Cannes 2017

 

Igår avslutades då den 70:e upplagan av världens finaste filmfestival; Festival de Cannes, där pressen avgudar skådespelareliten medan filmdistributörer och mindre festivalarrangörer försöker hitta nytt material att knipa med sig. Det delades även ut priser såklart, och även om Ruben Östlund var med och tävlade om festivalens finaste pris Guldpalmen (Palme d’Or) var det långt ifrån säkert att han skulle vinna den. Med konkurrenter såsom Sofia Coppola (som blev andra kvinnan någonsin att vinna regipriset), Yorgos Lanthimos (regissören av ”Dogtooth” och ”Lobster”, som var med och tävlade med ”The Killing of a Sacred Deer”) och Michael Haneke (vars ”Amour” vann Guldpalmen 2012, och tre år tidigare vann med ”The White Ribbon” – vilket inte ens är alla hans många priser där och runtom i världen) var ingenting säkert – men så gick den jäveln och vann! Historisk kulturvinst! Inte sedan 1951 har en svensk film kammat hem den guldiga palmen till våra kallare breddgrader. Då var det Alf Sjöberg som vann med Fröken Julie (men några år tidigare vann han även det finaste priset, som då kallades Grand Prix, med Hets – som självaste Ingmar Bergman hade skrivit, och som var med som regiassistent och senare fick ansvara för filmens slutscen då Alf inte kunde slutföra den själv). Ruben Östlund sällar sig därmed till en svensk regikult med oerhörd filmhistorisk tyngd! (Minns när jag stötte på honom i kön till vinbaren i VIP-backstage-området på Way Out West 2015 då jag frågade hur det gick. Då skrevs fortfarande manus och letade platser. Men han var självsäker redan då!) Det ger också Sverige som filmnation än mer betydelse. Min förhoppning är att en dag kunna göra detsamma. Men först ska jag invänta den svenska biopremiären av ”Rutan” (25:e Augusti) och se om det verkligen är hans bästa film. Nånting säger mig att jag kommer tycka det. Men så vågade jag ju inte ens tro på att Ruben skulle vinna det här så vad vet väl jag?

Annonser

Mors dag

När jag växte upp var jag tacksam för att en fosterfamilj velat tagit hand om mig när min biologiska mamma blev sjuk. Sen fann jag det oerhört orättvist att jag skulle förlora två mammor, när de flesta bara mister en under sin uppväxt – många betydligt senare än så. Men om min biologiska moder gjorde det utifrån ”fritt val” blev min fostermamma sjuk i cancer och kämpade två år. Vilket var en oerhört svår period, både för henne och oss andra runtomkring som drog på oss stor sorg in i det sista. Ibland kunde jag inte ens se henne i ögonen, eller knappt alls, utan höll mig för mig själv tills hon gått och lagt sig för att därefter smyga ned för att se på tv. Vilket inte var så populärt. Men de borde insett att det inte var henne jag undvek. Utan sorgen. Men det var tydligen hemskt av mig. Nåväl. Vissa dagar mådde hon ganska bra, led inte så mycket, men mot slutet bad hon mig avsluta hennes liv med en kudde över ansiktet – vilket hon sa till bara mig när vi hade gäster men de var utanför för att kolla på den trädgård hon skulle lämna efter sig. Nu är vårt barndomshem sålt och någon annan har byggt vidare på den. Eller kanske rivit upp helt. Har inte varit där sen min fosterpappa ville sälja av det för att flytta till sin nya fru. Vilket är förståeligt. Att bo kvar i ett sorgens hus är inte lätt. Speciellt som det var där hon dog, då hon inte ville att hennes sista tid skulle bli på ett sjukhus. Istället kom det en Fonus-bil hem till oss och lät oss falla sönder i bitar bakom det mörkaste mörker. Sen efter begravningen åkte vi på en semester till Turkiet där vi fick återhämta oss så gott vi kunde. Träffade en söt tjej från Norge som gav mig annat att tänka på. Sen var det hem till verkligheten igen. Och jag kände mig ignorerad och bortglömd när det visade sig att jag inte alls var omnämnd i hennes testamente. Menar, jag förväntade mig inga stora summor pengar eller massvis utav smycken. Men någonting. Ett omnämnande? Istället: ingenting. Ändå hade jag bott hos dem sen jag var tre. Andra soc-placeringar som var betydligt kortare tid i hennes liv fick ändå smycken och annat krafs. Men det var precis som när hon lovade både min bror och mig att vi skulle få våra körkort betalda om vi inte rökte fram tills den dag då vi fyllde arton. Vilket inte någon av oss gjorde. Men bara han fick körkortet betalt. Så innerst inne tror jag hon föraktade mig. Passivt aggressivt genom åren beskyllde hon mig för flera saker. Visst, jag hade hyss och så för mig så jag var inte perfekt. Men sådant som andra gjorde kunde jag lätt få skiten för. Så det är knappast bara fina saker jag minns såhär på mors dag. Snarare mer sådant som gör ont i mig. Men ändå en massa fint också. Precis som livet självt!

rip vox

 

Gårdagen var helvetisk. Eller kanske inte riktigt så dramatiskt men på flera plan emotionellt utmanande. Jag hade inte kunnat sova så bra så var väldigt trött, men hade ändå planerat noga för att kunna ta mig till samtalsgruppen (då det var samma visa förra veckan, och då vaknade jag en halvtimme innan det skulle börja så jag ringde in mig sjuk) vilket jag också lyckades med! Först jagade jag upp mig över att bli sen till bussen – men kom på nere i Håga att jag var en timme tidig. Så hoppade av och promenerade hem. Sen var jag tvungen att dricka lite vin för att återhämta mig. Tur att jag har en tetra vitt för dylika stunder. Men inte hann jag vila mig särskilt länge inte innan det var dags för att gå till bussen jag egentligen var tvungen att hinna med. Sen efter byte i Flogsta hann jag inte bara i tid utan var flera minuter tidig! Andra deltagare stod utanför i sommarsolen och väntade på samtalsledarna. Mest för att dörren in var låst, men ändå. Lite sol har ingen dött av.

Jag fick inleda samtalet. Då jag var frånvarande förra veckan fick jag också halka in på de samtalsämnena för att kompensera lite. Vilket kändes schysst för många andra gånger har det känts som jag har fått stressa igenom väldigt mycket och inte hunnit prata till punkt innan vi fått avbryta. Men nu fick jag nästan oändligt med tid i talarstolen. Sen hade vi en liten rast då jag gick på toa och kollade Instagram. Såg att mitt gamla stammishak Vox Publicum skulle stänga ned – inte bara för sommaren som brukligt utan för gott! Vilket fick mig att gå dit efter gruppen för att hälsa på personalen, samtala om alla fina minnen (som att jag var den andra konstnären som ställde ut i lokalerna, det var väl runt 2009 tror jag) och öppna scener jag medverkat på som poet. Sen blev det en liten film om vad stället betytt för besökarna – där många pratade om en kulturell oas för utstötta och utskrattade. Vilket jag såklart känner igen mig i till 100% så det var så skönt att höra. Att det inte bara varit en ambassad för en kantstött kulturnisse som mig utan för många andra i liknande situationer. Sen var det väldigt skönt att höra hur de hade hittat nya lokaler bara ett stenkast bort: från Svartbäcksgatan 28 till 20! Som tydligen ska ha en väldigt vacker trädgård därtill! Och med ateljé på runt 70kvm. Inte så illa mot de kanske 18 de hade i de äldre lokalerna. Även om det estetiskt kommer bli ett nytt ställe också. Som den vackre Meline uttryckte det: om Vox var Paris kommer Leoparden (som nya stället heter) vara Berlin. Så jag tänker mig vita städade gallerior. Typ. Oavsett ser jag fram emot att få besöka de nya lokalerna, och de gamla rävarna i personalen, när de öppnar i september igen. Det blir nog precis så vackert som en kunnat drömma om.

Nattångest

 

Klockan är nästan halv tre på natten och jag kan inte sova. Somnade tio och vaknade lite över tolv igen. Har alltså inte lyckats somna om efter det. Istället slösurfar jag och har upptäckt till min stora förtjusning att Edward Blom har ett Instagram-konto. När jag känner att mitt liv inte är på väg någonstans, att allt jag tar för mig bara faller platt och aldrig leder till någonting, känns det gött att Edward åtminstone kan leverera lite skolning i livsnjuteri, arkitektur och historia. Att han även har en Youtube-kanal gör ingenting sämre direkt. Att höra honom tala är en gåva i sig.

Men: vad ska jag göra av mig själv? Jag kommer ingenstans med det jag en gång ville hålla på med (media) och allt annat känns meningslöst. Är för disträ i huvudet för att klara av akademiska studier. Vilket dessutom försvåras av tillfällig ångest lite till å från. Så det känns nog inte aktuellt, inte nu om någonsin? Men att stapla varor på ICA resten av livet är inte heller ett alternativ känner jag. Men att ta livet av mig får jag ju inte heller göra. Det har jag försökt några gånger och blivit stoppad alla gånger (uppenbarligen). Så vad göra? Bara flyta med som alltid annars? Uppenbarligen är det mitt enda alternativ som jag ser det nu. Resten löser sig väl senare, som alltid. Vad det nu innebär…

Relationer

I dag var jag på samtal om relationer som en del utav min samtalsgrupp om autism (eftersom jag själv befinner mig på skalan, som ”högfungerande”) och nog har det alltid varit en krånglig kategori för mig. Vänskaper har varit krångliga att bibehålla och relationer omöjliga att ens inleda. Sen att jag haft någon bild av hur popularitet ska te sig har knappast hjälpt mig heller. Tvärtom har det fått mig att må väldigt dåligt. Men nu när jag fått min diagnos, och vet vad den innebär, förstår jag mig själv så mycket bättre. Vilket är en bra början för att acceptera mig mer, vilket i sin tur förhoppningsvis kan leda till att andra gillar mig. En måste älska sig själv innan andra kan göra det, som det brukar sägas. Så jag jobbar på det, jämt och ständigt! Att möta mina egna förväntningar snarare än vad jag tror andra förväntar sig av mig. Och så. För med självrespekten och självinsikten kommer egna regler att leva efter. Som möjliggör det egna livet, uttrycket och så vidare. Så istället för att ägna hela mitt liv åt att stånga mitt huvud blodig mot en vägg (metaforiskt talat, alltså) lever jag efter egna kriterier. & en dag hoppas jag hitta någon som är galen nog att uppfylla de samma för att leva i ett förhållande.

Som närhet på avstånd. Poetisk affektion och beröring. För jag är kanske inte som alla andra. Men vill heller inte bli bedömd som det. För:

I fredags var jag förövrigt på Depeche Modes turnéöppning på Friends Arena i Stockholm förra fredagen. Det var inte alls lika bra som jag förväntat mig. Kanske borde jag sett dem under 90-talet för att kunna uppskattat dem på riktigt. Eller så har jag gillar klassikerna, och några få andra låtar, men egentligen aldrig älskat dem så intensivt som jag trott. Kanske har jag bara gillat dem för att det är ett sådant band som SKA gillas, liksom. Jag ser hur mönster går igen, hehu. Men konserten fick mig bara att inse att det är en sval och väldigt svag relation vi har. Jag och bandet alltså. De är inte riktigt för mig. Vilket är ytterligare en skön upptäckt att göra. Eftersom den person jag stångas hårdast med att lära känna på djupet är mig själv. Det tar tid och kraft, men steg för steg lär jag mig mer om mig själv och anpassar/utvecklas i takt med det!

@depechemode

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Faktum är att vi inte ens stannade kvar hela konserten, men hann i alla fall höra ”Where is the Revolution” (enda bra från nya skivan), ”Wrong” (enda bra från förra skivan) och den odödliga klassikern ”Just Can’t Get Enough” som jag förevigade med min iPhone 6 Plus (vilken alltså är ett par år gammal och inte har superbra kamera, men ändå funktionell) innan vi gick hem:

May, shine on me (so I can endure)

Ny dag, ny vecka, ny månad!

April är äntligen över, och så förhoppningsvis även den omtumlande väderleken också. Att ha regn och solsken under dagen hör till, men när det går från strålande solsken till hagel till snöstorm till regnig slaskhöst känns det överdrivet att behöva uppleva alla fyra årstider under en enda dag. Men idag har det varit fint! Soligt och varmt. Som för att markera att ”fine, ni överlevde prövningen som var april och nu får ni belöningen för det”. Vilket känns välkommet. Att livet inte bara levererar nedåtgående spiraler utan även snurrar åt motsatt håll lite då å då också. Som för en balans. Som yin och yang typ. Ljus och mörker. Ondska mot godhet. Etc. Så vi orkar med när nästa båtlast av skit kommer…

Fransyskdröm

 

Visst, det skulle gå att avfärda allting Camille säger i videon ovan med att hon ”bara är en supermodell och inte alls representerar alla fransyskor”, men: den gången jag var i Paris (ganska precis en vecka under tågluff 2012 tror jag, efter att först ha varit på Peace&Love (när de fortfarande var levande och relevanta) och sedan Roskildefestivalen) så fick jag samma känsla av att allting de säger och gör låter passionerat, sensuellt och uppriktigt sexuellt. Och hur en medelålders man blev närmast ofredad när en annan person joggade förbi honom så vindpusten slet tag i mannens kavajkant så den följde med en bit utåt. Den intensiva, närmast passivt aggressiva, blicken sa så mycket mer än vad högljudda glåpord någonsin skulle kunna förmedla. Denna känslighet, denna skönhet, har gjort att jag alltid velat inleda en romans med en fransyska. Först för en sommar, sedan kanske för en livstid. För att leva ut mina Françoise Sagan-drömmar helt och fullt! Åka sportbil längs franska Rivieran för att sedan spela bort en månadslön eller två på kasino medan en dricker sig salongsberusad på vackra drinkar som skänker oss än mer mod och romantik än vad vi började dagen med. & när vi sedan blir utkastade för att ha börjat kyssas och närmast inlett samlag på roulettebordet så kan vakterna inte ens skilja oss tillräckligt för att våra kyssar ens slutar nå varandra.

Det har tyvärr inte hänt ännu. Kommer antagligen aldrig göra heller. Så jag drömmer vidare. Som alltid. För siktar en mot stjärnorna så kanske en kommer till Frankrike tillslut. & drömmen mycket mer livsingivande än alla andra livserfarenheter tillsammans.