Musik, filmfestival och tv-spel

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Nedräkningen har börjat! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Thinner! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

Egoist! #kent #örebro

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Mannen i den vita hatten (16 år senare)! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Den sista sången! #kent

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Så jag begav mig mot Örebro för att se Kent på Conventum – där de spelat tre gånger, varav den första var när hela arenan var nybyggd och invigningsklar, och jag sett dem alla gånger – 0ch på väg till arenan regnade det och blåste det så mycket att paraplyet gick sönder. Som tur var behövdes det inte på hemvägen så slängde det. Men det första jag gjorde när jag anlände i stan var att leta upp en thairestaurang min gode broder från en annan moder Robin rekommenderat till mig. Tyvärr hade de inte buffétider just när jag var där så åt någon välkryddad stek istället. Var nämligen för lat för att börja leta andra restauranger. Men det var otroligt gott så jag ångrar mig inte. Men efter en välbehövlig nap var det alltså dags att trotsa ursinniga vädergudar (tackålov för inomhuskonserter alltså) och jag tog mig långt fram utan några bestyr. Dessutom hade jag tur att hamna bakom några ganska korta tjejer så det gav mig bra vy mot scenen – och då speciellt Jocke och körsångerskorna. Sami såg jag inte så jättebra av men Martin och Max såg jag desto bättre utav. Vilket var tur, för Martin gav verkligen allt! Han posade på förstärkare, spelade och agerade som han var med på film, hade verkligen full inlevelse. För det mesta. Emellanåt var det som hela bandet var trötta, mest ville av scenen och aldrig mer gå på igen. Tyvärr. Jag fick verkligen intrycket utav att det här är det sista Kent har att ge. Vilket dessvärre gör mig smått orolig för låtlistan i slutet av december. Tänk om jag verkligen aldrig får höra Sundance Kid live. Eller någon från Best of-samlingen. Väldigt märkligt att prioritera typ Kärleken väntar, Utan dina andetag och Dom andra som spelats miljontals gånger senaste turnéerna när de kunnat lyfta fram mer unikt material denna sista vända. Ingen b-sida efter 2007 har ju i stort sett aldrig blivit spelad så där hade de kunnat gräva upp någonting oväntat t.ex. Även estetiskt påminde det om tidigare konserter – ungefär som att detta vore en i raden istället för någonting unikt och minnesvärt som en avskedsturné kräver. Sommaren 2008 erbjöd ju dessutom bättre filmer och användande av skärmarna, som när Jocke lekte Bono och filmade sig själv med micken under Ingenting. För även om typ Romeo återvänder ensam (presenterad som en ”låt om olycklig kärlek” för oss som lyssnar på dem för att få tröst!) och Musik non stop presenteras i sina absolut bästa versioner någonsin är det ändå mycket litet som skvallrar om ett band som kulminerar i sin karriär och just därför valt att lägga av. Vilket fjäskande ”kritiker” på landets stortidningar gjort gällande. Men det har hela tiden varit tydligt att de bara tävlat i vem som kan romantisera bandets sista framfart mest av alla. Vilket är otroligt oprofessionellt men ändå lite förstående eftersom en antagligen inte vill vara den sure snubben på festen som förstör stämningen. Men jag bryr mig inte så mycket. Jag har alltid varit den som är den ändå. Därav min samhörighet till de vita spökena i slutet av ”Den sista sången” som om mindre än en månad inte har kvar sin spökarmé att vara ensam tillsammans med.

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Dagen efter åkte jag till Stockholm för att se ett par filmer på filmfestivalen: Elle och American Honey – den första en intellektuell rape-and-revenge-film med den alltid så strålande Isabelle Hubert, och den andra nya filmen från Andrea Arnold (som gjort Red Road, Fish Tank och Wuthering Hights) om en tjej som överger sin fattiga familj för att resa med en snygg kille och hans gäng för att sälja tidningar för ett bättre liv. I alla fall så blir det åtminstone mer intressant. Båda väldigt bra, väldigt sevärda, och faktiskt en krona i bådas ouvre. Fast det kanske inte säger så mycket i den förstnämndes fall som kanske främst är känd för Robocop – som inte alls är en dålig film, men knappast en filmhistorisk skattgömma heller. Å andra sidan har han också gjort publikfavoriter som Total Recall (originalet med Schwarzenegger å inte nyutgåvan som aldrig borde få ha gjorts), Basic Instinct och Starship Troopers. & förutom Basic så är den iaf topp över dem. Men Hollow Man var visserligen lite läskig när jag var mindre men annars en helt meningslös och sömnpåverkande. Så hans topp tre kanske är Elle, Basic Instinct och Robocop ändå. Inte illa. Men må han fortsätta på denna nya väg han spikat in sig på. Framtiden är läskig som den är.

 

På tal om läskig framtid: jag har införskaffat en Xbox One S (bytt mot PS4 Pro som inte har UHD-Bluray) så idag såg jag om Crouching Tiger Hidden Dragon för första gången på säkert tio år. Fortfarande magisk och poetisk! Men så spelade jag Final Fantasy XV efteråt och har nu kommit in på andra kapitlet. Bomber faller under invasionen av min hemstad och min pappa kungen är död (för en sista patetiskt uppenbar Kent-referens). Så för att undvika min egna läskiga framtid tar jag mig an i en tv-spelssaga istället. För nu i alla fall.

Annonser

London calling

 

 

Med anledning av all snö och plötslig ovilja att ta itu med vare sig mig själv eller omvärlden har jag glömt bort att berätta om London-resan. Vilken började knackigt med fyra virrpannor som inte riktigt visste vilket reskort vi borde köpa (vi hade fått helt fel information från lösryckta google-sökningar) och vart vi skulle gå – men även HUR vi skulle gå – för Belsebub ska veta att den staden har en annorlunda och märklig rytm än t.ex. Stockholm och andra internationella städer jag besökt genom åren. Men det var en speciell upplevelse och inom sinom tid kom vi också in i dess rytm. Efter att nästan ha blivit påkörda några gånger. Allt kändes som rysk roulette. Men vi klickade alla gånger så det gick ju bra ändå. Dock åt vi inte så nyttigt där. Mest KFC och andra småkedjor med friterad kyckling. (Det fanns miljontals kopior i varje hörn; Perfect Fried Chicken, Super Best Fried Chicken, Best Super Best of all Fried Chicken etc – men så är det förföriskt gott också. Samt sjukt billigt! En kan lätt bli mätt för typ trettio kronor där. Samt få en läsk till! Det märks att de vill hålla underklassen onyttig och ohälsosam.)

 

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Bild på vår gata. Vi bodde inte direkt centralt, utan i Hackney en kort promenad från centralstationen, men tog oss lätt till alla ställen vi ville åka till med antingen buss eller tåg. & det reskort vi köpte efter vi anlänt gav oss fri tillgång till stadens kollektivtrafik (inom zon 1+2, vilket vi alltså höll oss inom) för hela veckan så det var perfekt! Kostade typ bara 300 också. & mina tidigare farhågor om att bli rånmördad var kraftigt överdriven. Visst fanns det människor ute ibland när vi kom hem sent om kvällen/natten, men de kollade knappt åt vårt håll. Inga bråk hamnade vi ens i. Allt gick lugnt och sansat, som en semesterresa bör. Skönt när ens fördomar kommer på skam.

 

#londonresan #karlmarx #karlmarxgrave

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Så vad gjorde vi då där hela veckan? Förutom att äta kyckling och umgås med ekorrar i parken? T.ex. åkte vi till en kyrkogård och poserade framför Karl Marx grav. Sjukt najs grej att göra. Fanns massvis utav vackra gravar där förutom röding-kultlegenden. Här ett exempel:

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Sen åkte vi på Camden Market – vilket påstås vara enormt. Men vi hann inte se så mycket utav det. Vi gick in i kanske fem affärer totalt, om ens det, och de hade nästan alla samma utbud. Så det var som att vi bara gick i en enda stor affär. Tråkigt men kul. Fanns massa onödigt krimskrams. Men jag lyckades köpa en snorbillig Banksy-tisha och så åt vi på en jättegod orientalisk buffé (som vi i Sverige kallar kinabuffé) så det var en ok avslutning på kvällen trots allt!

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan #hydepark

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Just det, kvällen slutade inte riktigt där kom jag på. Killarna ville dra vidare till Hyde Park och kolla. Vilket jag inflikade var totalt onödigt då det hunnit bliva väldigt mörkt ute. Så efter att ha talat lite sans med dem bestämde vi oss för att återvända dagen efter istället. Vilket vi gjorde också:

 

Gamla polishuset! #londonresan #hydepark

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#horsesinhydepark #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

#londonresan #hydepark #peterpanstatue #tourist

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

I Hyde Park såg vi också papegojor och andra konstiga fåglar. Vilket var lite kul! Men det var ingenting emot vad vi såg därefter på deras motsvarighet till Naturhistoriska:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#trex #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#dinosaurs #prefeathers #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#darwin #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Legenden Darwin himself! Nästan iaf!

 

Efter att ha varit på museumet och därefter ätit (för att inte dö och bli ytterligare ett utställningsdjur i deras samling, vilket vi alla kände var rätt nära) så drog vi ut mot BFI IMAX för att se nya Doctor Strange – men efter att ha sprungit åt fel håll, irrat omkring lite och tillsist undrat hur en tar sig in i den runda biobyggnaden i mitten av en rondell (under vägen, var svaret fyi) så visade det sig att fyra lediga platser blivit två. Så jag och Henk gick medan de andra gick på någon pubb och drack öl! Så vi fick båda grupper något vi gillade den kvällen. Speciellt som filmen faktiskt var bra!

 

Dagen därpå åkte jag ut på egen utflykt; ingen av de andra ville nämligen åka med till Tate Modern så det fick jag göra allena. Såhär såg min utflykt ut då:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#modernart

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#modernart #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Spider, 1994! #louisebourgeois

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efter museumbesöket virrade jag runt för att möta upp Vargen – vilket jag misslyckades fatalt med så vi bestämde oss att åka mot gemensamt mål fast på egen hand. Det gick mycket bättre. Men jag kom ändå senare och de påstod sig ha ätit redan så jag letade runt efter en restaurang. Hamnade lite snabbt i Chinatown-delen:

 

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Sen mötte jag upp killarna på en lokal pub. Där blev jag bjuden på Long Island Iced Tea innan vi begav oss till en närliggande arkadhall! Där spelades det Street Fighter IV (som jag suger på), Air hockey (likadant, men vann ändå över Vargen), nån railshooter jag glömt namnet på och Out Run 2! Endast det sistnämnda var jag grym i; en arkadracer som en sjuåring lätt kan bli bra på. Nåväl!

 

@henkandouhan mötte @revolutionmyfriends i #streetfighteriv #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Dagen därpå var det dags för det vi egentligen åkt till London för: konserten med John Carpenter – i eget kött och blod! Samt band, då. För även om han själv spelade synth fanns där också gitarrist, basist och trummis. Samt andresynthen såklart. Så förutom att gå ut och äta lunch gjorde jag ingenting annat på den dagen. Bara vilade upp mig för att vara dräglig ute. Vilket var ett smart drag.

 

Här ska vi se Carpenter ikväll! #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#halloween #johncarpenter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Även om han hunnit släppa ifrån sig två egna fristående album framfördes även stycken han skrivit för sina egna filmer. En sann autuer med andra ord; skriver, regisserar, ljudsätter och allt själv. Att han står bakom klassiker som Halloween, They Live och The Thing gör ingenting sämre. & även om jag inte gillar Big Trouble in Little China så kunde jag ändå uppskatta dess soundtrack. Så bra är han! Att i sig vara på den konserten gjorde hela resan värd! Där och då kände jag mig inte bara närvarande och levande, utan för första gången på riktigt länge helt lycklig! Vilket frihetskänsla det var. Som att jag äntligen hittat något som är en spricka där ljus kan komma in. (VIF Leonard!)

 

Le Grand finalle!!! #johncarpenter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

The end! #johncarpenter

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

#londonresan #spicyfood

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Efteråt gick vi och åt jättestark mat på någon restaurang med helt ok prissättning. Men nådig var den inte för det! Dagen efter brände det i bakdelen om jag säger så. Men rakt över vägen fanns ett Mcdonalds dit vi gick efteråt och käkade glass för att dämpa elden i munnarna. Det gick rätt bra trots allt!

 

On our way home, over the clouds! #londonresan

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

 

Sen bar det hem igen. En kort sovstund följt av visst tragglande följdes av uppdelning av gruppen (jag och R fick åka för typ 50kr, Vargen och H för 200 – och ändå kom vi fram snabbare) samt försenat flyg hem. Men vi letade upp en billig affär där vi köpte lunchpaket (macka, chips och läsk för typ 30kr) så det gick undan ändå. Men allt var inte frid och fröjd för det. Uppe i luften snöade det. Och hemma regnade det. Samt var väldigt kallt! Vilket inte blev bättre av att Henriks pappa inte hittade oss så vi inte kunde plockas upp innan vi fått kallbrand typ. Saknade det varma tidiga-höst-klimatet London hade (blev nästan besviken på att det inte regnade en enda sekund av vår vistelse där, de är ju kända för sitt mysiga höstregn typ året om!!!) nästan direkt. Men idag började det vända. Snön har börjat smälta igen. Vilket är bra. För det är alldeles för tidigt för vinter nu. Det kan räcka med snö på jul och nyår, sen kan det försvinna i januari igen. Allt annat är perverst!

Spådom

 

 

Hittade denna i en grupp på Facebook och klickade på den tre gånger (vilket alltså resulterar i att bilden stannar upp då). Första gången fick jag ”The moon”. Andra gången ”The universe”. Den tredje, och sista, gången fick jag ”Art”. Vilket först förekom helt random och oväsentligt för mig. Men så fick jag en liten hjälp med tolkningen i en kommentar.

 

I got a little help with the inerpretation with the tarrot cards.

I got a little help with the inerpretation with the tarrot cards.

 

 

Ska jag vara ärlig befinner jag mig faktiskt i en tunnel under jord. Döljd av mörker. Med en enda strimma ljus som riktmärke, dit jag strävar varje dag. & nog känner jag mig fångad alltid! Inbillad eller ej; jag känner mig fångad i livet. Osäker på hur jag ska ta mig vidare. Men konsten, och alla möjliga kreativa uttryck, kan frigöra mig. Som jag alltid trott och levat efter. Just därför jag har skrivit en massa. Blivit publicerad i Ponton och ett numera nedlagt litteratur-fanzine som brann snabbt och koncentrerat. Även därför jag gick en ettårig förberedande konstskola (där jag drev Silversvanen som slutprojekt till skolans förtret!) och även gjort en film. Bland annat! Men å andra sidan har allt detta inte fört mig riktigt så långt som jag hoppats och trott på. För jag vill alltid vidare, inte behöva stå still. Då blir jag rastlös, börjar tänka för mycket. Negativa tankar alltså. Om mig själv. För även om jag fått mycket hjälp i både medicin och samtal räcker inte alltid det heller. Men att sträva är också att resa. Att ha använt kreativa utvägar betyder inte alltid omgående konsekvens. Åt ena eller andra hållet. Utan att små stenar har börjat kastas, för att bereda vägen för större. Vilket kanske är det enda som betyder någonting i slutändan.

(Eller att jag läser in alldeles för mycket i slump och tillfällighet. Så svårt att säga när en är vilsen i mörkret och söker svar på riktigt.)