X&Y

 

När jag gick på gymnasiet (estetiskt, med inriktning på media – dock mer journalistisk än filmisk, även om det också ingick i t.ex. manusövningar och kortare filmövningar) läste jag ett ämne som kallades ”modern konst” som jag riskerade att få IG (tror det är ett F idag?) i eftersom jag trots mitt milda konstintresse inte orkade lägga arkitekter och annat löst folk på minnet då jag var mer intresserad av typ Andy Warhol, Jackson Pollock och Banksy snarare än tråkiga hantverkare. Räddningen kom i form av en överenskommelse med min lärare om att jag skulle göra ett specialarbete inom ämnet med redovisning några veckor senare – eller snarare i form av nyhetsartiklar om en galen konstnär som gått på en bro och ”lekt psyksjuk”. Från början var det oklart vad utspelet handlade om, så kritiken riktades mot skolan (Konstfack) för att de uppmuntrat sådan kontroversiell och på gränsen till olaglig och publik förtroendekrossande projekt (vilket inte förbättrades av att NUG nyligen utexaminerats med sin kontroversiella grafitti-film Territorial Pissing), men när det senare framkom att hon återspelat en tidigare psykos började de personliga dimensionerna synas i Anna Odells verk. Så jag tog tåget till Stockholm och gick på Konstfacks vårutställning för att skaffa mig en uppfattning av projektet för att sedan skriva mitt arbete om det. Modernare konst kunde det ju knappast bli! Och tack vare sin heltäckande och analyserande natur fick jag MVG på arbetet och VG i slutbetyg i ämnet!

Men det var inte enda sättet Anna Odell räddade mig på den våren. Där och då, nära min student och framtiden stirrandes mot mig i form av ett tomt oändligt mörker, hade jag ingen aning om vad jag ville göra med mig själv därefter. Jag hade visserligen tänkt tanken på att syssla med film tidigare, en lust som bara ökat iom de få övningar vi fick göra under gymnasietiden, men hur jag ens skulle närma mig en filmskola gav mig svindel. Att välja en mer avantgardist inriktning i en konstskola kändes däremot rätt! Så jag började googla konstskolor och hittade tillslut Konstskolan i Stockholm som turligen nog hade öppet för sen anmälan. Så jag sökte och kom in! Började bara några veckor senare. Ett par dagar innan dess såg jag Coldplay på Stadion.

 

 

Jag minns de där gula ballongerna, hur vi kastade runt dem som om vi spelade volleyball runtom i publikhavet! Efteråt försökte några dårar ta med sig dem hem på tunnelbanan. Några i närheten av där jag satt. Men de sprack allihopa.

 

 

Att göra vågen med mobilen (speciellt som jag precis fått min första iPhone 3G) och få höra dem framföra MJ’s Billie Jean var speciellt! Även om jag knappt såg dem där ute på mini-scenen då jag stod längre ut mot mitten. Ibland fladdrade de dock till på skärmarna så jag iaf fick nån överblick över momentet! Vilket tyvärr ofta går förlorad på dylika större arenaspelningar.

Hursom. När jag i slutet av mitt år på Konstskolan i Sthlm skulle utföra mitt slutarbete som senare skulle visas på våran något mindre vårutställning bestämde jag mig för att gå utanför ramarna och inte bara välja inriktningarna måleri, foto, skulptur utan valde en mer hemlighetsfull väg: en slags personlig blogg där jag utgav mig den 18-åriga flickan Flora Swahn (som gestaltades på foto av först min dåvarande förälskelse J och senare dåvarande vän Siri) och blandade foto, video och kreativt skrivande för att närma mig de ämnen Anna Odell berörde mycket professionellare i sitt slutprojekt: hur samhället ser, bemöter och hanterar människor med psykiskt illamående. Projektet polisanmäldes (varvid min första modell inte längre ville vara delaktig i projektet eller ha någon som helst anknytning till det heller, men hon var rar nog att låta mig ha det kvar till vårutställningen i alla fall) men friades senare. Kritiserades för att vara en billig kopia av Black Ascot och Anna Odell. (Visst hade jag läst den och inspirerats till viss del rent estetiskt, men idén om blogg kom från att vilja ha både foto, video och kreativt skrivande blandat. Större inspiration var då Francesca Woodman som min fotolärare Sara Arnald introducerade mig för – samt filmen The Innocents)
Media började skriva ned projektet också. UR intervjuade mig senare. Lars Vilks bloggade. Konstfack avböjde min ansökan – dock vet jag inte om det handlade om bristande kvalitet på projektet eller om det helt enkelt var ett projekt upphackat i flera delar, när de ville se typ fem olika arbeten som visade prov på ens sätt att arbeta. Oavsett kom jag inte in utan jag fokuserade istället på min mentala hälsa under kommande åren. Jag besökte Stockholm filmfestival frekvent under några år och 2013 såg jag Anna Odells Återträffen där. Vilket kändes stort då. Så att hon nu snart är tillbaka på samma filmfestival – dessutom med en världspremiär – är väldigt passande då jag nu går på en mer traditionell filmskola som jag aldrig tänkt mig riktigt så jag behöver påminnelse varthän jag egentligen vill jobba mot!

 

 

Om Återträffen var en slags pseudo-dokumentär inspirerad av den danske Dogma-filmen Festen så tycks hennes nya X&Y bli en konstnärlig dissekering utav könsroller (därav titeln), sig själva (Anna och Mikael Persbrandt) och hur det är att vara människa. Vilket inte är någon liten målsättning direkt!

 

 

 

Biopremiär den 23:e november – men redan den 7:e visas den på Stockholms filmfestival! Ska verkligen försöka få biljett! Har införskaffat medlemskort redan. Hoppas även få chansen att tacka henne för all spirituell vägledning hon gett mig de senaste åren när jag inte bara har brottats med mina inre konflikter och känslor utan även vad jag i stort ska göra med mig själv.

Annonser

Hypnos

I förra veckan började jag prata med vad jag trodde var en ”helt vanlig läkare” men som visade sig vara en psykoterapeut med specialkunskap inom hypnos. Vilket först kändes lite läskigt då jag inte kände för att ligga försvarslös i en soffa och okontrollerat spy ur mig undangrävda minnen som plötsligt bubblar upp ur mitt undermedvetna. Ni vet, som i filmerna. Men som tur var var det ingenting sådant alls. Istället hade vi ett långt ingående samtal där vi pratade om min nya skola och vad jag gör där. Förväntningar om framtiden etc. Sedan ombads jag lägga mig halvsittandes på sängen och blunda. Då började han be mig föreställa mig en punkt i magen som all energi sugs ned till. Och värme som sprider sig genom armarna ned till handlederna. Bland annat. Och jag blev något så avslappnad att jag inte ens kunde skratta annat än inombords – käkmusklerna var så avslappnade att de inte rådde över att le ens lite granna. Men sen bad han mig föreställa mig att jag tog orkeslöshet, huvudvärk och yrsel som små lådor jag viker ihop och gör ännu mindre.

Idag hade vi ett nytt samtal. & efter förra veckans över förväntan lyckade session vågade jag öppna upp mig mer angående min pappa som övergav mig och min moder kort efter att jag föddes. Och hur uppväxten i fosterfamilj och utanförskapet i skolan satte sina spår. Sen satte vi igång med ytterligare en hypnosomgång och inledningen var densamma. Punkten i magen. Värmen i armarna ner i handlederna. Vidare ut i kroppen. Men sen skulle jag helt plötsligt föreställa mig att jag låg i en solstol och pressade. Att jag sedan hade massvis utav små mindre figurer, små djävlar, inom mig och hur de steg ut och samlades runt omkring mig. Det var inte en eller tre – utan snarare femton sexton stycken. De var rösterna inom mig som skrek att jag inte duger till, att jag är ful och inte förtjänar att lyckas med något. Att jag borde dö. Sådant de sa i skolan alltså och under åren blivit ett mantra. Men så tog vi dem på promenad ner till stranden, ställde oss på en brygga där de fick sträcka ut händerna och sedan droppa ned som smälta isskulpturer ned i vattnet tills de var små nog att platsa i min vita kavajs ytterficka. Där satt de sedan medan jag gick tillbaka till min solstol – och deras skrik och klagan hördes inte längre. Så när jag vaknade upp igen var jag mycket lättare både i kroppen och sinnet. Så även om jag kanske inte mirakulöst har blivit botad från min långvariga depression har jag nog ändå tagit ett viktigt stort steg för att kunna acceptera de goda rösterna inom mig också. Så att jag kanske kan känna att det är värt att ta hand om mig, våga inleda relationer och allt annat som skrämt mig från att ha ett bättre liv genom åren.

Min första tid

 

Min första tid på Stockholms filmskola är nu förbi. Avklarad, slash överlevd! Nätt å jämnt! Det har varit långa dagar och en hel del stress. Som sig bör. Men jag har varit hemma några dagar under denna första månad faktiskt, har varit alldeles yr och mått allmänt skit! För att inte missa alltför mycket har jag ändå pressat mig att ta mig till skolan ändå – vilket har varit på gott och ont såklart. Men om jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle passa in någonstans så trodde jag väldigt fel. Det märks redan att det inte är många i klassen som gillar mig. I fredags när vi skulle dela in oss i grupper för att arbeta kom inte jag med i någon grupp – fören tredje dragningen. Då fick en grupp om tre (alla andra var om fyra eller fem) offra sig och ha med mig. Vilket till en början ändå fungerade. Vi bollade idéer och de frågade mig faktiskt om mina synpunkter, vilket inte förra gruppen gjorde. Det känns lite som att vara tillbaka på högstadiet och idrottslektionerna där vi elever själva fick dela in oss i lag – vilket alltid resulterade i att sportnördarna plockade åt sig ”sina egna” och vi andra som blev över blev det andra laget helt enkelt. Någonting annat som också påminner om den urusla tiden är hur de sportiga sällan spelar i lag utan mest springer för sig själva för att kunna göra mål. Vilket det känns de flesta ägnar sig åt här också. Det diskuteras, bollas, lyssnas och diskuteras. Och jag kommer också med input, men få lyssnar. Speciellt inte om det är kritik jag kommer med. Då tycker de att jag klagar, när jag egentligen kommer med konstruktiv kritik för att lyfta projektet. Inte för att klaga för klagandets skull! Såklart. Jag spyr inte galla omkring mig när jag tycker någonting är bra och fungerar, liksom. Men som sagt, det spelar inte så stor roll för i slutändan är det ändå ingen som lyssnar på mig. I helgens fotografering t.ex. så fick jag knappt ta de bilder jag ville ta – vilket visserligen inte spelade så stor roll då INGEN av de bilder jag tog hamnade i den kortfilm vi slutredigerade i morse eftersom de som redigerade hellre valde sina egna – utan diskussion eller omfrågan. Så det känns liksom aldrig som jag är en del av gruppen. Känns mer som jag bara sitter med, ska hålla käften och bara göra som de andra säger. Mina tankar, reflektioner, förslag och resultat tycks helt orelevant för de andra och då är jag inte längre en team-player utan bara rekvisita i bakgrunden. Ett faktum som gör mig mycket deprimerad då jag inte riktigt känner att jag ägnar mig åt min stora dröm utan bara flyter med. Tyvärr. Men idag tittade vi på en mycket vacker film; Angel-A av Luc Besson där en man med stora skulder till smågangstrar försöker ta sitt liv men istället möter en ängel. Sedan följer tonvis av kvick och underhållande dialog och vackra svartvita stadsbilder i ett öde Paris. Efter att vi hade sett den pratade vi bildvinklar och filma dialog. Bland annat. Så kul att se film på ett mer analytiskt plan! För att lära oss och utvecklas! Bli bättre, någonting mer än nu.

 

Här ovan kan ni se en film om Guds självmord – Begotten (väl värd att se för sina hemska svartvita bilder från helvetet, mirakulösa trippelexponeringar av originalnegativ) som tyvärr är smått omöjlig att hitta på varken DVD, Blu-ray eller ens streaming. Så denna halvkassa kopia får duga så länge. Så får jag se hur länge jag står ut på filmskolan om jag ändå ska behandlas som skit.

Orange är fortfarande det nya svarta

 

Det blir likadant varje gång. Varje säsong. Jag lovar mig själv att börja titta lite försiktigt, bara ett avsnitt första kvällen. Men så blir det två. Eller tre. Och ett par dagar senare är allt slut. Lyckligtvis har jag inte låtit det gå så långt riktigt, men nästan, för imorgon ser jag sista avsnittet. Av OITNB alltså, som nu är inne på sin sjätte säsong. Precis som min f.d. chefredaktör Rosemari Södergren skriver på sin sida Kulturbloggen så är det en direkt uppföljare på förra säsongens fängelseuppror och dess konsekvenser – för såväl internerna som för vakterna. För där internerna tvingas slåss mot ett riggat system som egentligen inte vill höra sanningen, utan snarare en snabbversion av den som snabbast lägger locket på hela situationen, måste vakterna handskas med den PTSD upproret ändå åsamkades dem. Vilket lägger till en dimension som Rosemari inte tog upp: att fängelsestyrelsen som i all panik försöker hantera skandalen (som de ser allting som) inte ens brytt sig om att ta in psykologer för att kolla hur deras vakter mår efter allting. Antagligen för att det kostar pengar, speciellt om de måste genomgå långtgående behandlingar och under tiden betala lön till ersättare. För även om det pratas mellan vakterna om händelsernas åsamkan på dem, men inte så mycket mer, så ställs dessa frågor i det tysta. I bakgrunden av allting; de gängkrig , vadslagningar och någorlunda habila vänskapsband som bildas eller återupptas; det som antingen blåser förbi likt en sval bris eller en enorm tornado, mellan dessa rader viskas det om ett fängelsesystem som mer liknar ett finansiellt institut än någonting annat. & då har jag inte ens kommit till den strukturella rasismen speciellt de mörkhyade lever under både i och utanför anstalterna – och så även i rättssalen. Men det låter jag serien tala för sig själv för. Eftersom den trots allt är en riktigt bra sådan, fortfarande, även om den dalat något efter den förra riktigt starka (och radikala) säsongen. Men precis som Rosemari skriver så vill en ändå veta vad som händer med karaktärerna sedan sist. Vilket vi också får. I vilken omfattning vet jag inte exakt, eftersom jag ändå har lyckats spara ett avsnitt, men hittills har det ändå varit tillfredsställande. Speciellt i den psykotiska öppningen.

Discoteque Thunder

 

För första gången på över en månad, sen dagen innan midsommar, regnar det här i/utanför Uppsala. Resultatet har varit rekordhöga temperaturer i flera dagar i följd (vilket är rekord för de åtminstone senaste 75 åren) och kris för de bönder som odlar mat och sädesslag men också behöver mat till sina djur – som i högre grad än någonsin tvingas nödslaktas. Köerna har varit så långa och omöjliga att många tvingats svartslakta. Men så i morse vaknade jag lite över sex och kort därefter såg jag hur det blinkade till som på ett diskotek och därefter började det mullra. Och regna!!! Vilket det gjort lite till å från under dagen. Ibland sjukt mycket, så att bilarna på vägen på andra sidan åkern fått krypa fram. Men vi kan nog alla vara överens om att det behövs.

 

 

Någonting som kommit fram under denna torra period av extrem svensk sommar är hur glada alla är över vårat EU-samarbete. Utan det hade vi tydligen inte haft tillgång till de vattenbombplan som skickades till vår undsättning. Och för de 30 miljarder vi betalar i medlemsavgift borde vi få räddningsaktionen helt sanktionerad. Dessutom gillar jag inte tanken på att vi inte alls hade fått den hjälp vi behövt om vi inte var med i EU – det blir mer utav en gisslantagning än någonting annat. Mänskligheten måste börja lära sig att samarbeta, hjälpa varandra, inte utifrån vilken vinst vi kan göra utan utifrån vilken kris vi kan undkomma – tillsammans. Inte de eller vi utan oss. En för alla, alla för en osv. För är det mer av någonting vi bör räkna med så är det klimatkriser. Varmare väder, isar som smälter. Översvämningar och värmeböljor. Klimatflyktingar. Så om vi förväntas mötas av matbrist redan om ett halvår (efter böndernas bristfälliga skördar) ser det inte så ljust ut när en tänker framåt till när fler måste emigrera för att överleva, och vi klarar oss knappt som det är. Men vi börjar nu se resultatet av årtionden av förnekelsen av växthuseffekten, storföretagens utsläpp och miljardtals bilar som drivs på icke förnyelsebar energi. Självklart kommer inte allting lösas av att vi går över till mestadels elbilar, men det är en åtgärd som kan göra stort avtryck. Eller snarare mindre. Dessutom vore det en återgång till elbilar, inte övergång:

 

 

Lyckligtvis händer det väldigt mycket inom de elektriska bilarna:

 

 

Också intressent om ämnet:

 

 

Nåja, nu tappade jag fokuset lite. Men dessa insatser från Försvarsmakten är applådvärd! För även om det kan låta konstigt att bomba eld så tycks det fungera väldigt bra!

 

 

Dagens massiva regnskurar, det är lite som att det samlat på sig hela månaden fram tills nu, hjälper såklart också till! Så även om jag tycker det är obehagligt med all åska och blixtar är det ett litet pris att behöva stå ut med! Så försöker överrösta allt med musik, som denna gamla klassiker (som numera också finns med Thinner, har tidigare bara sett med de två första; Blåjeans och Vi kan väl vänta tills imorgon):

 

Ingmar Bergman 100 år

 

Igår skulle vår nations mest anrika dämonregissör Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Få andra kan mäta sig med hans oeuvre av psykologiska draman som på djupet synar människor på deras blotta själar av rädsla, längtan och kärleksfullhet. I Sommarlek pratas det om om att möta döden som fysisk figur, sedan i Det sjunde inseglet realiserar han den idén och vi möter honom sedan som en schackspelare av rang. Detta hämtat ur en religiös målning. Ur religion, tro och tvivel samt Guds övergivenhet hämtade han mycket inspiration både åt berättelser men även karaktärer och bildliga detaljer. Vilket är aktuellt än idag då vi möter en än mer sekulariserad värld. Gud är död och ger oss mer lidande än någonting annat ändå.

 

 

 

Uppdraget att jobba med Ingmar Bergman fick hon för att ingen annan ville göra det och samarbetet fortsatte i 30 år. Hon berättar hur hon blev fast hos Bergman i samband med inspelningarna av Sommarnattens leende och Sjunde inseglet.

Katinka anser att en av Bergmans bästa filmer är ”Nattvardsgästerna” med Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Vi hör många anekdoter från filmarbete, bl a så provfilmade 130 artister för Trollflöjten 1974.

 

Även om jag håller Såsom i en spegel, Smultronstället och Persona som Bergmans bästa filmer – Vargtimmen och Viskningar och rop andra favoriter – är det intressant att höra någon som jobbade nära Bergman berätta om sina favoriter och arbetet kring dem. Att hon dessutom jobbat med svensk films andra störste, Jan Troell, imponerar också det! Honom träffade jag lite snabbt på Stockholms filmfestival, tror det var 2011, när han förhandsvisade sin då nyaste film Dom över död man – som också den berättar om vår tid även om den vittnar om svensk nazism på 30-talet. Men också den gedigna kampen emot den, vilket påvisar hur vi än idag måste stångas tillbaka mot den. För precis som Ingmar Bergman själv lät sig förfaras av den bombastiska nationalismen Hitler viftade med framför folks ögon för att få dem att rösta på honom så ser vi än idag hur förförisk den kan vara. Men precis som Bergman sen också vaknade upp med ett kraftigt ryck när sovjetiska soldater upptäckte Auschwitz och räddade massvis utav judar därifrån måste vi också minnas vilken mordisk ideologi det handlar om. För även om Bergman kom undan med förklaringen att han ingenting visste kan vi, inte ens 90 år senare, inte låtsas om att det regnar och att vi står aningslösa. Istället måste vi stå upp för devisen att lära av historien.

Även filmhistorien är av vikt att lära sig ifrån. Visuell poesi, vardagsrealism och dogma-pragmatik t.ex. Att de våldsammaste av explosioner sker inombords. & hur orubbligt tvivel kan vara lika stensatt i våra själar som lika delar rädsla för döden som för livet. För hur mycket teori vi än må läsa är att göra, och betrakta, större än att bara förstå. Det lärde Bergman mig.

Fri från sorglöshet

The 400 Blows / De fyra hundra slagen / Les quatre cents coups

 

När jag växte upp trodde jag på sorglöshetens ljuvliga sötma och lockelse. Jag såg vänskap, kärlek och möjligheter vart jag än tittade. Trodde på sommarlovslånga romanser att återberätta vid återkomsten till skolbänkarna i mitten av Augusti varje år. Jag var ett väldigt lugnt, men busigt, barn. Pratade mycket när det i skolböckerna inte intresserade mig så mitt något korta uppmärksamhetsförmåga tröt. Så sa de alltid på utvecklingssamtalen. ”Han är duktig, och flitig, men pratar mycket…” samma visa varje år. & jag lovade att bättre mig. Såklart. Men höll inte mycket. Men ändå: jag höll mig undan från slagsmål och mobbning – även om jag en gång hade skrikit ”Pizzatjejen” till en som bodde med sina föräldrar ovanför den lokala pizzerian de drev. Många andra skämtade om det och jag var inte bättre. Tillslut blev min fostermamma så sur när det kom fram att både jag och min storebror deltog i häxjakten. Så vi fick åka hem till henne och be om ursäkt. Sen köpte vi pizza och avnjöt. Jag fick en klubba av pappan för han verkade gilla mig av någon anledning. Trodde inte att jag kunde göra någon annan illa. Men jag var ingen ängel trots allt. Det kändes väl bra för att för en gångs skull inte vara den utskrattade, den missförstådda, den osynliga – och utvecklade därför en ”större och bättre” version av mig själv för att bli tagen på allvar. Mest av mig själv. Självrespekten var, och är, viktigast. Det andra är bara surr. Så får mina olika upptåg blev jag persona non grata i vårt eget hem och jag spenderade många ensamma dagar – och kvällar – med att skriva noveller. Eller bara spela olika PC-spel. Ibland på konsol. Jag fick köpa en Gamecube. Den gav mig andra världar att förlora mig i. Min egna gjorde mig bara besviken och mindre. Samma med filmerna. De visade magi jag tidigare trott på i verkliga livet. Något jag behövde för att kunna se framåt. Något som också gav mig ett socialt sammanhang i form av LAN-partyn och filmkvällar. Sömn som dukades undan i flera dagar. Tors-sön ingen sömn. Sen: utslocknad i vad som kändes som ett år.

 

Hursom. Livet har haft både toppar och en del dalar. Mest dalar faktiskt, men topparna har hjälpt mig hålla ut. Liksom filmerna och spelen. Men nu hoppas jag kunna få ge någonting tillbaka nu när jag kommit in på filmskola. Så att nästa generations drömmare har någonting att växa upp till när den vardagliga världen stänger dem ute i en läxa om relationers bräcklighet, viktighet och fullkomlighet.

Än är inte sista potatisen satt

 

Det må se mörkt ut med anledning av att jag valde att hantera min depression för några år sedan med att fly landet i form av språkstudier. Enormt CSN-lån såg jag inte som något hinder när jag kunde lära mig Japanska, gå filmutbildning där efteråt och sen starta karriär långt hemifrån. Problemet var bara att mitt mående stoppade mig från att ta mig an studierna vidare effektivt. Vilket alltså har kommit tillbaka och bitit mig i röven nu när jag försökt få studiemedel för min tvååriga filmutbildning på Stockholms filmskola och dess skolavgift. Men det är tydligen inte eftersträvansvärt att låta mig utvecklas varken som människa eller rent professionellt. För att kunna få studiemedel skulle jag visa att jag fått godkända betyg – och även om jag knappast fick några A:n var de heller inte några F. Så över underkänt måste ju räknas som godkänt? I vilket fall känns det fel att de ska bestraffa mig resten av livet för att jag tog dåliga beslut för några år sedan. Förhoppningsvis känner överklagandenämnden likadant när de tar emot min överklagan på måndag – en vecka efter CSN fick den. Vilket är bättre sent än aldrig antar jag.

 

Detta hade också kunnat avstyras om vi haft basinkomst/medborgarlön – vilket är anledningen till att jag antagligen kommer rösta på Basinkomstpartiet i höst! Även om jag tror vänsterpartiet kan göra mer nytta i stort. Men vi behöver verkligen en debatt och en plattform för att kunna börja se över hur vi ska kunna leva när allt mer automatiseras och digitaliseras. Att kunna få lön för att enbart finnas till kan hjälpa folk ur både basala och kniviga livssituationer och ge en grund att leva på vid (o)frivillig arbetslöshet. Men de som inte tycker det räcker ska givetvis kunna jobba och få lön utöver basinkomsten.

Grekland

 

Det må ha låtit så i mina tidigare inlägg om Grekland-resan, men den bestod inte enbart av gnäbb och utskällningar. Morbror Micke är egentligen väldigt trevlig (när den korta stubinen inte brinner ut och han snäser till) och vi hade många långa djupgående samtal om livet, uppväxt i fosterfamilj och jobb. Känna tillhörighet och allt det där. Om att även han haft djupa svackor – men att som det så fint heter ”tiden läker alla sår”. För ett år sedan hade jag nog kallat det bs. Idag vet jag hur sant det är. För oss som överlever inte bara oss själva men också alla inre röster som pratar ned en och för oss mot avgrundens kant vet att med rätt hjälp och rätt mediciner finns det ett ljus i tunnelns slut. Och att den leder tillbaka till livet, inte mot de sällare jaktmarkerna.

 

 

Vi kunde ju gärna inte ha besökt Korfu utan att ha gjort minst en utflykt till dess stadskärna, dess ”old city” (som inte alls ser så gammalt ut som t.ex. Gamla stan i Sthlm). Men det var angenämt för den sakens skull! Kul att se gamla fort, broar och kyrkor. Samt museum, torg och smågator och caféer i massor. Vi drack öl och kola (inte blandat, men M föredrar öl och jag ville mest släcka törsten så alkoholfritt räckte för mig. Dessutom hade jag lovat B att inte dricka så mycket – vilket jag för det mesta höll!) på ett par ställen.

 

View this post on Instagram

#corfu #greece🇬🇷 #airtourssverige

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Den rådande sopstrejken gjorde sig påmind varje gång vi lämnade hotellet!

 

View this post on Instagram

Dans!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Sista kvällen bjöds det på kvällsunderhållning i form av lite musik och dans! Vilket var trevligt. Speciellt som det annars var ett väldigt tyst hotell med mest äldre vuxna som höll sig för sig själva och inte förde oväsen i onödan. Vilket på sätt och viss var skönt, men det fick ändå hotellet att kännas rätt dött och tråkigt! Pensionärsvarning helt klart.

 

View this post on Instagram

Hemfärden.

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Hemfärden gick smidigt, även om det av någon anledning uppstod ett stopp på grund av en polisavspärrning nästan vid flygplatsen (vilken förövrigt var rekordliten, ungefär som en mindre busstation i en mellanstor stad. Väntsalen till flygen var så gott som i tax-free shoppen och restaurangerna. Om det ens fanns mer än en.) men min gissning var på antingen stadschefsbesök eller förflyttning av kriminella. Vilket som tog det inte alls lång tid och transferbussen hade ac. Så vi överlevde.

 

Anledningen till att denna sista reserapport kommer såhär pass sent beror helt enkelt på att jag haft stort fokus på skolstart, min tid på Konstbruket och att jag ska flytta tillbaka till Göransgården. Som om det inte vore nog bråkar CSN med mig också. Jag skickade in en ansökan om både studiemedel och merkostnadslån (för den abnorma skolavgiften) men blev efter några veckor nekad. Så jag skickade in en överklagan tillsammmans med papper från Japan som visade att jag i alla fall inte fick underkänt och att jag visst avbröt studierna iom de jordbävningar som drabbade Tokyo och sedermera mig. Vilket de först inte trodde på. Så jag fick höra av mig till skolan och be om de uppgifter de kunde tänkas ha om mig. Var lite orolig att de inte skulle ha kvar mina uppgifter men jag fick ganska snabbt svar med en pdf som visade mina resultat och närvaro. Så förhoppningsvis godkänner de min överklagan så jag kan göra verklighet om min regissörsdröm och äntligen ge mig ett sammanhang att känna mig hemma i. För skulle allting falla på att jag inte levererade tillräckligt bra i mina utlandsstudier för fem år sedan skulle det nog vara förödande för mig, mitt psyke och min själ. Speciellt som det inte är någon självklarhet att bli antagen till dylika kreativa skolor. Missar jag denna chansen kanske jag aldrig får den åter. Vilket ingen medicin i världen skulle kunna göra mig glad för igen.

Den blomstertid nu kommer

 

Så kom då dagen för ”Den blomstertid nu kommer” av det Norrköpingsbördiga filmkollektivet Crazy Pictures som jag följt sedan deras tidigaste kortfilmer under samlingsnamnet Poesi för fiskar på Youtube. Precis som tidigare filmtrailers vittnat om handlar det om en Hollywood-doftande actionthriller – men den som väntar sig en alien-invasion eller en revolterande moder jord får allt tygla sina förhoppningar. Däremot kommer de som är rädda för att ryssarna ska invadera oss  få sina farhågor besannade. Tyvärr. För det Stockholm som är under attack är det inte av någon modeterrorist som Al Quaida eller ISIS (även om de kort figurerar som misstänkta) utan snarare av den ständigt misstänkte ryssen. För precis som mina föräldrar berättade om hur de växte upp med hotet om att ”ryssen kommer om ni barn inte sköter er” så stannar nästan hela landet när någon tror sig ha sett en ubåt i den Stockholmska skärgården. Ryssland är vårt ständiga hot och Crazy Pictures tvekar inte att anspela på det. Men även om det skär sig lite är det ändå en välfungerande plot och de extraordinära actionsekvenserna som används är inte bara där för att se snygga ut utan håller alltid ihop med huvudhandlingen. Vilket inte alltid är självklart bland filmskapare. Allt för ofta tycker jag en ser actionsekvenser där det skjuts eller slåss ”bara för att” utan att det har någonting med handlingens helhet att göra. Men inte här. Det är tvärtom rätt sparsmakat med fighter, men den stora scenen är charmigt orealistisk i sin överdrivenhet. I amerikansk film är det övermättat med sådana filmer, här är de så sällsynta att de faktiskt blir spännande och underhållande. Liksom de explosioner och fallande helikoptrar som publiken matas med. Förhoppningsvis inspirerar detta även andra filmskapare att våga ”bryta sig ut” från den svenska filmmallen och göra mer amerikaniserad film. Eller asiatisk för den delen. För vi har nog med Beck-filmer och andra morddramer att vältra oss i redan. Vi behöver någonting nytt och annorlunda. Vi behöver den blomstertid nu kommer. Så tack Crazy Pictures. Ni behövs.