Månprinsessa på hal is

 

Eftersom jag finner ishockey vara lika efterbliven sport såsom handboll, fotboll och det mesta annat som innefattar att vuxna människor jagar bolliknande föremål för att sen göra ”mål” (ok, visst, när barn gör det är det bra. Men sportens roll i samhället är oproportionerligt sett till insatsen. Några personer springer runt och fjamsar sig under, vadå?, 80 minuter? För det ses de som hjältar. Idiotiskt. Men så lever vi ju kvar i antika Greklands levnadsideal iofs), är det desto mer befriande att se konståkning. Där har vi en riktig idrott! Graciösa svanar som nyttjar sin perfektionerade teknik för att uppvisa någonting större än bara faktumet att hen är starkare eller snabbare än andra tävlande. Enda legitima tävlingen i skönhet enligt mig. Eller som här, en perfekt berättad historia utifrån animen Sailor Moon som jag alltid tittade på som barn. Det, och Pokémon, som gick på morgnarna på TV4! Japansk populärkultur när den är som bäst. Och här: rysk konståkningstolkning när den är som graciösast, vackrast och mest humoristisk! Evgenia Medvedeva är en sann idrottsutövare som uträttar betydligt mer än Zlatan och andra fånar. Hon fångar ögonblick, de andra jagar dem febrilt. Men till henne kommer de bara. De andra kan inte ens duscha av sig idiotin. Svetten må rinna av men det andra sitter kvar desto djupare. I själen. I kulturen. Ett problem konståkningen aldrig kommer lida av. Kanske heller inte andra sporter om vi en dag utvecklas bortom förhöjningen av det djuriska enkla och frånstötande. För vi måste se skillnaden mellan det väldigt enkla och det stora utövandet. Vi blir aldrig mer civiliserade än så är jag rädd, så att byta ordning är enkom att växa. Men det lär dröja ett par århundranden till. Människan är inte så snabb trots allt.

Annonser

Färdigflytt

 

Igår flyttade jag då över det sista från GG till min nya lägenhet i Eriksberg; dator+skrivbord, sängen samt alla kläder. Har inte velat flytta över de sistnämnda utifall att jag behövt dem under tiden. Men ändå skönt att ha flyttat över en hel del sedan tidigare så det inte blev allt på en gång. Det belönade sig verkligen. Även om det fortfarande är lådor som behöver skruvas ihop, lådor som behöver packas ur. Tänkte ha inflyttningsfest nu på lördag men det får bli nästa istället. Så jag hinner få iordning allt på ett bra och snyggt sätt innan jag visar upp mitt lilla gryte för omvärlden.

Förövrigt släpper Lighthouse Sweden ny musikvideo idag. Det är en välstämd liten låt i amerikansk sångtradition, mellan folk och bluesen, om att få frågan om en är okej men ändå känner sig tvingad att svara ”ja” även om allt kanske inte är tipptopp. Men varför gör vi så? Frågar om vi inte vill ha ärligt svar, som för att låtsas att vi bryr oss men inte vill ha några problem, och svarar pliktskyldigt istället för ärligt. Jag vet inte. Men känslan fångas väldigt fint i denna sång. Så mycket vet jag i alla fall!

Samma blod

 

”Det är så skönt att gå å se en sånhär film, som inte är amerikansk action”.

 

Jag håller genast med min kontaktperson på vägen hem från bion. För hur många gånger har en inte gått på blaskiga Hollywood-spektakel när en bemödat sig ned till kinograferna. Slösat både pengar och tid på rent strunt som inte ger en det minsta tillbaka. Här fick vi en av de bästa svenska filmerna på otroligt länge (i alla fall sedan Äta sova dö och Återträffen) med insikt om svensk rasism riktad mot samer, samt den rasbiologi som Uppsala universitet ägnade sig åt. Vilket såhär i backspegeln är väldigt tragiskt – för att inte säga direkt pinsamt – att respekterad institution sysslade med sådan elitistisk forskning – och i förlängningen åsiktsspridning. Fördomarna och särbehandlingen duggar tätt. Men självklart är det bra att detta kommer upp till ytan som film annars inte vill prata om, en del av vår historia försökt att sopas under mattan. När jag hörde ”Det vita folket” av Lisa Aschan (som gjorde Apflickorna som alla borde se) utannonseras fick jag på något sätt för mig att det var av liknande kaliber den skulle sluta upp i. Istället fick vi en halvspännande thriller på en flyktingförläggning som inte sade oss någonting speciellt. Med Sameblod (som vi skämtar om borde direktöversättas till Same blood i klassiskt lökig 90-talsbetitling av filmer) berättas väldigt mycket redan från första början; om en äldre kvinna som inte vill kännas vid sin familj, sin kultur eller sitt arv. I andra filmer hade det antagligen visats i slutet för att i startgropen bygga upp vad som föranlett detta avståndstagande. Nu föranas det för att sedan detaljförklaras. Vilket blir mycket starkare berättelseform än tvärtom. & nog förstår vi henne alltid, även om ingenting är svart eller vitt; lärarinnan är väldigt trevlig mot samebarnen, speciellt vår huvudperson, men visar sig snabbt dela samma rasistiska tanke/föreställnings-värld som akademikerna i Uppsala, familjen hon rymmer ifrån älskar henne men blir väldigt sårade av hennes retorik och bemöter den otrevligt. Allting är nyanserat och svårförklarat. Vilket såklart är en del av förklaringen till varför denna pärla till mästerverk egentligen är mer än en film:

13

 

Så jag har börjat kolla på Tretton själ varför och gillar den skarpt. Tycker rentutav att den är viktig/nödvändig. Inte bara för ungdomar egentligen, som den uppenbarligen riktar sig till i första hand, utan även föräldrar – och andra människor som på ett eller annat sätt har med (gymnasie)skolor att göra. På ett eller annat sätt. Den handlar alltså om en ung tjej, Hannah, som valt att avsluta sitt liv. Efter sig har hon inte lämnat ett brev till sina föräldrar, men några kassetband som delas ut till dem som hon anser ha lett till hennes beslut att begå självmord. Det blir lite av en utdragen Anna Odell-film där den utsatta tar rygg på sina förövare och håller dem ansvarig för sina handlingar – och dess konsekvenser. Ibland kan det te sig väldigt trivialt, som en lista över personer med snygga rumpor, men som sedan sätts in i en kontext som verkligen får en att förstå hur det som tycks så oskyldigt och skämtsamt kan sätta igång händelseförlopp som får människor att tappa hopp om såväl självvärde som livslust. Speciellt yngre människor som redan handskas med mycket känslor i rörelse. Om detta vet jag personligen mycket, samt väldigt många med mig runtom i världens skolor. Speciellt västvärlden vill jag tro. Men så vet jag ju knappast någonting om andra länders skolkulturer.

(Kanske är de lika elaka i skolor runtom i Mellanöstern. Fast där får väl tjejer å andra sidan inte ens gå i skolan.)

Well, back on topic: det är just detta ansvarsställande, där människor får se samband mellan handling och verkan, som gör serien så viktig. Så aktuell, brinnande. För nu får alla ett kvitto på det, i ett popkulturellt väsen dessutom, något som blir en perfekt plattform för en ögonöppnare. Så kanske människor tänker om innan nästa skolskjutare skapas i korridorerna och i efterhand beskylls för att ha lyssnat på Marylin Manson och/eller spelat TV-spel såsom GTA och därför velat döda sina annars så trevliga medmänniskor som bara vill andra väl. För precis som alla lämnar rosor i Hannahs altare i skolan (trots att hon själv inte gillar rosor, vilket hennes moder påpekar, sorry för ytterligare spoiler) så måste vi kunna se under ytan av den skenheliga välviljan och ställa oss frågan vart alla dessa välmenande personer var INNAN hon ville ta livet av sig. Eller under tiden beslutet togs. För även om många såklart är ledsna i efterhand är det ändå uppenbart att det mer är en handling för att lindra sitt egna klandrande snarare än att bevisa sin vänskap. På samma sätt såg jag mängder av människor lägga blommor åt en person i min gymnasieskola som valt att hoppa framför ett tåg. För att hedra hans minne tror jag de sa. Eller nått. Men frågan är om alla dessa personer borde gjort något innan. Förhoppningsvis kan vi ta de samtalen nu när denna serien väcker frågan med sådan explosionskraft att den nästan skapar jordbävningar.

 

Så vi kan hjälpa människor innan snarare än efter. Våga bry oss bara.

Fula flickor

 

 

Det var i början utav högstadiet som jag fann det svenska ska/reggae-bandet Kalle Baah och blev helt såld! Speciellt tack vare låten ovan. De inledande trummorna, refrängen och instickande trumpeterna fick mig dansa på mitt lilla pojkrum på landet. Texten var något jag kände kunde känna igen mig i också. Vilket ofta hjälper för att verkligen fastna för ny musik. Utöver att vara ett stort Kent-fan blev alltså reggaen komplementet när jag inte lyssnade på pop (och i viss mån gammal 60-talsrock) och att de både producerade musik med svenska och engelsk text – med politiska dimensioner i båda fallen – var för mig bara ett plus. Kom på att tänka tillbaka på hur jag brukade spela deras låtar genom en bränd CD-R-skiva på skolans spelare under bildlektionerna där vi elever fick spela musik vi själva tagit med (& jag gjorde alla en tjänst genom att spela mer varierad musik än de ström av tuggummipop som ändå spelades konstant på radiokanalerna.) idag när jag och några vänner stod utanför Coop och samtalade musik och att äta slida som musselbuffé. Två sysslor som förövrigt går väldigt bra ihop fyi.

Ministora lögner


Big Little Lies (2017)

Såg just säsongsfinalen av årets kanske redan bästa TV-serie, Big Little Lies. Det som började som ett ganska ytligt drama med en skir aning av ett mord i bakgrunden resulterade i ett lika avgrundsdjupt som melankoliska människoporträtt – liksom ett Ruben Östlundskt synande av sociala konstruktioner och dess mekanismer som nästan alltid resulterar i att det som aldrig får hända händer. Har du ännu inte sett den kan jag bara konstantera att visst, bilderna ovan sammanfattar hela serien väldigt bra, men du måste ändå se den själv. Se hur allt skvaller (som vanligt) missförstår allt, förvränger det in absurdum, men ändå knyter samman människors liv. Hur det förgångna jagar oss, kommer ikapp oss, låter oss lida mer än behövligt. Vad det nu än är. Hur barn inte beter sig som vuxna säger åt dem att göra – utan som de vuxna själv beter sig. Hur känslomässiga trauman kan förblinda och få oss att ljuga. För oss själva och andra. Att allting är så tvetydigt, minnesfragment och vaga framtidsglimtar, ända in i slutet är så otroligt välskrivet och mästerligt regisserat att jag ibland måste pausa och hämta efter andan. Reflektera. Se hur trådar som först bara tycks dras ut in i ingenstans helt plötsligt knyts samman och blir den omtalade ”röda tråden” och bara beundra det. Hur en kvinna på flykt från sitt bagage, en annan från sin misshandlande make, först inte tycks ha några likheter i sina liv ändå har det i allra högsta grad. Liksom med många verklighetens kvinnor. Bara att de inte inser det (eller publiken heller, för den delen). Men att när allting avslutas så står alla svaren uppradade som av ett mirakel. Vaga konturer blir 4K-upplösta naturporträtt som en automatisk fokusering av kameran, där aningar blir till fullskriven litteratur i bara något andetag. & slutet av dem också, för den delen. Ingenting annat än en masterclass i storytelling, stilistiska rökridåer och lika eleganta avslutningar.

Må nu bara detta bli den enda säsongen så inte alls raseras lika snabbt bara. Det vore en skam om något.