Festivalupplevelse och filmminnen

 

Har precis avgett min första delrapport från årets Roskildefestival för Kulturbloggen.
Om Red Hot Chilli Peppers var absolut sämst (varför förstöra barndomsnostalgin?) så var Damon Albarn med Syrian Orchestra starkast upplevelse. Ovanstående stream är inte härifrån, men ändå en fingervisning av vad vi fick uppleve på festivalens största scen!

 

jbq0GF551v3gtoxo1_1280

 

Idag har jag intervjuat isländska Junius Meyvant som ganska direkt kom in på sitt stora filmintresse. Hela intervjuen kommer upp på KB:en senare ikväll. Eller imorgon. Fram tills dess tänker jag tillbaka på en av mina favoritfilmer som mindre: The Truman Show. Från en tid då min fosterfamilj köpte VHS-kassetter från filmklubbar slukade jag det mesta i min väg, och just denna var en surrealistisk pärla. Att Peter Wier har regisserat den slog mig inte förns nu. Men det känns såhär i efterhand logiskt. Hans Dead Poets Society och Picnic at Hanging Rock är personliga favoriter in i själen. Och de bär på en minst lika underlig och stark estetik som hans lika klassiska och moderna oevre. De gör mig glad. Vilket, som Junius uttryckte det under vårt samtal: är det största en människa kan göra för andra människor.

Annonser

Cineastisk föraning

 

Jag är egentligen vare sig religiös av mig eller tror på spöken (även om jag ibland kan tänka på att det känns logiskt med en livskraft, eller energi rättare sagt, som finns i våra själar, som sedan lämnar vår kropp vid vår död för att vandra vidare och plantera sig i en ny kropp. Därför känns också reinkarnation logiskt för mig. Dock tror jag inte karma har någonting med saken att göra då gott och ont egentligen bara är en social konstruktion och inte en naturlig, naturen dömer ingen för att döda ett djur och äta. Det bara händer. Men att vår livsenergi kan lämna vår kropp för att inplantera sig i någon annan (nyfödd, djur som människa) och börja om på nytt där. Nytt liv, nya möjligheter. Tyvärr följer inte inlärda färdigheter och kunskaper med, eftersom sådant sitter i hjärnan och inte i själen. Istället återföds vi tabula rasa och måste lära om oss allting från början. Däremot tror jag mycket väl att småsaker kan ha fastnat i ens själ som följt med från ett liv till ett annat. Men det lär bara vara små fragment sett genom en smutsig glasskärva krossad på marken) kan jag köpa. Helt och hållet! Till och med Einstein var ju inne på att han var troende, men inte på Gud utan någon snarlik teori om ”högre kraft”. Nu påstår jag inte att jag är lika intelligent som honom på något sätt, men ser det ändå som en bra måttstock för hur tankar och funderingar går.

Hursom: här ovan, ser ni en bild på Anton Yelchin som tidigare idag rapporterats funnen död efter bilolycka. Han blev blott 27 år (och hamnar därmed i klubben, även om det ej var självvalt) vilket är ett år äldre än mig. Ändå hade han hunnit med så många roller; som i Driftless Area, mot Zooey Deschanel, och i Burrying the Ex som jag såg tidigare idag. Den senare alltså. Den förstnämnda såg jag igår. Båda innan jag nåddes av det sorgliga dödsbeskedet. Vilket känns lite ”konstigt” på något sätt. Just nu, så nära inpå hans död, som att jag hade en cineastisk föraning eller nått!?

 

 

Här en annan bild på honom: hållandes ett paraply så andmamman kan leda sina små bäbisar hem igen utan att bli blöta. Så otroligt hjärtvärmande bild som saknar motstycke. Få bryr sig om andra som Anton gjorde. Vilket också ofta skiner igenom i de rolltolkningar jag sett honom agera genom. Liksom hans neddämpade sätt att vara/prata på. Faktum är att jag älskade hans röst. Lät alltid så oskyldigt anklagad, så ledsen och besviken. Kanske på livet. Eller allt annat. Men nu behöver han inte vara det längre. & filmerna jag kommer se med honom framöver kommer inte vara av en slump, inte en del av en föraning. Mer som en hyllning, ett vårdande av skådespelarsjäl som antagligen redan flyter omkring i kosmos och inväntar att finna sin nya kropp att återfödas till, men som kommer leva kvar i sin senaste kropp långt in i framtiden tack vare filmerna han var med i. För det handlar inte om att bli odödlig, utan om att skapa något som gör en odödlig. I minnet och i medvetandet.

 

 

 

 

Översta bilden: Star Trek
De andra två: Enter the Void (som Anton inte medverkar i, men som ändå är passande på ämnet då den handlar om efterlivet och resande själar. & är väldigt trippy rent allmänt)

My nightmares might be televisionised

När detta skrivs har datorklockan slagit över från maj till juni. Och jag kan inte sova. Varför vet jag inte riktigt, kanske har det att göra med att mötet med min gode man INTE blev av. Eller så är jag bara nervös inför morgondagen. Eller nått. Jag vet som sagt inte. Ska i alla fall få träffa min läkare på torsdag. Då ska vi ta upp lite sånt här. Insomnia och framtidstro. Typ. Under tiden lever jag på Netflix-serierna Brooklyn Nine-Nine (hysteriskt rolig serie, men varför finns enbart två av fyra säsonger tillgängliga?) och Scream – vars andra säsong drog igång i förrgår, men jag får inte titta på den för tjänsten innan jag sett första säsongen. Vilket jag visserligen gjorde medan den gick sist (fast då fultankade jag den via piratbukten vecka för vecka) men i alla fall. Vilket kanske är lika bra. Att fräscha upp minnet inför ny säsong är viktigt, märkte jag på Daredevil vars andra säsong släpptes för en tid sedan. När jag såg första avsnittet hade jag glömt alldeles för mycket av vad som hände i första säsongen – så jag såg sonika om den från scratch! & eftersom Netflix släpper ett avsnitt i taget ska jag försöka dra ut på genomtitten så det finns några avsnitt att se igenom när jag är klar. Vilket det inte går så bra med. Såg nämligen första halvan av säsong ett bara idag. Jag är verkligen usel på självbehärskning. Vilket jag ofta får lida för här i livet.