Klippt!

 

Var å klippte mig (för en vecka sedan) för att sedan köpa en hamburgertallrik och ett par semlor – allt vid Västertorg. Himla smidigt att ha allt samlat där. Så även tandläkaren. Men de har ju två veckors väntetid för akuta ärenden så… Anyways, med bara ett par minuters gångpromenad gör det ingenting att ha glömt mjölken en tredje gång (för att istället komma hem med en Red Bull) då det bara är att skutta tillbaka utan att tänka på bussar och så. Men jag försöker tagga ned på såväl snabbmat som onyttigheter, då speciellt snacks och läsk. Det går sådär. Men om 187 dagar åker jag till Cypern och då vill jag inte se helt opresentabel ut. Men kommer nog behöva klippa mig igen innan dess också. Det växer som ogräs där uppe ibland.

 

Nu ska det diskas och dammsugas här hemma. Vilket inte är en lika rolig tanke. Men jag har 187 andra tankar som tar mig igenom det.

Annonser

Gun uncontrolled

 

Det finns inte längre några ord som räcker till. Under enkom 45 dagar har alltså 18 skolskjutningar redan hunnit äga rum i USA i år. Ändå anses NRA, politikerna och dess vapengalna anhängare helt berättigade i att äga vapen utan att bli kontrollerade för psykisk sjukdom eller andra varningstecken. Inte för att det bör spela någon roll, för när vapen finns så lättillgängligt kan en person som inte skulle ha klarat en sådan bakgrundskontroll ändå lätt kunna få ett skjutvapen via andra kanaler. Eller det räcker för guds skull att han ber sin granne ”köpa ut” åt honom. Vilket är riktigt oroande. Det känns inte så konstigt att anrika The Criterion Collection ryktas ge ut Michael Moores dokumentär ”Bowling for Columbine” nångång under året. Det är en viktig påminnelse inte bara om en enskild händelse utan om ett kulturellt problem som ännu inte vågats ta itu med. Det med vapenlobbyn, betalda politiker och en generation barn som växer upp med traumat att ha varit med om en skolskjutning (eller har en bekant som strykit med i en) och vad det gör med landets befolkning på längre sikt.

 

#EndGunViolence @everytown

A post shared by Anne Hathaway (@annehathaway) on

A post shared by Emmy Rossum (@emmy) on

 

Vanligtvis brukar det ”bara” vara upprörda föräldrar som görs hörda i media efter skolskjutningar (ja, de är så frekventa) men nu har också media/skådespelar-eliten i USA börjat vakna och engagera sig i frågan. Deras stöd tordes betyda mycket för föräldrar, anhöriga och barn i eller vänner till skolor som blir drabbade. Att kändisar visar denna uppbackning gör att deras protesterande röster ges ytterligare eko i samhällsdebatten – men jag hoppas innerligt att det inte stannar där. Att dessa skådespelare inte nöjer sig med att visa stöd och missnöje på sociala medier utan att de faktiskt vågar lägga kraft i att motarbeta NRA och de politiska krafter som upprätthåller status quo efter varje attack. De har också pengar nog att köpa inflytande i frågan. Smutsigt spel javisst, men för en god sak och inte bara för eget intresse. För politiker kommer inte göra någonting åt saken såvida inte deras egna barns skolor får utstå liknande attack. Då lär det bli tillräckligt nära för att de ska förstå den sorg och vånda så många andra föräldrar och barn känner. Men då de är beskyddade privatskolor lär det aldrig hända. Så en annan kraft, mer fredlig och betydligt mer välvillig, behövs för att rucka på invanda tankebanor hos de bestämmande. De har verkligen råd med det. Och samhället har inte råd med att fortsätta ignorera det.

 

 

 

Att, som president Trump, nöja sig med att skicka böner och tankar till de drabbade räcker inte längre. Inte för att de någonsin gjort det, men bägaren håller tillsynes på att rinna över av all ignorans i frågan. Såväl där som internationellt. Med all rätt dessutom. För hur kan de som kallar sig världspolis åka runt och propagera sin egna förträfflighet när de inte ens kan hålla fredligt på hemmaplan?

 

 

 

Mitt hjärta värker av att skriva detta inlägget, av att läsa dessa unga människors tankar och reflektioner av något som ingen borde behöva vara med om. Men det finns också en styrka i de som står på sig och vägrar köpa eller dela narrativet att det inte handlar om vapen utan om ”ytterligare en galning”:

 

 

Förutom strängare vapenlagar och kontroller borde även arbetet med att fånga upp mobbade ungdomar i amerikanska skolor öka. Antagligen beror deras vilja att gå över alla gränser och ta med sig en väska med vapen till en skola för att döda så många de bara kan på mångårig mobbning som inte tog livet av dem – men istället så många oskyldiga och oftast heller inte dem som faktiskt har mobbat den utsatte. Jag försöker inte försvara deras handlingar, det går bara inte, men vi måste någonstans försöka förstå inte bara hur utan också VARFÖR dessa dåd sker titt som tätt. Först när vi adresserar det verkliga problemet bakom (som tidigare beskylldes på hårdrock, satanism och TV-spel) kan vi göra någonting åt det. För att bara begränsa tillgången till vapen kommer inte helt lösa problemet med varför så många behöver beväpna sig så kraftfullt för att återigen känna sig stark nog att kunna slå tillbaka mot dem som i deras ögon svek dem. För efter mångårig mobbning med antagligen misshandel, toalettdykningar och andra allvarliga tilltag känner en sig antagligen väldigt liten och försvarslös – en känsla som helt raderas ut med eldvapen i ens hand som återigen sätter oddsen på deras sida. Men om amerikanska skolor blir bättre på att våga se, agera och utreda mobbning innan den går så långt att den driver tidigare vanliga elever till vansinnesdåd har mycket vunnits. Ännu en vinst vore att även om det hunnit gått för långt så ett dåd är planerat så att de ändå inte hunnit få tag på vapen på grund av svårtillgänglighet innan insatser sätts in är nog största segern vunnen i en kultur som ”inte kan göra någonting åt skolskjutningarna”. De har inte råd att förlora så många gånger till nämligen. Snart är varje skola krigsveteraner.

 

Som ett brev på posten

 

Idag kom min vårdpersonal inte bara med medicin utan även med en post-avi som jag åkte och hämtade ut efter jobbet. Visste inte vad det var men att det var från en advokatfirma. Vilket gjorde mig något nojig. Tänk om någon närstående dött utan min vetskap. Eller att någon skulle ha stämt mig typ (vem som nu skulle vilja göra något sådant mot snälla mig?). Men det var tydligen en Tage som hade gått bort. & jag känner inte någon med ett sådant namn. Men så slår det mig att det antagligen är min biologiska pappa som har gått bort. Vilket gör ont i mig, att jag inte ens vet vad han heter. Men han lämnade min moder kort efter att jag hade fötts och aldrig tagit kontakt i efterhand så det är väl hans förlust snarare än min. Hoppas jag ärver stort efter honom i alla fall. Måste rådfråga med en släkting om jag borde närvara vid bouppteckningen. Att resa till Kalix är ändå inte som att ta bussen ned på stan bara.

 

En något positivare överraskning idag var premiären utav The Cloverfield Paradox som avtäcktes på Super Bowl under natten med en trailer, och som sades ha Netflix-premiär direkt efter matchen. Alltså i god tid innan jag vaknat upp igen. Efter att ha läst lite reaktioner på Twitter blev jag än mer sugen på att se den mer direkta uppföljaren till den runt 10-åriga found footage-klassikern.

 

 

 

Just detta att den kringgått vanliga PR-karusellen med pressvisningar, affischering och annan reklam långt i förväg och istället släppt filmen direkt för alla (med tillgång till ett Netflix-konto) att se är ju rätt så stort! Eller som Ava uttrycker det: gamechanger. För nog är det betydligt mer demokratiskt att kunna släppa en film utan att behöva gå genom gammaldags kanaler. Dock försvårar det kritikernas jobb om att rapportera nyanserat om aktuell filmrepertoar när gränserna för ett filmsläpp suddas ut. Är direkt-till-Netflix det nya direkt-till-VHS/reabacken och är det då ens värt att skriva om? I just detta fallet kanske det är så, men om detta senare blir norm kanske för mycket skit slinker igenom för att orka silas igenom. Det är en lika skrämmande som spännande tanke.

Resa

 

Att resa är att leva. Ingenting går upp emot att få upptäcka nya platser, gammal kultur och vacker natur. Det ger en perspektiv och insikt. Ger nytt blod till en annars så grå vardag. Vilket inte är att underskatta. Det är sådana saker som får en att orka lite till, traggla sig igenom det vi kallar livet i väntan på nästa stora äventyr. & även om denna privata ö inte står på min nästa reslista är den absolut ett livsmål att nångång få åka dit! Men först ska jag till Cypern med mitt boende. Det blir i slutet av Augusti vilket jag verkligen längtar efter. Just nu mår jag nämligen inte så bra då sömnen inte har fungerat på senaste tiden. Att få lata sig i solen känns mycket mer givande när det är avsatt tid för det och inte avbryter den egentliga vardagen i onödan. Men jag ska väl inte klaga. Jag har mer att se fram emot än att bara lida mig igenom dagarna. Vilket betyder oerhört mycket. Faktiskt.

Anne Reburn

 

Har börjat se igenom andra säsongen utav Dirk Gently’s Holistic Detective Agency (som förövrigt är ruskigt bra!) som i ett utav avsnitten har den klassiska låten Mr. Sandman (som av oss snarare kallas John Blund – vilket den internationella Wikipedia-sidan noterar) i sig. Den varar visserligen bara några få sekunder i en väldigt dramatisk situation, knappt hörbar, men ändå. Det är en väldigt fräck och modern version. & den förde mig inte bara till det klassiska Chordettes-biten utan även till en något nyare tolkning av Anne Reburn som med flertalet inspelningar och gediget klipparbete sjunger A capella med sig själv. Vilket hon gör väldigt bra! Men det märks att det är en tidig inspelning och att både hon och tekniken utvecklats sedan dess. Denna tolkning av Lejonkungen-stycket lades upp så sent som i november bara och påvisar hur mycket som har hänt!

 

 

Det betyder såklart inte att hon suttit sysslolös under hela den tiden mellan de två styckena – tvärtom har hon med ganska jämna mellanrum bjudit på ”nytt” material. För dem som följt henne på Twitter och Instagram har även kunnat önska/rösta på låtar som de vill att hon ska tolka. En av dem är California Dreamin’ (ursprungligen av The Mama and the Papas) vars ursprungsversion förekommer ganska vanligen i Kar-Wai Wong-klassikern Chungking Express – men som här i Annes kollage-musicerande blir än drömskare.

 

 

Tyvärr går det knappt att vistas på internet idag utan att följas av hatare och folk som mest bara vill ösa skit över en – speciellt inte om du är tjej och vill publicera någonting du själv skapat. Visst, nu har inte jag några förstahandsintryck av det men efter att ha läst på sociala medier och bloggar har jag fått en ganska bra bild över hur systematiskt de hatas och spottas på (för att uttrycka det milt). Men även om Anne inte är något undantag så bemöter hon det riktigt bra: genom att lyfta fram det, skämta om det och lämna det tandlöst på marken under hennes klack!

 

 

Självklart har hennes sjukt vackra sång och talang för musikskapande inte endast dragit till sig negativa kommentarer utan också positiva, men roligast av allt är väl att det lett henne till något av en mer traditionell ”riktig” musikkarriär och nyligen släppt en singel vid namn ”So It Goes” och finns både på iTunes och Youtube.

 

 

 

En la piscina

A post shared by Anne Reburn (@hearanneroar) on

 

Det ska onekligen bli spännande att följa Anne och höra hennes rytande framöver. Hon har onekligen talang både för att sjunga och spela instrument. Är du ännu inte övertygad är det bara att klicka in sig på hennes Youtube-kanal och hänföras av allt material (det jag länkat ovan är endast en liten klick!) hon hittills skapat. För även om hon mestadels skapat utifrån andras alster har hon ändå gjort det väldigt bra – men framförallt personligt! En del tagna från filmer, vilket kanske inte alls hör hit. Eller som Dirk Gently skulle ha sagt: everything is connected!

Collagehumor

 

Helgen tog då abrupt slut men jag var för trött för att gå till jobbet idag så jag somnade på soffan istället. Behövde vila. Sovit så dåligt senaste tiden och i helgen försökte jag knappt. Kollade istället på kattklipp och Collagehumor-sketcher på Youtube för en sömlös övergång mellan kväll/natt/morgon och tillsist somna vid sisådär 7-8-tiden. Vilket knappast är optimalt men ändå. Hade roligt i alla fall!

 

 

Eftersom jag har en svaghet för brittisk dialekt har jag fallit head over heals för Siobhan Thompson vars blonda fina hår i ponytail och nördiga glasögon gör det till en höjdpunkt varje gång hon är med. Speciellt då hon kan avsluta ett klipp med väldigt random och oprovocerat våld som… en punchline. Hehe. Men det är ju såklart inte bara hon som skiner igenom i klippen. Alla är bra. Relaterbara men ändå överdrivna. Precis som det bör vara. Ju. Som detta klipp om hur förvridna online ads skulle vara som försäljare irl:

 

 

Visserligen är jag sjukt efter, många av klippen är ju trots allt flera år gamla vid det här laget, men det är som att hitta en serie med flertalet säsonger att ta igen; helt plötsligt har en (i bästa fall) så mycket roligt och bra att se fram emot. Så det ser jag bara som en fördel egentligen. Hittar hela tiden nya klipp och nya spellistor som leder till ännu mer ”nya” (för mig, då) klipp och jag ligger i soffan och kollar på mobilen och minuter blir till timmar. Att se en långfilm så känns som en skymf men dessa småklipp passar i alla bemärkelser i formatet. Mer eller mindre. Hehe.

CES 2018

Teknikåret sparkas i sedvanlig ordning igång under CES (Consumer Electronic Show) i Las Vegas som har pågått ett par dagar och håller på ungefär lika länge till. Innan mässan drog igång var LG de som drog igång snacket med sin 88″ 8K OLED TV – en prototyp som fick det att vattnas i munnen på många. Dock inte mig. Jag har anammat tanken på 4K (tv/bluray/streaming) och materialet i den höga upplösningen må inte hunnit blivit standard (speciellt inte gällande tv-sändningar, men dessa tittar jag ändå aldrig på) ännu men ändå ökat i otrolig omfattning. Alla stora filmbolagen släpper sina filmer i 4K-bluray (oftast med en ”vanlig” bluray-skiva som följer med, vilket är praktiskt för dem som ännu inte valt att uppgradera ännu men ändå vill känna sig framtidssäker och slippa köpa om alla filmer när de väl uppgraderar sin hemmabioanläggning) och Apple har utökat biblioteket med 4K-filmer, oftast med Dolby Vision/HDR, i iTunes – dock bara genom Apple TV4K och ej iMac 4/5K som alltså saknar stöd för HDCP 2.2 som alltså är ett slags piratkopieringsskydd – men det lär dröja många år innan TV/filmbranschen vill skrota den etablerade 4K-marknaden som nu lyckats etablera för nyfikna konsumenter som kanske inte var så överväldigade av steget mellan DVD och Bluray, som de kanske var från VHS-kassetter till DVD-skivor, och återigen riskerar känna sig lurade på en girig teknologibransch som ständigt rör sig framåt och ska pracka på oss konsumenter det senaste. Vilket jag känner nu när alla tittar med glittrande ögon på de 8K-paneler som finns på mässgolvet.

 

 

 

Nej, låt oss njuta utav 4K-upplösning med HDR-bild i lugnan ro istället för att hetsa efter nästa trend att obsessa över. LG har några uppgraderade paneler från deras tidigare OLED-serier:

 

 

För dem som äger en LG OLED från 2016 eller 2017 finns inte så jättestor anledning att bry sig i att uppdatera, då de nya panelerna är väldigt snarlika framförallt jämfört med förra årets modeller. Dock har den HRF (High Frame Rate)-stöd – dock inte över HDMI så det fungerar bara över TV-sändningar. T.ex. under sportsändningar där en kan titta i 4K HDR HRF – i alla fall med de högra modellerna. Den lägsta, B-serien, innehar ett tredjepartschip som inte stödjer den teknologin. Men för oss filmintresserade är det kanske HDR-tillägget snarare än HRF-ditot som är mest intressant, då utöver Dolby Vision och HDR10 nu också har stöd för Technicolor HDR vilket gör att de paneler som förväntas släppas nu i April kommer ha det mest omfattande HDR-stödet på marknaden. Filmer som släpps på skiva, eller streamas över exempelvis iTunes eller ATV4K, kommer därmed se bättre ut än någonsin.

 

 

För den som istället letar efter en hemmabioprojektor med 4K-upplösning och HDR-bild kan även de leta hos LG som under våren släpper en short throw-projector som på kort avstånd kan ge en bild upp till 150″ – om nu en har rum för en så pass stor duk hemma. Annars går ju såklart mindre modeller också bra! Där kan såväl ATV4K som 4K-bluray-spelare som spelkonsoler kopplas in, precis som vilken annan projektor (eller tv). Men om du söker en skärm som inte ska användas enbart till filmtittande, utan datorspelande i högre grad än vad TV-paneler mäktar med, så visade NVIDIA upp sina storslagna planer för den närmsta framtiden: storbildspaneler för datorspelande.

 

 

Med en 65″ 4K-panel med HDR-bild i 1000 nits (mätenhet för ljus), G-sync och inbyggd Nvidia Shield (spelindustrins motsvarighet till Apple TV, som förutom att streama Netflix etc även kan spela de flesta datorspelen) lär det här bli PC-spelarnas hela Grahl för en bra tid framöver. Att ha en sådan skärm, istället för kanske tre 28″-paneler, blir mer omslutande och involverande. Även om ASUS tycks vara på god väg att sudda ut gränserna mellan ihopsättningar utav flera spelpaneler:

 

 

Utöver TV-apparater och spelskärmar/tillbehör är elbilar en stor trend på årets mässa (igen)! Men då jag inte har något körkort, eller några planer på att inhandla en bil, har jag inte följt konferenserna så noga. Men utvecklingen lär ha gått väldigt mycket framåt, speciellt gällande självstyrande bilar.

 

 

 

 

 

 

För att återgå till hemelektronikens ljuva sfär var det en annan trend som gjorde sig mer än påmind: smarthögtalarna. Apple kommer snart med sin Homepod och Alexa finns i flertalet högtalare redan. Även inbyggt i andra hemelektronikvaror. Så vad kontrar LG med? ThinQ kallar de finurligt sin variant.

 

 

ThinQ kommer även finnas inbygd i de större OLED-panelerna:

 

 

Men ThinQ är inte bara tänkt (hehe) att integreras med TV-apparater, utan faktiskt hela ditt ”smarta” hem. Be ThinQ-högtalaren dämpa belysningen lagom tills du kommer hem, men bara i vardagsrummet för i hallen behöver du se skarpare, för att sedan be kylen kontrollera vilken vara som går ut snarast – och vilka recept du kan använda den till! Det är alltså ett smärre eko-system för den teknikmedvetne:

 

 

Någonting LG tycktes mindre bra med var att visa sin vision med framtida robotar som medhjälpare i husens moderna vrår. CLOi-roboten vägrade helt enkelt samarbeta och det tycks som LG har mycket arbete kvar innan de kan visa upp en mer välfungerande prototyp som KANSKE kan övertyga konsumenter om att en sådan behövs i just deras hem också. Problemet är väl just att denna knackiga demonstrationen också gav utrymme för konkurrenter att börja skissa på liknande robotlösningar till nästa års mässa och kanske bräcka LG. De borde kanske ha tagit det lite lugnt innan de var säkrare på sin sak. För med tanke på hur väl presentatören fortsatte när CLOi ignorerade honom så verkar det ändå som att de var väl förberedda på ett misslyckande och behov av plan b.

 

 

Datorproducenter, speciellt i spelsegmentet, och tillbehör till dem tar också stor plats. Raser visade upp en bärbar dator, eller snarare ett koncept (som de kallar Linda) där bärbara datorer ska kunna integreras med Razor Phones och således kunna ta del utav dess processorkraft och touch-skärm som pekdon. Vad som händer om en får ett sms mitt under en filmklippning/spelsession, eller ännu värre ett samtal, tycks de dock inte velat prata om. I onlinespel som inte kan pausas utan pågår tills du blir dödad (eller vinner, såklart) blir det extra knivigt. Vilket gör mig, och många på internet, extremt skeptiska till detta koncept. Men se för dig själv:

 

 

Då tycks Thinkpad ha en bättre modell på gång, en med 4K-upplösning och Dolby Vision HDR-bild! Vilket den är först med, både gällande bärbara datorer och stationära skärmar. Vilket inte är så illa! Får hoppas fler dator/skärm-tillverkare hoppar på den trenden. Kan OLED-tv så kan datorpaneler, tycker i alla fall jag.

 

 

 

Det var nog allt jag reflekterat över. Hittills. Kanske kommer med fler tankar senare. Nu har jag konsumerat teknik på alla sätt och vis på den grad att jag behöver en kopp te och en analog bok läsandes i soffan. Som rehabilitering, typ.

Modefotots konung: Tim Walker


<p><a href=”https://vimeo.com/149261996″>Tim Walker – The Muse</a> from <a href=”https://vimeo.com/userclm”>CLM – Directors</a> on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

 

Det finns få, om några, modefotografer som jag ser upp till lika starkt som dess konung: Tim Walker. Det vore väl då dess drottning, Annie Leibovitz, men ändå. Med känsla för den äldre analoga filmframkallningstekniken och dess mer naturliga estetik samt drömlika motiv långt över vad vi möter i vår kalla verklighet – oftast i väldigt starka färger också – har Tim etablerat sig med visioner långt bortom modet och tar oss betraktare istället med på unika resor med nedslag i speciella ögonblick som annars aldrig skulle funnits för beskådan.

 

Tim Walker, “Inside/Outside, Eglingham Hall, Northumberland, England” ©Tim Walker, Dreamscapes at The Bowes Museum

 

 

W March 2012 Xiao Wen Ju photographed by Tim Walker Styling by Jacob K

 

An Immaculate Tale ////Tim Walker

 

 

 

Dekadens möter elegans möter (mar)drömmar möter fotosurrealism i Walkers fotovärld. Kan varmt rekommendera samlingsboken ”Story Teller” som i Coffee Table-format tar en i handen för att leda en ner i Wonderland med beundrande (som bara kan tillhöra en nyförälskades) ögon och brinnande entusiasm. Det känns, och ser ut som, Alice på E/LSD/Marijuana. Samtidigt. Se bara filmen ovan (du måste tyvärr klicka dig vidare) och efterföljande bilder. Försök att inte få andnöd! Jag misslyckas dock varje gång.

 

Guinevere Van Seenus in ‘Dreaming of Another World’ Photographer: Tim Walker Dress: Givenchy Haute Couture S/S 2007 Vogue Italia March 2011

 

Vogue UK May 2012

 

 

 

W December 2014/January 2015 Tilda Swinton photographed by Tim Walker Styling by Jacob K

 

Kate Moss by Tim Walker (Checking Out – Vogue US April 2012)

 

Decorate Your House photographed by Tim Walker for Vogue Italia, October 2006

 

Eagle owl and hatched eggs by Tim Walker, 2010

 

 

Kate Moss by Tim Walker for Vogue Italia december 2015

 

Dreaming of Another World’ Guinevere van Seenus by Tim Walker for Vogue Italia March 2011

 

Dreaming of Another World: Guinevere van Seenus for Vogue Italia March 2011

 

 

Självporträtt!

 

 

Edie Campbell & Karen Elson by Tim Walker for LOVE Magaine 10 Fall/Winter 2013/2014

 

Läs / se mer från W och tillhörande photoshoot på deras hemsida!

 

 

Rebel Riders – Vogue Italia

 

Juliet Bewicke, horse in house, Eglingham Hall, Northumberland, England, 1998, British Vogue by Tim Walker.

 

 

Rooney Mara for Another Magazine F/W 2017

 

“A Play of White,” featuring Caroline Trentini, photographed by Tim Walker for Vogue Italia (March 2006)

 

 

navy blue knit jumper, Aquascutum; check shirt, Mirto; bermuda a righe, Nicole Farhi; gym braces trousers, Raf Simons

 

Vogue US September 2015 Edie Campbell Styling by Phyllis Posnick  

 

Bilden ovan påminner inte så lite om Alicia Vikander i Ex Machina där hon undantaget all branschlig professionalism ska lura sin publik till att hon är en annan karaktär, en människa som porträtterar en annan människa, och ingjuter sin egna sanning om att hon är av ett helt annat väsen: ett högteknologiskt AI som i sin tur skådespelar som människa för sin överlevnad. En konstnärlig process i sig. Men ursäkta villovägen. Detta har ingenting med någonting att göra, annat än lösa associationer. Vilka också måste efterföljas i en konstnärlig process.

 

Aya Jones, Xiao Wen Ju, Harleth Kuusik, Yumi Lambert & Nastya Sten by Tim Walker for UK Vogue March 2015

 

Soldier, soldier, won’t you marry me?’ Karen Elson by Tim Walker for Vogue UK April 2008

 

Ursäkta dålig bildscan här ovan. Ej min. Alla bilder skamlöst ”lånade” via Tumblr. Kopierar bara bildadresser och tillhörande texter. För er skull!

 

 

Couture Delivery by Tim Walker Vogue Italia, September 1999

 

 

‘The Right Lines’ by Tim Walker, Vogue UK, April 2011

 

        Rooney Mara for Another Magazine F/W 2017

 

‘Rock Steady’ Guinevere van Seenus by Tim Walker for Vogue US October 2016

 

Henry Cotton’s Fall/Winter 2010-2011 ad campaign

 

Malgosia Bela for Vogue Italia

 

FORCES OF FASHION – model: Raquel Zimmermann – photographer: Tim Walker – fashion editor: Phyllis Posnick – hair: Julien d’Ys – make-up: Sam Bryant – Vogue September 2015 – featured designer: Valentino by Maria Grazia Chiuri and Pierpaolo Piccioli

 

Cara Delevingne for Mulberry S/S 2014 Campaign

 

 

 

‘Imaginary Fantastic Bizarre’ Lily Cole for Vogue Italia June 2005

 

Sasha Pivovarova for British Vogue January 2007

 

Spacing Out

 

Tim Burton’s Tricks & Treats, Harper’s Bazaar, 2009

 

Erin O’Connor & Jamie Bochert for Vogue Italia

 

Kristen McMenamy for Sunday Times Style

 

CLOTHES AND ACCESORIES FROM THE COMME DE GARÇONS AW 2015/16 COLLECTION BY REI KAWAKUBO. LACE HAIR PIECES BY JULIEN D’YS. PHOTOGRAPHED BY TIM WALKER FOR VOGUE U.S. SEPTEMBER 2015

 

 

 

Ok, det får räcka så. Nu ska jag återvända till verkligheten och dess ihålighet men försöka fylla igen den med tacos med en god vän. Det är två väldigt bra mediciner, utöver estetisk magi!

MMXVIII

Ny dag, ny vecka, ny månad, nytt år.

 

(Puh! Inte ofta en får skriva det!)

Grattis till oss alla som överlevde 2017 och nu gått in i vad jag hoppas blir ett betydligt mildare och snällare år än de senaste. Jag har ingen som helst lust att falla tillbaka i min depression och dess ovanor. Tvärtom vill jag möta glädjen halvvägs och göra roliga saker. Vad vet jag inte riktigt. Men det kommer nog upp något! Jo, jag ska ju till Cypern i slutet av augusti med GG vilket ska bli väldigt trevligt! & så har jag tänkt söka nån utbildning också. Vilken/a vet jag inte riktigt heller, men jag hittar nog något. Annars kanske jag går tillbaka till att skriva om film och musik i betydligt högre utsträckning än under föregående år. Eller båda. Jag tar detta med framtiden otroligt lugnt måste jag erkänna. Vilket känns skönt. Ingenting är på liv eller död längre. Bara olika möjligheter. Någonting jag saknat hos mig.

I lördags var jag, Robin och H och handlade. Oxfilé, potatisgratäng, snacks. Saker till marängsviss/banana split. Jag hann innan dess in på systembolaget för att inhandla vin till maten, shots till ”förfesten” och roséskumpa till tolvslaget. När jag kom ut igen var det lång köbildning. Fler än jag som väntat in i det sista med att handla inför nyårsfirandet.

 

Kön in till systemet dan före nyår…

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Vi blandade kamikaze-bål och traditionella GT för att börja firandet igår kväll:

 

 

Sen gick det utför. Jag åt för mycket och blev lite illamående. Vid typ tio i tolv var jag tvungen att gå på toaletten när de andra gick ut för att smälla raketer. Var rädd för att vara fast där när klockan slog om. Lyckligtvis blev det inte så. Jag hann ut igen med nån minuts marginal. Det var lika rafflande som när jag nyåret 2010-2011 spenderade de sista minutrarna på Tokyos tunnelbanesystem pratandes med en Parisisk modell som liksom oss var på väg till Tokyo Tower. Vi sprang och hann även då med nån minuts marginal! De hade dock inga fyrverkerier utan mest en ljusshow (om jag minns rätt) men det var också fint! Liksom att gå på marknaden i närheten och de fina templen. Lika spektakulärt var väl kanske inte tunabackars fotbollsplan men ändå. Vi kanske misslyckades med att få iväg rislyktorna då det snöblandade regnet förstörde dem, men några raketer fick vi allt iväg! & framförallt att vi var i varandras sällskap. Vilket är egentligen allt som betyder någonting.

Juligen

 

Jag är personligen ingen stor julfirare, sista gången var året då min fostermor gick bort i cancer och vi firade istället hos min fosterpappas släktingar. Allting var väldigt deprimerande och lidelsefullt. Sedan dess har jag inte funnit något större nöje i julfirandet. Att titta på kalle anka tröttnade jag på långt innan dess. Ibland blir jag dock lite stämningsfull och ser Fanny & Alexander på självaste julaftonen (om inte Die Hard visas) men i år blev det någonting heller annat som inte alls härrör högtidsfirandet; American Assassin – som var något av det sämsta jag sett. Någonsin. Kass huvudrollsinnehavare som inte kunde förmedla känslor i sitt skådespel, klyschig action med lika klyschig hämndhistoria som bakgrund och helt crazy story som inte kändes trovärdig någonstans. Hade nog känts bättre att ha sett om Kalle i alla fall. Men det är ju lätt att vara efterklok också.

 

Firade jul ute i Danmark! Nu: julbord!

A post shared by Linou Gertz (@gertzy) on

 

Jag var då alltså ute i Danmarksby på Göransgården där vi fick köttbullar och janson till lunch och risgrynsgröt till middag. Sen julbord tidigare idag. Varför de inte har det på julafton har jag aldrig förstått och aldrig fått ett bra svar på varför. Kanske vet inte personalen själva. Oavsett så var det trevligt! Fick även en julklapp av dem enligt traditionen, en eltandborste, och en påse godis. Tyvärr glömde jag den där så återfår den inte fören på onsdag då de kommer med medicin till mig igen. Sen måste den laddas i tolv timmar innan den kan användas också. Men sen så.