Kärlek och vänskap

 

Var å såg Love & Friendship ikväll på Royal-biografen. Den spelades på största anläggningen, men var inte fullsatt. Förtjänade dock att vara det! Mycket rolig film. Whit Stillman har verkligen stinget kvar. Han skriver rolig dialog, som vanligt, även om han inte kan tillskrivas alltför mycket credd för det här då den till största del härstammar från Jane Austens förlaga ”Lady Susan” (och inte ”Love & Friendship” som lätt kan antas, för tydligen gillade han denna titeln bättre. Vilket jag kan instämma med!) Men ändå: hans karaktäristiska film-DNA återfinns här också.

 

Förövrigt är jag spänd på att Kent har gett sig ut på sin avskedsturné. Två konserter i Linköping avklarade. Nästa helg två till, då i Göteborg. Hade förut en ståplatssbiljett till extraspelningen 1:a oktober men sålde den på Tradera då jag behövde pengar. Och samtidigt kände att två spelningar (Örebro 18:e november och sista konserten någonsin på Tele2 Arena 17:e december) får räcka. Låtlistorna har ändå lämnat mycket att önska; iaf ett par av de fyra helt nya låtarna från Best of-samlingen, jämnare fördelning av låtskatterna från bandets fyra första album, Det kanske kommer en förändring som öppningslåt (istället för återanvändning av 999 för ändamålet) och gärna några b-sidor från den här sidan av 2000-talet! Istället tycks de spela hits från senaste rundorna. Vilket känns väldigt safe – och ofantligt tråkigt! De ska sammanfatta sin karriär, inte göra en turné i mängden. Vilket de agerar som, förutom timmeslånga mellansnack om hur de träffades.

 

På tal om kärlek och vänskap: jag har senaste åren haft väldigt mycket ångest över att jag inte kunnat odla någon slags romantisk trädgård, och att jag jagat bort de flesta av mina äldre vänner. Men så har det varit väldigt skönt att sila bort det som varit och som jag egentligen aldrig var stor del utav i alla fall! & utöver att de två tjejer jag stött på här i stan visat sig vara bästa vänner och följdaktligen föraktat mig det grövsta (utan att egentligen ha visat något intresse för mig var för sig heller) har jag slipat ned på mina neuroser och förankrat mig i modern socialiseringskonst. Det är, om inte annat, en vinst i sig. Mer kan jag inte begära av mig som annars känner mig långt bortifrån denna mänsklighet som agerar mer utifrån hat än kärlek – å missar allt det vackra vi har.

Annonser

Terapi

 

Natten till idag drömde jag om att jag var inbjuden till lanseringsfest för avskedsalbumet från Kent på någon fancy herrgård baserad på någon ö. Det här var alltså en alternativ verklighet där varken ”Då som nu för alltid” eller deras ”Best of” blivit av utan ett alternativt sista album var på g och nu var jag inbjuden för att få lyssna på det med annan press. Men väl på ön var det mest innefolk som kände varandra och alla bandmedlemmar kände sig bara upprörda av min närvaro – samtidigt som jag upptäcker att en gammal klasskamrat till mig också blivit inbjuden – vilket irriterar mig då han varken är press eller VIP. Jag vägrar att hälsa på honom. Antagligen för att jag känner att min närvaro är mer berättigad än hans, samtidigt som jag inte alls gillar honom som person. På så vis en sanndröm, trots allt. Men sedan urartar drömmen, releasefesten blir en slags magikertillställning. Tomas Mazetti från Studio Total utmanar mig att simma med hajar. Han dyker i, simmar längs hela poolen och hinner upp på andra sidan innan hajen försöker nafsa honom i simmfötterna. Jag vågar inte ens försöka utan avböjer utmaningen vänligt men bestämt. Istället följer jag med en flicka jag träffat där och väldigt mystiska och oförklarliga magiska saker sker. Minns inte exakt, men trollformler och ologiska händelseförlopp tar vid. Jag försöker hänga med i allting som händer. På så vis även det en sanndröm: patetiskt jagande efter kärlek, alltid placerad utanför alla sociala formationer. Att aldrig känna tillhörighet, att inte känna sig närvarande hur många människor som än må befinna sig på samma plats. Det är den verkliga mardrömmen jag fortsätter att vakna upp till.

Livet en dödssynd i taget

Fika + skönlitteratur i högsommarsolen 😎❣️🍷🦄

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Idag kom jag, med hjälp av min kontaktperson, iväg till jobbet efter en tids frånvaro. Hon skjutsade mig och stannade kvar efteråt, vilket fick mig att känna mig säker. Jag stannade längre än en timme men heller inte full arbetstid. Det gäller att ta babysteps ändå. På väg till bussen hem köpte jag en energidryck och ett par munkar för att fira min framgång. Väl hemma hade ett paket från CDON anlänt i mitt brevinkast – så jag läste ett kapitel ur boken ni ser på bilden. Ganska lummig början, men tycks kunna växa åt ett ganska horribelt håll. Jag förväntar mig det värsta så får vi se vart boken tar mig. Att jag börjat läsa den är också ett steg i rätt riktning. Det var längesen jag läste någonting längre än en tidningsartikel på grund av koncentrationssvårigheter med ångesten. Men nu orkade jag inte bara ett utan två kapitel, så även babysteps där. Små vinster blir tillslut stora. Men tills dess njuter jag av mina små brott mot dödssynderna. En i taget. Någonting måste jag ju ha att leva för.

Då som nu

Omslag: Kent – Då som nu för alltid

 

Idag fick jag hem den sista skivan av Kent; Då som nu för alltid, som jag först inte alls gillade men nu har lärt mig att inte hata längre. Jag hoppar visserligen över första spåret och tar mig in direkt via Tennsoldater, men ändå. Så såhär i efterhand skulle jag nog vilja ge skivan en trea istället faktiskt. Vilket får mig att fundera över min roll som musikkritiker. Ser inte längre någon relevans för mig där. För när recensioner ska stressas fram istället få jäsa och mogna till sig blir det visserligen givande i stunden men inte i längden. För det som jag kände instinktivt känner jag inte längre när jag lyssnat mer på albumet. Istället för att anamma bandets musikaliska utveckling in i det sista har jag blivit den där tråkiga och mossiga gamla gubben jag för bara några år sedan föraktade och lovade mig själv att aldrig bli och tyckt att det är synd å skam att det inte låter som på ”Hagnesta Hill, Du & jag döden och Tillbaka till samtiden”. För även om jag kan känna aversion gentemot barnkören i inledande låten Andromeda kan jag ändå uppskatta delar av dess text. Liksom flera av övriga spår på albumet. Så även om det inte kommer stå i fronten när det ska blickas tillbaka på bandets karriär kommer det ändå finnas ljusglimtar att nämna om det. Liksom övriga album som alla har haft sin plats i mina livskriser. Ensamheten i skolan, kärlekslösheten och när min fostermor låg för döden i vår vardagsrumssoffa och jag inte kunde förmå mig gå ned fören hon gick och lade sig. Då var framförallt M en livsviktig låt för mig.

Den och en live-inspelning av Mannen i den vita hatten.

 

 

Den musiken kom att bli livsviktig för mig. Deras sånger blev min livsuppehållande insats när allting annat föll omkring mig. Men nu har jag legat inne på psykiatrisk avdelning två gånger och fått professionell hjälp + medicin som hjälper mig med både ångest och sömnproblem. Jag har bra vänner här i Uppsala som jag umgås ganska ofta med. Ser film och bara snackar skit med. Äter och kivas med. Spelar lite tv-spel lite då å då och snackar skit om allt möjligt! Det är bättre medicin än de kemiska tillsatserna. Så nu är jag på en helt annan plats, både fysiskt och metaforiskt, så Kent har gått från att vara min beskyddare till att vara en rockgrupp i mängden. Fortfarande med bra musik, men inte livsavgörande som i tonåren. Så att lyssna på deras musik, på texterna, att analysera och skriva ingående om känner jag inte längre något behov av. Så de två sista konserterna jag kommer se med dem nu i vinter, November i Örebro och December på Tele2 Arena där sista spelningen går av stapeln, blir bara som ett farväl. Ett sista tack och förlåt! Ett avsked, helt enkelt. Och inte ett kritiskt jobb som ska sammanfattas på något intellektuellt sätt. För det är det som sagt slut med nu. Istället kommer jag bara avnjuta musik för att jag verkligen vill det, inte för att skriva om på ett samhällsnyttigt plan. Men om jag någonsin gör det i framtiden kommer det ske retroaktivt, och inte kort inpå albumets lansering för att betyg ska synas på affischer och annat promotion-material. För jag har sett hur viktigt estetikens mognad i mig själsligen och lyssnandes faktiskt är. För det är först då såväl texter som musikarrangemang kommer till sin rätt. Kan sättas in i sammanhang och historisk relevans. Och vad det kan berätta om vår omvärld och hur den kan förbättras. För sådan musik tror jag kommer komma fortsättningsvis också. Men jag kommer inte stå på barrikaderna och invänta den. Utan sitta bekvämt i fåtöljen och insupa den på samma sätt man testar viner. Smuttandes, gurglandes och spottandes. För att ta in dess fulla aromomfång och dess nyanser.