Upp

Från köksskåpen snöar det damm när jag drar lådor från deras ovansida för att packa ned vattenkokaren och brödrosten. Imorgon åker jag till Eriksberg med mitt kanske största flyttlass. Inte med allt, men väldigt mycket! Sängen, skrivbordet (med datorn jag skriver detta på) och bokhyllan blir kvar hemma. Än så länge. Eventuellt vardagsrumsbordet också. Men det är av eventuellt platsskäl i sådana fall. & även om jag befunnit mig i en dipp senaste dagarna efter att ha mått jättebra efter Sälenresan så känner jag återigen att jag mår ganska bra. Att jag faktiskt omfamnar denna stundande förändring. Att den kommer göra mig gott. Tror jag i alla fall! Ska försöka låta bli att bara isolera mig och gömma mig i mörker. Den tiden måste vara förbi nu. Ljusets tid är kommen. Vilket känns väldigt skönt att känna efter så lång kamp mot mina tankar om att inte förtjäna leva och må  bra. För nu känner jag i både kropp, själ och huvud att det är helt sjuka tankar som inte alls är sanna. Jag förtjänar visst att må bra och att lyckas med saker. Jag är mer än ett misslyckande på rullande räls. Nu får vi se vad jag tar mig an bara. Att göra mer film kanske? Eller skriva en bok?

 

Vi får se. Först ska jag flytta och få iordning på mitt liv bara.

Sen jävlar.

Annonser

Ner

 

Som mindre hade jag en bästa kompis som heter Tomas. Vi bodde inte alls långt ifrån varandra, kanske tre kilometer eller så. Vi gick och cyklade till varandra väldigt ofta under uppväxten. Vi gillade i stort sett samma filmer (The Matrix) och TV-spel (allt med Mario, Zelda, Silent Hill) och lekarna följde oss tätt inpå. Att hans morsa lät oss se barnförbjudna filmer jag inte fick se hemma gjorde allting bättre också. Men annars var det mest tjejer jag var kompis med. På något sätt hade jag lättare att känna connection med dem. Kanske har jag alltid haft en inre flicka i mig. Som mest suttit tyst i bakgrunden och betraktat världen snarare än deltagit i den (vilket iofs är ett karaktärsdrag som snarare tillskrivs manliga författargenier snarare än yngre flickor i upplösningstillstånd) och lidit i det tysta för att inte vara andra till besvär. Antagligen därför jag åtnjuter kultur som behandlar flickors uppväxt, speciellt flickskolor då. Som Tanner Hall här ovan. Visst är den något klyschig med yngre tjej som förälskar sig i äldre man, och äldre man som tror sig finna livets lösning i en yngre tjej, men ändå så själsligt avslöjande om instängdhet, längtan, förlust och tron att alltings jävelskap en dag ska ligga bakom oss. För mig tog det ungefär tio år att komma ur den känslan. Efter all utanförskap och deppression av att min fostermor blev sjuk i cancer och det kändes så orättvist att jag skulle ha förlorat två mödrar medan de flesta andra har kvar sin första till att börja med. Men att de ändå inte är tacksamma för deras försök till att ge dem en ramp ut till livet och all den jävelskap och ljuva sötma som det innebär att dyka i däri. Men det är väl så. Vi vet först vad vi har efter att vi förlorat det. Pojkflickor som andra.

Ljust mörker

 

Såg just Beautiful Creatures och tyckte den var okej tonårsdrama ändå. Stora känslor, bildningskomplex och känslan av att vilja göra rätt men ändå göra fel i slutändan är nog teman de flesta kan känna igen sig i. I vilket fall kan jag det. Som att se sig själv i backspegeln från en tid då stora drömmar var ens huvudämne i gymnasiet. Nu för tiden är jag mest ok med min existens. Vad jag ska göra av den har jag ingen aning om. Men det är väl sånt där som brukar lösa sig antar jag. Slutsekvenser är aldrig huggna i sten innan de faktiskt rullar där på biografen. Vilket kan vara bra att komma ihåg när allt känns hopplöst. För hur dåliga vi än må framstå som har vi alltid ljus inom oss också. Att låta det skina igenom är kanske allt vi kan göra. Men också allt som egentligen räknas. Allt annat är bara surr i vägen.

Semester och liv

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Nya marker för mig! Nu: semester!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#kvällsbacke #sälen #vinter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#finmiddag #lammetochgrisen

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Snart ska det grillas korv!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Strajk!!! #bowling🎳🎳 #sälen

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#vinter #sälen #skidbacke

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Igår kom jag hem från min mini-semester i Sälen. Det var tre väldigt trevliga, avkopplande och lugna dagar. I gott sällskap bilade jag mot breddgrader jag aldrig trodde jag skulle äntra i hela mitt liv. Men så måste en ju våga testa nya saker i livet också. Åtminstone lite då och då. Hursom så åkte jag inte skidor väl där utan spelade mest The Legend of Zelda: Breath of the Wild på Nintendo Switch eller såg nån serie/film på tv. Sen blev det förstås promenader, korvgrillning och finmiddag på Lammet & Grisen som hade mycket god mat – men som kostade därefter också. Men det var en unik smakupplevelse som satte sig lika mycket på hjärnan som på tungan och gommen. En investering alltså. Oxfilé, fläskfilé och lammfilé med jättegod potatisgratäng, sås gjort på vitt vin, uppskivade av en kock som helt hypnotiskt hackade tre smala skivor som någon skivar upp en tomat. Mycket fascinerande att se. Allt testades i medium rare-tillagning, förutom oxfilén som även testades som well done – vilket jag faktiskt föredrog. Annars har jag vanligtvis ingenting emot lite röda fläckar i mitten. Blod bidrar allt som oftast till ett mörare kött som bidrar till helhetsupplevelsen. Ända synden var väl att jag drack cola till maten och inte rött vin. Det hade nog varit pricken över i:et! Allt som allt var detta en välbehövlig semester som gav mig samma ro som när jag hälsade på min moster i Båstad sommaren 2010 och mest satt rofyllt vid havet medan tankarna om livet försökte ordnas upp. Stora vattenmassor har alltid haft terapeutisk effekt på mig. Tydligen även snö och syrefattig luft på hög höjd. För nu kommer jag tillbaka som en ny människa utan depression och onödig nedstämdhet. Kanske är jag tack vare detta beredd på ett nytt kapitel i mitt liv nu.

 

 

Idag var jag å såg Life (av svenska regissören Daniel Espinosa som jag en gång satt bredvid under en filmvisning på Stockholm filmfestival, som jag somnade under och sedan fick en armbåge i magen av D.E som sedan kommenterade på att jag hade snarkat. Väldigt pinsamt! Speciellt som jag inte ens noterat tidigare att jag satt bredvid just honom heller.) med två av mina bästa vänner, Henk och Vargen. Jag har varit pepp på den länge, så när jag fick ett sms med förfrågan om att hänga med tidigare idag tvekade jag inte många sekunder innan jag tackade ja. Tyvärr höll den inte måttet riktigt. Vad som börjar som en kombination mellan Alien och The Thing utmynnade mest i klyschor, plot-holes och plattityder. Efter att ha samlat upp tester från jorden på Mars tas en ny mikroorganism sig ombord på en rymdflotta, vars besättning självklart är jättestolta och exalterade över att få studera sitt revolutionerande fynd! Människan tycks äntligen ha funnit bevis för ytterligare livsorganismer i rymden. Men från ingenstans så börjar deras fynd – som en liten skolflicka annonserats ha namngetts efter hennes skola – bete sig våldsamt och irrationellt. Med oanad kraft och intelligens tar den strid mot besättningen som tidigare varit uppspelta efter sin upptäckt. Men där den haltar som visionär sci-fi gör den sig bättre som social kommentar; när ena medlemmen Miranda (spelad av svenska Rebecca Ferguson, som har kommit långt i sin karriär som började med Nya tider way back) yttrar sig om livsformen efter alla stridigheter är det inte lika odelat optimistiskt som till en början, istället morrar hon morskt att hon hatar den besten som nu tycks ha som ända mål att döda hennes besättning. Det är en tydlig kommentar till all rasism som strömmar runtom i Europa (och övriga världen) samt hur muslimer misstänkliggörs på inga andra grunder än på fördomar. Bara för att det är någon du inte känner igen, och därmed känner dig säker i, kan du inte bara beskylla den för alla världens problem och försöka utrota den. Dessutom kan mycket få saker lösas med våld – som istället bara väcker större misstro grupper emellan – så hade livsformen istället för att döda besättningen försökt kommunicera med den hade kanske en bra relation kunnat etableras och världar utbytas. Men även om budskapet är bra formulerat kan jag ändå uppskatta Arrival bättre – där just kommunikationen och språket är i fokus snarare än övervåld och amerikansk militantpropaganda. Det är också häftigt hur filmen väckt sådan uppståndelse hos lingvister runtom i världen. Just därför känns den som otroligt mycket mer unik och innovativ än just Life som inte bara bygger vidare på klassisk film utan också drar med sig förlegade berättelseformer och uttryck. Men den är åtminstone vacker och stundtals riktigt spännande. Även om den kanske inte når upp i den skönhet Interstellar och Gravity erbjuder i sina respektive upplevelser, eller det djup och filosofiska tänkandet kring livet som både Solaris och 2001: A Space Odyssey erbjuder. Men ändå! Värd att se på bio faktiskt! Den gör sig rätta på stor duk. Kanske IMAX 3D hade varit att föredra. För även om den inte är fulländad på något sätt hade den ändå visat sig i all sin tekniska glans. Vilket kan vara värt mycket i slutändan.

Mänsklig tusenfoting

 

 

Var å åt tacos och såg Human Centipede 3: Final Sequence med en kompis nyss. Inte den bästa kombinationen, men det förstår väl de flesta som ens hört talas om de två tidigare filmerna. Men blev ändå överraskad över hur ”bra” den var (IMDB-betyget på 2.9 ÄR förståeligt, men ändå): det var som att hela franchisen nu kom till sin mest logiska slutkläm, en sammanfattning av en unison helhetsbild som inte kunnat skönjas fören i sista filmen. Det är en trilogi som bara kommer till sin rätt när en har sett alla tre (vilket är lite jobbigt eftersom den andra filmen BARA är genomdålig, med undantag för den läskiga seriemördar-lookiga ondingen som inspirerats av första filmens doktor) filmer, gärna tätt inpå varandra. Hursom: de två ondingarna från första två filmerna är här nu med som fängelsedirektör och någon slags hjälpreda, som sett de båda första filmerna och nu försöker få igenom att göra så mot sina interner. Direktören som, minst sagt, är sinnesrubbad, går tillslut med på det. & är mer än villig att ta credd för initiativet också. Det må vara en hög av skit till film, men ändå en stilistiskt uttänkt och konstnärligt förvridet så till den grad att det faktiskt bara går att betrakta som BRA SKIT ändå. Det är humoristiskt becksvart och väldigt meta. Därav genialiteten. Med det sagt är det inte en film för alla, kanske inte ens de flesta, men de som kan utstå att vadda genom skiten kommer ha väldigt roligt åt den nästan syratrippiga upplevelsen som alltså är kulmineringen utav hela serien. Faktum är att själva regissören själv medverkar (som sig själv) och går i god för hos fängelsedirektören att den research han gjorde hos en holländsk doktor är helt legit. Vilket alltså ger grönt ljus till projektet. Men innan dess hinner mycket sjuka saker hända – men efteråt också, såklart. Pungkulor sågas av, liksom armar, och skendränkning med kokande vatten utförs. Som att allt den vill är att bryta mot all jävla PK:ism som finns i dagens samhälle. Vilket kan kännas väldigt befriande i ett klimat som alltmer mäter all kulturs värde efter hur snäll, omtänksam och omfattande gestaltande den ter sig. Så där plockar den också några väldigt mörka humoristiska poäng. Vilket, naturligtvis, kommer uppröra fler än det pleasar. Vilket såklart också är meningen. Sen att den ligger farligt nära gränsen i utseendet av en B-film och de flesta skådespelarna överspelar så inih*lvete mot vad som kan framstå som en kamera som övergivits av såväl kameraman som regissör som istället gått på fika medan de andra får spela klart tills de kommer tillbaka. Det som fastnar på film kommer med i slutprodukten, no matter what. Säger inte att det är så, men att det KÄNNS så. På gott & ont. Sen var det väl inte heller någon speciellt bra film att se just idag, på internationella kvinnodagen. Det hade väl varit bättre att se något i stil med Suffragette eller så. Istället blev det alltså en film där en kvinna fick ut sin far ur fängelset i förtid mot att arbeta som sekreterare till denne sinnessjuka direktören som tvingar henne att bära kort, tight, kjol och blus med kraftig urringning. Att hon dessutom tvingas till oralsex och att svälja sperma av samma person ger väl knappast poäng. Heller inte att hon sedan offras så fort samma person är i fara. Men det är å andra sidan väldigt bra systemkritik där överheten utan att blinka offrar de under sig så fort det krisar. Så helt misogynt är det ju inte enbart i alla fall. Om det nu betyder något. (Antagligen inte)

Allt brinner

Det som är kvar.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Alltför ofta tänker, och drömmer, jag i stora volymer. Hus, saker i plast, känslor, djur, kläder. Jag brukar vara en lagom svensk person i vaket tillstånd – men drömmarna är alltid större. Alltid mer. Som att det aldrig räcker. Vilket är lite utav en naiv sjukdomsbild; varken det jag gör, känner eller köper kan vara nog. Vilket lämnar mig otillräcklig. Såklart. Som ett rosa 80-tal fyllt av drogtrippar utan slut. Som stor litteratur utan sista sidor. Som fjärilar med ständigt växande vingar. Med isolerade öar som aldrig slutar brinna. För allting brinner. För eller senare. I någon grad. Därför är det också oundvikligt och dumt att streta emot, vilket jag gjort alldeles för länge nu. Men det är dags att komma till kant med det nu. För allas skull. För allt brinner. Även jag. Även drömmar.