Att inte kunna sova, del 2

 

(postat: 31/1 ’17 01:31)

 

Precis som de flesta andra ungdomar blev jag i yngre tonåren tröttare och allmänt segare – tappade den barnsliga entusiasmen och energin en hade i barndomen och slutade äta frukost hemma för att kunna sova lite längre innan jag var tvungen att springa till skolbussen (vilket var den enda förbindelsen vi hade med omvärlden förutom våra egna bilar). Redan då blev nätterna längre och dagarna kortare. Det blev lite utav en sport att posta någonting på Bilddagboken så sent som möjligt och sedan visa upp det dagen efter i skolan. I alla fall när jag gick estet. Det var tider det. Då var lärarna flummigare än många av eleverna och uppgifterna fick slutföras på våra villkor. Vilket alltså passande min dalande energi utmärkt! Det var väl ens mycket tack vare det som jag öht klarade av skiten. Det och att jag bodde långt ut på landet så jag fick verklig distans mot hela den stad jag tycktes ha irriterat och väckt hat av. Det må ha känts som ett fängelse därute men det var likväl en tillflyktsort. Ångrar verkligen inte min flytt därifrån direkt efter studenten men önskar att det sämre måendet kunde ta slut och sömnen bli bättre nån gång. För nu blir jag tröttare på kvällarna och vill sova – men får det inte för mitt huvud bär på ett svårsläckt ljus. Kanske är enda fungerande sömnmedicinen någon som behöver mig lika mycket som jag behöver hen. Oavsett så är jag väldigt trött på att vara trött. Såväl på dagtid som om natten.

Annonser

Att inte kunna sova

Vad vore väl livet om det var alldeles för enkelt och bara flöt på utan minsta lilla väggupp på vägen?
Antagligen ointressant, icke-inspirerande och med noll anledning till utveckling. Om jag inte gör fel, varför rätta till det? Liksom.

 

Så jag tänker omfamna att jag inte kan sova inatt, att mitt huvud istället är inställt på att producera rockmusik (eller mestadels enkla melodier med löjlig text till) istället för att låta mig koppla av. Eller att jag varit väldigt nära kanten senaste dagarna, där min närhet till sorg varit väldigt påtaglig. För kanske är det min styrka och inte en svaghet? Att jag bryr mig om det som varit och det som är. & att jag inte behöver ge mig själv onödigt mycket kritik för att ha brutit mot mitt nyårslöfte och botat dåligt mående med shopping – eftersom det trots allt har varit saker jag behövt till min flytt till Eriksberg i slutet av mars (som jag förövrigt ska försöka förhandla till att bli i början av månaden istället, mina flyttnerver tål nog inte mycket mer väntan). En microvågsugn och en riskokare. Två mycket användbara tillbehör till köket för min framtida överlevnad. Borde ju räknas som essentiell husgeråd om något liksom.

 

 

 

Sen på kvällen gick jag på bio och såg The Handmaiden som jag verkligen gillade. Speciellt efter att ha läst fördjupande text i DN som ni finner i tweeten ovan. & den i FLM! Så tacksam för att det finns initierade filmskribenter/kulturjournalister i det här landet som inspirerar till intellektuell utveckling. Som bryr sig. Min egen insats ter sig tämligen patetisk i jämförelse, då jag bara skrivit om sådant som jag själv läser in koppling till min egen tid/världsomfattning annars inte slösat tecken på. Men så är jag ju inte ens speciellt utbildad utan mest bara nyfiken och gillar samhällsanalogier och poetiska uttryck i allmänhet. Att jag varit sjuk/deprimerad en längre tid och då behövt någonting att fokusera på (utöver hur skit allt varit, då) har också lett till mitt behov av att skriva om det jag sett/tagit del utav. Men det behovet har börjat sina med tiden. Vilket har fått mig att tänka på att pensionera min hemsida Kulturmanifestet.se i sommar när det är dags att förnya – eller stänga av – prenumerationen av webbhotellet  som kräver att en bestämmer sig för ett års tid om en bestämmer sig för det förstnämnda. Vilket jag inte alls känner för längre. Jag har nog bara skrivit en enda text, eller kanske två, sedan sist. Och det är minst ett halvår sedan. Sorgligt men sant. Men sånt är livet – vi befinner oss hela tiden i olika faser, där vi behöver olika saker för att ta oss igenom dessa faser. Avveckling kan därmed också vara utveckling, då steg tas inte nödvändigtvis bakåt utan bara åt sidan – helt enkelt inte i fel riktning utan i en annorlunda sådan. Eller som Jocke Berg sjunger i en av de sista låtarna de släppte ifrån sig i sin Greatest Hits-samling; ”Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar” (Om du visste vad du ville, Kent, 2016) Helt enkelt är det bara synd å skam att ångra någonting en själv tyckt varit viktigt och bra steg att ta just då, det avsäger en ju inte rätten att senare ta helt andra steg i helt andra riktningar. Tvärtom vet en ju kanske säkrare att det är just de stegen som måste tas eftersom de förra inte alls fungerande som det var tänkt…

Duktig konsument

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Försenat nyårslöfte: sluta konsumera i så hög utsträckning. Mina skuldberg har vuxit okontrollerbart senaste åren, och trots att jag fått ekonomiskt bistånd från min käre gammelmoster har jag helt obetänkligt låtit dem öka igen. Mer och mer. På sätt och vis är jag väl kapitalistsamhällets drömperson eftersom jag har kreditkort, stora skulder hos Klarna och massvis av elektronik på avbetalning hos diverse återförsäljare. Att kunna är inte lika med att behöva, vilket jag inte riktigt betänkt i mina shoppingrus. Men jag har ingenting att skylla ifrån mig på, utöver en inneboende känsla av att behöva fylla tomrum med plast i olika former. Dessutom har jag privata skulder hos vänner som fått vänta under flera år på återbetalning. Visserligen är det mesta fixat där, men ändå. Vilket är väldigt jobbigt att se nyktert utifrån, såhär i efterhand. Medan allting har pågått när jag varit sjuk och så har allt känts så logiskt bara. Men nu måste jag utöva självbehärskning, en dygd jag tidigare varit så bra på att uppvisa färdigheter i. Tror det försvann nånstans när jag slutade gymnasiet och jag kände att jag befann mig vid ett vägskäl. Alla i stan hatade mig och hemmavid kände jag mig mest som ett husdjur som ägaren inte kunde vänta på att få sparka ut. Att fly, utåt, var av högsta vikt. Även att definiera min person utifrån kultur. Som film, böcker och skivor (samt TV-spel i viss utsträckning). Men den personen kan jag inte längre vara. Jag måste ta mer vuxna beslut, tänka långsiktigare och mer rationellt. Vilket jag tidigare varit otroligt dålig på.

 

Imorgon återvänder jag för övrigt till jobbet efter en lång julledighet! Ska bli spännande. Har idéer och uppslag till nya program som kan komma att sätta ton för hela kulturåret. För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma undan att det ändå bor en liten snobbig kulturman inom mig.

Godhetsknarkande

I skolan förs ibland diskussioner angående vad framtidens människor kommer tycka å tänka om vår samtid; alltså vad 2075-folket kommer tycka om oss 2010:iter. Eller kanske till och med 2200-människorna. Till exempel minns jag ett samtal vi hade under en historia-lektion när jag gick estet/media på Westerlundska gymnasiet i Enköping för typ tio år sedan nu (wtf? Vart tog tiden vägen? Hänger inte alls med. Har mest jobbat med mig själv sedan dess…) där vi kom in på häxbränningar. De flesta idag skriver under på att det var helt sjukt av dem att elda upp kvinnor av den enkla anledningen att de troddes vara häxor. Eller att de ibland testades för att vara häxor genom att dränkas. Överlevde de var de häxor och skulle brännas. Dog de, ja då var de inte häxor och behövde inte straffas – men då är de redan döda och knappast glada eller minsta tacksamma. Kvinnohatet går starkt genom historien, ända fram tills idag. Exempelvis är en sak jag tror de kommer titta tillbaka på oss med avsky i blicken för är hur vi hanterar våldtagna kvinnor (och ibland män) och istället för att ifrågasätta mannens beteende istället beskyller kvinnan för sin klädsel och/eller alkoholkonsumtion som brottsprovokation. Hur vi spottar dessa kvinnor, och ibland män, i ansiktet och sparkar dem i magen när de redan ligger ned är under all kritik. Det är inte hur det borde fungera i ett modernt samhälle. Vi lever inte på 1800-talet längre. En annan aspekt de lär titta tillbaka och fundera över hur i helvete det faktiskt kunde fungera såhär så sent som 2016-2017 är hur vi hanterar och (försöker) integrera syriska flyktingar. För att minimera antalet flyktingar från hårt krigsdrabbade Syrien har vi alltså betalat Turkiet 700 miljoner SEK för att agera dörrvakt mot framförallt Grekland. Att de sedan använt sina EU-pengar för att köpa olja av terroristorganisationen ISIS är tydligen inte heller ett problem – speciellt som de pengarna vidare finansierar terroristverksamhet och därmed skapar än fler flyktingar från de länder vi försöker skydda oss från att ta emot flyktingar från. Det är en ekvation som inte går ihop på något sätt. Att vi tillåter amerikansk och internationell krigsindustri pågå är för mig helt förbluffande. Att vi i Europa inte går ihop hårdare och kräver att USA minskar på sina internationella insatser samt minskar sin inhemska vapenproduktion avsevärt är även det i mina ögon anmärkningsvärt. Inte för att jag vill se ett krig mellan Europa och Amerika utan för att visa att vi inte längre kan acceptera att de med sin vårdslösa krigsföring skapar terrorism och ännu mer krig. Den nyligen avsatta POTUS Obama må ha fått ett fredspris i Nobels anda – men förde ändå krig in i det sista. Vilket resulterat i att de ombett honom att lämna tillbaka det! & att han själv ifrågasatt varför han ens fick det. Frågan är om det fullvuxna barnet Donald Trump lär göra någon större skillnad?

 

När Europa tidigare har befunnit sig i krig har Syrien funnits där och tagit hand om ”våra” flyktingar. Men hur betalar vi tillbaka? Genom att stänga dem ute, kräva så kallad andrum. Så fånigt! Det som händer dem är hemskt och vi borde alla (inte bara Sverige, utan till större del USA och andra delar utav Europa) dela på ansvaret för att hjälpa de flyktingar som förlorat hem och familj att söka säkerhet och livsuppehållande åtgärder. Att stänga dem ute istället för att hjälpa till är inte bara inhumant och respektlöst av historiska mått – det kommer också ge framtidens människor huvudbry över hur ociviliserade vi var (läs: är) när det kommer till någonting annat än internationell handel. Så fort det inte rör sig om kommersiella intressen glömmer vi bort allt vad medmänsklighet och anständighet heter. Vilket bara är så otroligt sorgligt! För hur ska vi kunna förvänta oss mottagande om vi hamnar i ett tredje världskrig och våra hem och familjer bombas till gråstensminnen och vi inte kan få med oss annat än den där dumma smarttelefonen vi redan hade på oss när allt brakade samman och vi inte längre hade något annat val än att fly från vårt hemland till mer okända marker där vi inte längre talar huvudspråket och inte ens vet hur vi ska kunna klara oss där. Men att det ändå är bättre än att stanna ”hemma” och leta brödsmulor i leran.

 

 

Här i Sverige 2017 (märk hur jag övar in att inte skriva det gamla året) beklagar vi oss över hur jobbigt det är att se tiggare på stan. Att de borde förbjudas. Självklart har hatiska Sverigedemokraterna bidragit till samtalsklimatet – där de beskylls för organiserad kriminalitet och att alla som skänker dem pengar är godhetsknarkande stödjare av kriminell verksamhet. Vilket jag tydligen också är. För de senaste två dagarna har jag skänkt blott tolv kronor – igår fem, idag sju – men har inte gjort det för att känna egot blomma ut för att jag skulle vara moraliskt överlägsen andra människor runtomkring. Utan för att de som svälter borde få det lilla stöd de kan. Men att dessa hatiska nättroll har fått ”godhetsknarkande” och ”PK-eliteism” till negativa klanger istället för positiv uppmuntran för medmänsklighet där den annars tycks saknas är nog också en sak framtidens människor kommer titta tillbaka på och spyendes förundras hur egoistiska monster kunde kalla sig civiliserad västerländsk kultur över huvud taget. Det är redan för mig ett mysterium nämligen.

 

 

 

Bostadsdröm

Idag var jag med mina båda kontaktpersoner från GG och kollade på den helrenoverade ettan i Eriksberg. Utöver att vardagsrummet behövde målas var det en fullfjättrad dröm som hägrade precis framför mig. Stort kök med kyl/frys, spis och ugn. Plats för stort bord och stolar. Vardagsrummet är väl bara i sig större än hela mitt nuvarande rum (som dessutom bara har en kokplatta) så det ska bli otroligt skönt att slippa bo i en perfekt Tetris-omgång där varje möbel placerats precis där den får plats – och inte lämnat en enda kvadratmeter fri. Där finns plats för stor hörnsoffa, TV-bänk och skrivbord – plus säng i sovalkoven som är en förlängning av det rummet, men som kommer skiljas av med nått slags skynke. Utanför i hallen finns det gott om skåp och förvaringsmöjligheter, samt hatthylla och ingång till såväl badrum (med badkar!) och walk in-closet! Där fanns ytterligare en hatthylla och skåp, utöver de upphängningsmöjligheter för kläderna då. Det kunde inte vara bättre. Då mycket planering och omställningsarbete fodras blir det inte flytt fören nångång i mars-april men av erfarenhet vet jag att tiden bara kommer rusa och så står jag snart där i min lilla utslussningsetta och har inflyttningsfest. Efteråt kommer jag väl gå till närmaste pizzerian (typ 5 min bort) eller köpa nått på Hemköp (7 min bort, max) för att fira livsvinsten.

2017 blir ett bra år har jag bestämt. Det här är en mycket bra början! Sen får en ta andra stormar när de väl kommer de små jävlarna.

 

Svart snö

 

 

Ända sedan nazismens normaliserande under 1930-talet har tanken om en ”übermensch” – ett begrepp taget från författaren och filosofen Friedrich Nietzsche som redan 1883 formulerade sina tankar kring en människa som helt följer sina egna drömmar och känslor – en slags övermänniska med perfekta gener och väldig styrka samt intelligens slagit rot i människans fantasi. Forskande på hemlösa och judar förekom vanligtvis och mätning av skallar var ett instrument för att försöka bevisa rasskillnader människor emellan. I Luke Scott(son till Tony)s långfilmsdebut (han har även regisserat en kortfilm och ett avsnitt av TV-serien The Hunger) Morgan tycks denna filosofi ha återvänt för fullbordan. Visst, filmen inleds med en olycka, men faktumet att det beror på en blott femårig ung tjej (som dock måste kallas ”det” av anställda) fascinerar. Hon kan gå och prata sedan en månad efter födseln och är smartare än de flesta andra människor som levt i 65+ år. Detta tack vare ett mycket lyckat implantat i ryggmärgen som förklaras mer noggrant i början utav filmen. Men på grund av ett vredesutbrott tas en psykolog och utredare in för att undersöka om projektet kan fortgå och om det i sådana fall kan vara lönsamt för företaget (ja, ”The Company”). Självklart går allt åt helvete när It retas upp av psykologen. Redan här, i det tidigare skedet av filmen, blir det uppenbart att en sådan forskning om en övermänniska är mer skadlig än till nytta för mänskligheten. Men där människan hittar ett sår att pilla på, där kommer människan pilla på såret. För även om det kan göra ont, väcker det ändå en tillfredsställande nyfikenhet. Många bra uppfinningar/framsteg har ändå använts i negativa syften genom historien. Så det som händer, det händer. Och det händer hårt, då det visar sig att Morgans ilska är lika svårkontrollerad som svårsläckt. Och frågan är väl om det är speciellt eftersträvansvärda egenskaper i ett civiliserat samhälle. I krig och konflikter visst, men om människan ska fullfölja sin existens på denna planet, borde vi fokusera mer på att odla diplomater och kulturella människor där aggressivitet tas bort istället för att ökas. Att avsluta krig, och utjämna resurser, borde vara i allas intresse eftersom krig är en lika förödande som antiintellektuell industri som visserligen främjar forskning men ändå kastar bak samhällen både ekonomiskt och ideologiskt. Men å andra sidan bygger ju hela USAs ekonomi på krig och tagande av andras resurser och naturtillgångar. Att de då skulle främja en liknande forskning är på så vis mest logisk. Tyvärr. För även om filmen kan kallas en slags sc-fi-thriller ligger den ändå närmare till hands än exempelvis Terminator då både Morgan och miljöerna känns mer relaterbara än framtidsrobotar. De ofantligt stora skogarna och Morgan, den lilla övermänniskan, gör hotet mer påtagligt. Så även om en viss sympati etablerats med Morgan under filmens gång vill jag ändå inte heja på henne i slutfighten – eftersom hon faktiskt inte borde kunna vara vid liv och därmed skapa stor skada och oreda på samhället i stort. Men när filmen rundas av, inser tittaren att det egentligen inte spelar någon roll. Storföretagen har redan vunnit oavsett. Som de ofta gör när de är stora och rika. Vilket gör det lika skrämmande som mindblowing.

 

Annars är jag mest sur över att det varken var snö på julafton eller nyår. Gjorde att jag mådde dåligt. Eller det var väl flera faktorer, men det hjälpte inte. Men så nu idag kom den. Alldeles för sent, när det för min del lika gärna hade kunnat börja bli vår istället. Men det kan en väl glömma för åtminstone 2-3 månader till. Tyvärr.