Dead pool

 

Ibland är det så smärtsamt att sitta hemma med de egna tankarna som maler om alltings meningslöshet, och ibland kommer lösningen som ett brev på posten. Som idag. Bokstavligt talat! Fick nämligen två biocheckar på posten idag för att jag var med i en undersökning för någon vecka sedan på internet. Lättförtjänta ”pengar” javisst! Så idag drog jag in på spontanbio för att skingra tankarna med en kompis. Med lite mer än en halvtimmes varsel fick han åka från jobbet till biografen, liksom jag stressa till bussen. Men vi hann och fick till och med sitta och vänta under reklamen.

Vanligtvis hade jag antagligen spytt på filmen, tyckt den är meningslöst trams – men nu: genialisk humor som driver med allt och alla. Speciellt sig själv. Från första till sista rutan. Att sitta kvar under eftertexterna för att se efterföljande ”extrascen” som Marvel gjort sig känd för är att invänta några extraskämt. Ingenting värdigt, ingenting högt, men likväl ett par extraskämt. Bara för att liksom. Och det är hela filmens charm, liksom originalserien den baseras på: att den mixtrar med berättelseperspektiv och gör narr av konstnärligt berättardrag (som att krossa ”den fjärde väggen”).

Nu kommer jag hem och vill börja skriva en bok, börja skriva flertalet filmmanus och andra konstprojekt. Och det är när jag är som mest kreativ som jag vet att helvetesfärden är nära. Därför är denna så kallade extra dagen icke välkommen av mig; eftersom det enkom är mer lidande i mina ögon, mer tid att sörja alltingets meningslöshet. Fast å andra sidan kan en ju se allting som en rak tidslinje som maler på, utan klockslag och dagar, som en väglinje som aldrig böjer sig. Då spelar datum och månader ingen roll längre. Då blir allt bara ett vattendrag i väntan på döden. Som den Ophelia ligger i.

 

 

 

Annonser

Helena Bergström och filmstödet

Jag vet egentligen inte vad som är värst; kulturpolitiker som söker givna succéer för att berättiga omkostnader i verksamheten, eller kulturarbetare som gråter och stampar med foten medan de skriker ut sitt förakt mot det konstnärliga fält de jobbar inom – men endast för att släppa ifrån sig lättsam underhållning utan någon som helst högre verkningsgrad. Vilket bara är pinsamt att se. (& läsa om) Nu vet jag inte riktigt varför just Helena Bergström tillfrågades hålla tal under den publika utfrågningen om framtidens filmstöd. Antagligen för att hon är kvinna och det ligger rätt i tiden att låta dem stå i strålkastarljuset nu. Vilket jag visserligen inte har några som helst problem med, om de har någonting vettigt att säga. Men som hon uppenbarligen inte har.

Jag tänker ignorera det faktum att hon fortfarande surar över att ha fått kritik för sin roll i Jack Black – en 26 år gammal film – av en professionell filmkritiker och istället fokusera på hennes oförmåga att se skillnad på publikfilmer och kvalitetsfilmer. Redan under 60-talet, mitt under en era av utmanande filmrörelser världen över, tyckte Jean-Luc Godard att en film skulle vara så svårtydd som det bara gick den att få – just för att få publiken att koncentrera sig extra mycket och därmed få dem än mer involverade i filmens värld. Han ville tvärtemot Helena och Colin inte stryka sin publik medhårs utan utmana den grundligt. Detta såväl tematiskt, estetiskt som narrativt. Genom att göra så skapade han någonting mer än vad de två ägnar sig åt, simpel underhållning; nämligen filmkonst. Han kritiserade i hög grad samhället vi lever i, kapitalismen och vår tids största religion: konsumtionen. Eftersom den skadar oss människor spirituellt och den planet vi bor på rent fysiskt. I Colin Nutleys senaste film Medicinen (som kan vara något av det sämsta jag sett i mitt liv) inleder han med en voice-over som skämtar om att alla påstår sig ha sett La Dolce Vita men få faktiskt har gjort det. Jag såg den när jag var 15. Redan då blev jag lyrisk över den ironiska gestaltningen av ”det ljuva livet” (som filmtiteln alltså betyder) eftersom den i sitt filmspråk gestaltar inte bara människans roande utan även oändliga lidande. Den berättade redan på början av samma 60-tal om livet för mig idag mer än vad en samtida Nutley-film kan göra, eftersom den bär på en lyrik som blir till en nyckel för att förstå livets meningslöshet men ändå tacklas med den och skapa sin egen skönhet. Det är ingenting som varken Helena Bergström eller Colin Nutley kan ge mig.

Att få folk att skratta är rätt enkelt. Släpp in en clown, låt honom ramla och barnen kommer först skratta för att sedan följas av sina föräldrar kort efter. Det är alltså den nivå av underhållare paret Bergström-Nutley (jag avskyr kändisskvaller men kan heller inte undgå snappa upp ett och annat i periferin av branschen) är och ändå förväntar sig att Svenska Filminstitutet ska ösa pengar över dem. För det är ju verkligen så synd om dem, som kämpar med sitt egna produktionsbolag. Att de gör kommersiell storfilm utan minsta motstånd tycks inte bekomma henne nämnvärt. För film ska ju skapas med ”breda penslar” och inte med utläggningar som kan få människor att ifrågasätta sina invanda mönster och tankegångar. För även om det kan vara svårt för henne att ta in så har välformulerad konst en tendens att erbjuda just det; om än för en mindre publik eftersom den stora massan, som hon också påvisar i sitt tal, har en tendens att undvika sådant eftersom de är så trygga i sin nuvarande bubbla vars mall funnits färdigformulerade för dem redan vid födseln och helst inte ändrar på sig alltför radikalt. Men för dem som vågar utmana sig själva, och i förlängningen hela samhället, väntar stor belöning. Och att filminstitutet belönar sådana produktioner med sant värde ser jag som mer värdefullt än två clowner som ramlar ytterligare en gång.

Bokrea

Gjorde misstaget att bege mig till bokrean en rulltrappefärd upp i Forumgallerian efter att cirka hela stan slutat jobba. Om de någonsin börjat? Hursom är de väldigt dåliga på att se mönster, som sig själva som bitar som måste passa ihop med andra. Deras egna rymd tycks vara de enda de tar hänsyn till. Vilket resulterar i att ständigt få armbågar, ryggsäckar och/eller varukorgar fyllda med böcker i ryggen. Det är som ingen har lagt pussel eller spelat Tetris i hela sina liv, och de går säkerligen mot rött hela tiden utan att kolla om det kommer någon trafik (vilket antagligen resulterar i plötslig inbromsning och panikartad tutning som får majoriteten av gångtrafikanterna i närheten att vända sig om för att se sig för vad som försiggår) de klåparna. Men i vilket fall: jag kom hem med flera fynd. Billiga, som pocketupplagor, och snygga. Älskar känslan av en roman med riktigt omslag istället för tunt bibelpapper som mest påminner om toapapper en använder efter ett dassbesök.

 

I fredags tog jag med mig H ut på födelsedagsgalej på Katalin – men vi inledde kvällen på O’Connors där vi åt och drack kungligt! Det var trevligt. Resten av helgen spenderade jag i rymden. Nu ska jag fortsätta försöka sova, men snarare ligga i sängen och knåpa ihop gymnasiepretentiösa ordslingor nog för en bok. Eller en start i vilket fall. Vad som blir utav det återstår att se dock.