Mot regn å dekadens

Imorgon åker jag till London med pojkarna. Vi har hyrt en lägenhet i utkanten av stan, så jag räknar kallt med att vi hamnar mitt i någon gänguppgörelse och blir rånmördade. Men innan dess ska vi försöka hinna med stadens sevärdheter. Som strippklubbar, Tate Modern och kanske Buckingham. & sen avslutar vi vistelsen med en Halloween-konsert med regissörsgeniet som förutom ha skrivit och regisserat klassiker som Halloween, Flykten från New York och They Live även skrivit musiken själv. Så förutom de båda albumen Lost Themes + LTII kommer även filmmusik framföras. Kommer bli så otroligt mäktigt. Om vi nu lever tillräckligt länge för att få uppleva det.

Annonser

Födelsedagsrevolutionär

Igår firade jag min födelsedag genom att äta en bit prinsesstårta till frukost, skriva ett förjävla bra manus till filmkrönika om Café Society (Woody Allens nya film som hade värlspremiär på Cannes-festivalen i våras) och sen åka till Stockholm för att gå på förhandsvisning av filmen ”Jätten” av Johannes Holm (som tidigare gjort kortfilmen Las Palmas) som var väldigt fin:

 

 

Med en sviktande dokumentär känsla alá Italiensk neorealism (eller kanske snarare Dogma-stil) porträtterades några människor med ”handikapp” i samhällets utkant. Men hur de tar hand om varandra, verkligen bryr sig när ingen annan gör det, gör det till en av årets absolut finaste filmer. Och sorgligaste. Huvudpersonen, med ansikte som Elefantmannen (om ni inte vet: sök upp The Elephant Man av David Lynch och se genast! – även det en väldigt vacker och skör film), är kortväxt och begränsad förmåga att kommunicera med omgivningen. Vilket många ser som en inbjudan att trakassera honom för. Som många idioter i vårt samhälle i stort tyvärr gör. Men det väger han upp med att vandra över natur och stad som en jätte och se ned på världen som annars ser ned på honom. Då kan han stoppa bilar och få dem åka omvägar. Då är han aldrig i underläge. Det är han sällan heller när han spelar boule som är hans största intresse och det som gör livet värt att leva för han. Men hans mor har han tappat kontakten med på grund av sina tillkortakommanden – som hon ser på det i vilket fall – och hon umgås bara med sin keliga kakadua. Men att återfå kontakten med henne definierar inte bara hans liv, speciellt då på hans födelsedagsfirande som slutar i flykt och musicerande, utan även hans död. Där möts de definitivt och mer intimt än de någonsin kunde vid liv. Just därför var detta en mycket fin film som har stor chans att klassikerförklaras. Tack till TriArt och Stockholms filmfestival för arrangemanget just på det datumet!

 

Men det var inte bara jag, Elefantmannen och Dakota Johnson (som jag tydligen är exakt jämnårig med!) som fyllde år igår – det gjorde också naturens och djurens skyddshelgon Franciskus – som är lite utav en inspirationskälla till ett godare liv som inte bara är bättre för en själv utan också min omvärld och plats att leva på. & med! Eller som UNT uttrycker det; sökare, poet, revolutionär. Precis som jag vill vara alltså. Allt annat är trams. För vi kan göra bättre med oss själva, och planeten vi bor på. Det kan inte sägas nog. Varken av vanliga människor eller oss sanningssägare.

Ner, upp, tillbaka

14470559_995683660543097_3021786987648744002_n

 

Ibland känns livet uthärdligt, som att jag kan le igen. Men så går det över. Lycka är sällan långvarig för mig. Men ändå har senaste tiden varit en långsamt uppåtgående trend. Sömnen är bättre och måendet stabilt. Även om den tid jag skulle haft på Psykiatrins hus i juni fortfarande inte blivit av, eller ens fått den ombokad, är jag glad att jag får stöd hemmavid istället! & att vi jobbar med mer långsiktiga lösningar kring min depression och ångest, medan på öppenvården så vill de bara att en uthärdar mellan besöken så de kan fortsätta skriva ut antidepressiva mediciner – vilket generar intäkter åt industrin. Men jag vill inte spendera hela mitt liv ätandes sådana saker. Varken för sömn eller mående. Jag vill gräva grundligt i min själ av just den anledningen. Inte bara blotta dess yta i all hast lite då och då. Därför är det också extra kul/nödvändigt att vi på Radio Fyris precis börjat jobba kring en insamling till Psykiatrins hus här i Uppsala så de kan anställa fler undersköterskor och garantera bra vård till dem som kommer in på t.ex. psykakuten. En gång när jag var inlagd var det exempelvis en som lyckades ta sitt liv inne på den slutna avdelningen. Vilket givetvis inte ska kunna hända. Och långt ifrån alla som söker hjälp akut kan få det. Många får sitta i många många timmar, uppemot ett halvt dygn, innan de antingen ger upp och går hem eller blir snabbt intervjuade och får bedömningen att de ska skickas hem. Eftersom ”intervjuerna” görs på ett par minuter och inte speciellt grundligt som skulle behövas. För det är inte alltid lätt att prata när en är sjuk och i akut behov av hjälp heller. Därför måste säkerheten för både anställda och patienter ökas. Vilket kan göras med ekonomiskt bistånd. Så antagligen kommer vi jobba kring en insamling, vi vet bara inte exakt hur, när eller var ännu. Men det är på gång. Tror vi.