sportspel som försökte sig på att ha någon ”djup” berättelse ovanpå all spelmekanik. Ungefär som om det är vad sportspelare letar efter. Dock var de något på spåren i nya Need for Speed-spelet Payback som tycks bli något slags spännande drama/spännings/heist-spel med lika mycket berättelse som faktiskt spelbarhet. Vilket är spännande att EA utforskar mer och mer då det mycket väl kan leda till hela spelmediets utveckling från lek till riktigt berättande medium som är mer än tävlingar och dödsskjutningar. One can only dream, som det brukar heta. Och vi måste ju alltid börja någonstans. Så varför inte med en bilstöld?

Buktvaktare

 

Ibland är det skönt att bara gå på bio, se någon derp-komedi (läs: hjärndöd action/komedi) och lämna resten av livet och dess bekymmer bakom sig för ett par timmar. Eller åtminstone i 90 svalkande minuter. Då jag sovit dåligt senaste tiden och haft en del bekymmer (som dock håller på att lösa sig nu) var det extra skönt att kunna göra det just idag, speciellt som jag hade tillräckligt med SF Bio-poäng för att få biobiljetten ”gratis” (det är som pant; se filmer, köp snask i kiosken, få återbäring, typ) och därmed slippa betala för denna förmodade halvsunkiga vrak till eskapism. Dock var den lite bättre och roligare än jag hade förväntat mig – vilket dock inte säger så jättemycket då förväntningarna var långt under havsytan. Den hade lite mer anknytning till originalserien också, vilket var ett plus. Det skämtades lite om det också vilket också höjde anseendet något. Men all in all så var det väl ändå en 5/10-film. Ok, men inte mer än så. Sevärd, en gång, eller en söndag då du har grov bakisångest. Annars är det ingen filmupplevelse att spara till filmkvällarna.

 

 

Någonting annat som glädjer mig något så enormt är att Lorde bekräftat att hon ger sig ut på världsturné – och att hon kommer hit till Europa i höst! Inte nog med att hon spelar på Roskildefestivalen i sommar så kommer hon även till Stockholm i höst, närmare bestämt den 17:e oktober då hon spelar på Globens Annex! Där har jag sett band som Kent, Placebo och Glasvegas. De sistnämnda har jag till och med filmbevis på (ni kan skymta mig vid 1:58 ungefär, längst till vänster):

 

 

I alla fall! Efter att jag upptäckte henne långt innan någon ens reagerade på om jag nämnde artistnamnet Lorde genom Tumblr och hennes dåvarande enda alster ”The Love Club EP” (där sedermera hitsingeln ”Royals” fanns med i sin originalform) försökte jag sprida hennes geni så gott det gick. Fick dock väldigt lite gehör. Ingen brydde sig. Men jag såg storheten redan från början. Fortsatte skriva och pusha hennes material så gott jag kunde. Kulturbloggen var ju faktiskt en perfekt plattform för att göra så, men folk tycks inte så öppna för det nya och okända fören alla andra också är det (och något skivbolag sagt åt dem att gilla det). Fast tillslut hann tiden ikapp mig och mitt förtroende för Lorde och hon fick det världserkännande jag så länge väntat på (ungefär ett och ett halvt år senare – men ändå. Bättre sent än aldrig!) – dock fick jag åka till NYC för att få se henne live då hon inte bokades här över huvud taget. Hoppades på festivaler om inte egna konserter. Men inget hände. Jag önskade henne till Roskilde, Bråvalla och Way Out West. Men nä. Istället fick jag som sagt åka ”over the pond” för att under fyra dagar besöka MoMA, Guggenheim och en av de vackraste kyrklokaler jag har sett! Därifrån skrev jag denna konsertrecension – som jag gav 4/5 för att jag ville se mer utav henne, se henne utvecklas. Här är några bilder från den resan:

 

 

Här spelade @lordemusic idag! Det var fint!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Väldigt fin lokal! Som en blandning av Uppsala domkyrka och Dramaten.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Under "Royals" släpptes det ut ballonger!!!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Spelade också in framförandet utav ”400 Lux”:

 

 

Även om det var fantastiskt att gå längs 5th Ave som en världsvan aristokrat ska det bli ännu mer spännande att få uppleva hennes speciella stil (som hon inspirerats av sin moder, som är poet) på hemmaplan. Med ännu fler låtar i ryggväskan. För hur bra debutalbumet än må visade sig vara så är det alltid kul med ”det svåra andra albumet” och med Green Light bådar det väldigt gott! Albumsläpp om en vecka bara! Då kommer Melodrama synas i sömmarna. Eller i alla fall bli soundtracket till väntan av 17:e oktober i år. Då besannas drömmar på riktigt!

 

Gudar och människor

Har precis sett #wonderwoman och fångar en liten fågel i salongen 😏 #pokemongo

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Dagens socialiserande skedde i en biosalong med herr Varg och H som bjöd på biljett till Wonder Woman och en stor läsk. Väldigt generöst av ens vänner. Sämre blev det inte när en åkte vidare hem till H som bjöd på chicken nuggets och allehanda onyttigheter (som vi åt upp till klassikern The Big Lebowski som jag inte hade sett på åratal). Vår målsättning att leva sundare går det alltså sådär med. Men ändå: varför avstå från livets goda för att leva längre utan att njuta? En mycket ond cirkel kan jag tycka.

 

 

I sommar är jag egentligen inte alls pepp på så många (stor)filmer som går upp på bio – förutom just WW då. Och den var allt annat än en besvikelse. Även om peppen låg mycket i att det var en nutida superhjältefilm som inte bara var klyschor och välkända tilltag. Tvärtom var den egensinnig men ändå välgrundad i genren och dess förväntningar; även om så bara för att bryta dem ibland. Vidare fanns inte mycket att klaga på, även om vissa tycker att hon var för tunn. Men då är det viktigt att komma ihåg att alla starka personer inte nödvändigtvis är biffiga, plus att hon är perfekt castad utifrån originalserien och dess estetik! Inte ens whitewashing-belackarna kan klaga den här gången. Så med mycket handling framförd i dynamiskt tempo och lika allvarlig som stundtals komisk dialog levererade den egentligen allt som behövs hos en slackig sommarfilm. Och så gillade jag också temat om att människan är det sämsta som hänt denna planeten, att vi både förstör oss själva och den jord vi bor på, och att vi endast kan rädda oss genom kärlek och förståelse. Att kommunicera och arbeta med istället för mot varandra. Först då kan vi leva i fred och harmoni med varandra och kalla oss en verklig civilisation. Men vi har långt kvar än. & kanske kan inte ens några Gudar eller människor rädda oss. Men några av oss försökte i alla fall vara ett alternativ.