Misslyckande

När jag gick på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Eller vad jag skulle läsa. Jag velade ett tag mellan Estet/media och Samhäll/samhäll men tackade tillsist ja till en plats på Teknikprogrammet. Det var ett misstag. Ett stort sådant, också. Mina drömmar om att bli speldesigner baserades på mina lyckliga barndomsminnen med Mario och ett Super Nintendo mer än programmeringskunskaper. Tyvärr. Så när jag började där slog det mig snabbt att matten, fysiken och kemin inte var några ämnen som jag behärskade. Men när jag väl insåg det hade det gått en månad och en kunde inte längre byta program. Så jag fick stå ut med att gå där ett år (mestadels av tiden spelade jag Counter-Strike med andra skoltrötta människor eller läste på olika forum) och sedan bytte jag till Estet/media – något mina fosterföräldrar av någon anledning inte gillade. De hade väl någon bild av att jag borde klara av det jag företagit mig på första programmet, de ville väl tänka högre om mig än att jag var för dum för all matte och annat trams mitt huvud inte är gjort för. Men när det gäller min framtid tar jag helst egna beslut så gott det går. Och där klarade jag mig bättre. Men även med utgångsbetyg och ett år på konstskola i Stockholm kommer jag inte speciellt mycket längre med mitt liv. Jag är född för kreativitet och stordåd. Men på högre skivarutbildningar, konstskolor och filmregissörslinjer tar de inte i mig ens med tång. De ser helt enkelt inte tillräckligt i mig för att anta mig. Således är jag helt värdelös, för utan utbildning är det ingen som bryr sig det minsta om en. Speciellt inte som jag är inne på att syssla med film just nu. Eller har varit senaste åren. Vilket är hemskt, att ha alla dessa idéer i huvudet men aldrig få förverkliga dem. Och varje nederlag tär på mig. Nu senast i torsdags, inte alls långt efter att jag varit på läkarmöte och förkunnat att jag bara mådde bra, fick jag beskedet om att jag inte går vidare i ansökan till Valands filmregilinje. Vilket har gjort att jag mått otroligt dåligt senaste dagarna, såklart. Fått mig suicidal. Igen. Känt att världen är på gång att gå under. Vad ska jag göra med mig själv? Jag kommer ingenstans med mig själv men jag får inte avsluta mitt liv heller. Det ser ju inte bra ut, tydligen. Men vad är poängen? Att jag ska lida likt ett överkört djur resten av livet? Ensam och svag slåss jag mot dessa tankar. Och jag kommer aldrig fram till någon slutsats. Alls. Utan det bara snurrar. Runt å runt. Utan att stanna. Det är så att jag blir alldeles yr.

Annonser