Ett farväl

💔😥🎈🦄 #dåsomnuföralltid #kent16 #jagvarhär

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

I lördags så var det alltså dags att ta farväl av bandet som räddade mig när jag kände mig som ensammast och som mest missförstådd i yngre tonåren, när min fostermor låg sjuk i cancer i ett par år innan hennes kropp inte längre orkade kämpa emot och när jag ständigt brände broar under gymnasietiden. Jag pratar alltså om Kent som bestämde sig för att hissa ned flaggan för gott i år. Tydligen räckte det inte med alla musikartister som under ständig ström genom året begav sig till sällsammare jaktmarker (Bowie, Cohen och Prince som prima exempel) utan de som fortfarande är vid liv orkar inte heller fortsätta. Så hur ska vi vanliga dödliga orka? Åtminstone har ju Lorde bekräftat sitt svåra andra album under 2017 så det är ju alltid en tröst!

I vilket fall: klädd helt i svart (alltså officiell sorgklädsel) åkte jag in till stan för att möta upp Henk och ta tåget till Stockholm. Där åt vi på Burger King innan vi åkte vidare till Globen. Typ. Åkte lite fel så fick åka tillbaka en station till Gullmarsplan för promenad sista biten till Tele2 Arena där avskedskonserten hölls. Mötte först upp en kille i Globenhotellet för att byta mina sittplatser mot två ståplatsbiljetter för att slippa stå och hoppa på parkett i onödan. Väl på plats kändes det som en mycket god idé.

 

En kemotionell kraschlandning! #dåsomnuföralltid #747

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

999! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Kärleken väntar #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Vinter02! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Jag ser dig! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Stämningen var minst sagt elektriskt inne på arenan. Drygt 38.000 människor på plats, majoriteten med en smartphone med Kent-appen installerad på sig. Vilket visade sig under Sverige:

 

Sverige! #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Det var också fint att se hur rörd Jocke var av allas engagemang under kvällen. Att vi var där, har varit där genom åren. Köpt skivorna, gått på konserterna. Han började nästan gråta några gånger och fick kolla upp i taket för att inte börja läcka. Exempel på det har fångats på Youtube, där även ett tacktal och efterföljande låt ingår:

 

 

Jag kan tycka det är tråkigt att de spelade Utan dina andetag där, de hade lika gärna slagit till med en gammal klassiker som Kräm för att göra kvällen mer speciell. De borde också ha bjudit in gästartister – som typ Anna Ternheim, Camela Leierth (som medverkar på Generation Ex och Vy från ett luftslott på albumet Tillbaka till samtiden som dock bara representerades av låten Ingenting – en hitsingel i mängden som bandet slösade bort tid på. Musik non Stop, Kärleken väntar och Dom andra är alla bra låtar, men har spelats sönder på senare år. Därför blev det tråkigt att de kom med i block återigen – som att det inte var någonting speciellt alls med denna turné utan bara en i mängden. Men det är klart. De kommer bli ihågkomna av den stora massan som glada partyprissar som tog farväl med en hitkavalkad. Inte läge att spela svår mot slutet inte. Kanske även därför de spelade helt nya låten Vinter17 som mest låter som en sång som passar i Melodifestivalen):

 

 

 

Fast det är klart. Det är fint att trots att de bestämt sig för att lägga ned lägga ned energi på att repa in en helt ny låt, men de borde ändå ha kunnat repa in några av de fyra sista sångerna som fanns med på Best of-samlingen – eftersom de använde så mycket annat material från den. Singlarna alltså. Så även om jag är glad över att ha gått, och fått ett riktigt avslut, känns det ändå beskt att inte få möjligheten att få höra de låtarna, eller typ någon b-sida efter 2002 (förutom M då), men blev ändå glatt överraskad av att de spelade December mot slutet av första akten. Texten passar ju också:

 

 

Sen kom vi helt sonika till det oundvikliga slutet:

 

Alla känslor låg å sprängde 💔😥🌷🦄 #dåsomnuföralltid

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

 

Efteråt var jag smårörd, slagen av insikten att jag aldrig mer kommer kunna se fram emot ett nytt Kent-album, bli exalterad över en ny låt, eller några nya Kent-gig vare sig på festival eller arena. För efter utannonseringen tidigare i våras kändes allt det här så avlägset, någonting som skulle hända i en framtid långt borta från mig och nuet (läs: dået). Men som alltid annars så kom verkligheten ikapp mig och känslorna med den. Men så lyckades jag hoppa emellan folkmassorna vid tunnelbanespärrarna och vakten alldeles intill och vi kom med fullastad tunnelbanevagn så vi hann med sista tåget hem. Så allt gick väl ändå. Alltid annars har jag fått sitta på en Alltid öppet-donken eller en parkbänk hela nätter i väntan på första morgontåget hem. Vilket jag inte kommer sakna. & kanske kommer jag heller inte sakna Kent i helhet heller. Har redan svårt att lyssna på deras material. För det kändes inte som de tog farväl till mig, utan till de plågoandar bandet lärde mig att stå upp emot men samtidigt våga vara känslig inför. Vilket jag borde ha förstått innan. De har trots allt alltid haft målet att bli landets största band. Så kudos till outsiderserna som tillslut fick komma in i värmen och därefter gjorde Kent-fest med Stureplansgruppen och sista turnén i samarbete med 3! & som spelade playback på fotbollsgalan. Grattis. Ni behövde inte bara sjunga för förlorarna utan också dem som stampat på oss hela vägen fram tills i lördags. Synd bara att ni inte kommer finnas kvar att fortsätta förhärda vår hud. Som tur är finns allt sparat. Och när ni behöver mer pengar kommer säkert ytterligare en samlingsbox lanseras så att vi återigen kan köpa er låtskatt. Det blir väl lite som en minneslund antar jag. Ensamhet, utanförskap och kärlekslängtan är en stark marknad att kapitalisera på.

Annonser